Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Gripande palestinskt vittnesmål

Bioaktuella Farha är en gripande och angelägen berättelse.

Karam Taher spelar huvudrollen i Farha.
Pressbild/Folkets bio

Farha är berättelsen om hur en by i Palestina tömdes med våld av israeliska ockupationsstyrkor. Det är en av hundratusentals berättelser om hur palestinier offrades för att den israeliska staten skulle upprättas 1948.  

Vi får se en liten bergsby, naturen är livsgivande. En bäck med klart vatten rinner genom byn, solens strålar ger näring åt föda och blommor. Livet är som det bör vara normalt.

Filmens centralgestalt är en flicka som bevittnar ockupationsstyrkornas grymheter. Hon heter Farha. 

Farha törstar efter kunskap. Hon går visserligen i koranskolan men hon vill lära sig mer – kemi, geografi, biologi, språk. Farha längtar bort från det begränsande livet i byn. Hon vill börja skolan i staden men hennes pappa, borgmästaren, är skeptisk – Farha är 14 år och bör förbereda sig på ett liv som gift kvinna. 

Hennes kusin Farida och bästa väninna bor i staden nära byn. Flickorna pratar om sina framtidsdrömmar. Farha vill bli lärarinna och starta en skola för flickor i hennes by. Vilka Faridas planer är får vi dock aldrig höra. Precis när hon börjar berätta dränks hennes röst i dånet av bomb- och raketexplosioner. 

En röst från en högtalare uppmanar på bruten arabiska folket att lämna sina hem om de vill rädda sina liv.  

Kaos bryter ut, israeliska trupper attackerar. Byborna flyr i all hast, de är oförberedda och värnlösa.

Stämningen i byn hade visserligen varit spänd, efter att byborna hade sett engelska trupptransporter köra förbi och lämna området. Några bybor hade velat bilda beväpnade försvarsgrupper men ett rykte spreds att styrkor från de arabiska länderna skulle skydda palestinierna ifall det behövdes. 

Folket flyr i tron att de snart kan återvända när lugnet kommer tillbaka, de har nycklarna till sina hus med sig.

Farhas pappa beordrar dottern att åka med kusinen Faridas familj till stan men Farha vägrar, hon vill inte skiljas från sin far. För att skydda henne låser fadern in henne i familjens stora matförråd med löfte att han hämtar henne senare.

Inlåst bland säckar med linser och ärtor och krukor med oliver ser Farha genom en springa i den bastanta trädörren, och genom ett hål i muren, grymheterna från de israeliska soldaterna. 

Trots att även vi bara får en glimt av grymheterna lyckas regissören visa att för ockupationsmakten var palestiniers liv av inget värde i förhållande till marken som skulle erövras. 

Att höra den hungriga gråten från det nyss födda barnet, ensam efter att familjen mördats, är hjärtskärande även för oss i publiken. 

Timmarna blir till dagar, fadern kommer inte. Farha inser att hon är ensam. Hon lyckas till sist komma ut ur gömstället men hon har förlorat sina ungdomliga drömmar och allt som gjorde henne till den hon var – byn, alla hon älskat, släkt och vänner, odlingarna. 

Genom filmen upplever vi klaustrofobin i Farhas öde då hon var gömd, men kan vi föreställa oss den existentiella klaustrofobi som palestinierna upplever i sina liv – genom att alla möjligheter till ett verkligt liv omöjliggörs av ockupationen?  

Farha är en politisk film, regissören Darin J. Sallam visar tydligt vilka förövarna är. Den är inspelad i Jordanien och är Jordaniens officiella Oscarsbidrag i kategorin för internationella långfilmer. 

I eftertexterna får vi veta att Farha är berättelsen om Radyeh, vars by blev förstörd när hon var 14 år. Radyeh lever nu som flykting i Syrien. Som jag skrev i början av denna text, Farha är en av hundratusentals självupplevda berättelser från Palestina.   

Dagens nyheter från Palestina visar att det på nytt råder intifada. Dessa regelbundna återkommande uppror uttrycker med vrede: det räcker nu!