Kommentar: Grön omställning kräver röd politik

När Sverige inledde sin halvårslånga period som ordförandeland i EU var ett av de första utspelen en propagandauppvisning av satsningarna i norra Sverige på den gröna omställningen. De gigantiska satsningarna på batteritillverkning, fossilfritt stål med mera sticker naturligtvis ut i en tid när det annars mest talas om klimatåtgärder, men mindre händer i praktiken.

Med statsminister Ulf Kristersson och näringsminister Ebba Busch i spetsen, den senare iklädd en svindyr täckjacka, de var ju bevars norr om polcirkeln, presenterade de tillsammans med gruvföretaget LKAB den stora nyheten – upptäckten av en stor fyndighet av sällsynta jordartsmetaller inte långt från LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna.

Den svenska regeringen, som minsann inte utmärkt sig på något positivt sätt i klimatfrågan, fick för ett tag sola sig i glansen av denna nyhet som om sanningen ska fram inte var någon nyhet. På samma vis är inte gruvbranschen sena att utnyttja den hajp som är kring industrisatsningarna i norra Sverige med inriktning på klimatomställning och vägen från fossilberoende.     

Batterifabriken Northvolt i Skellefteå var först på plan av de stora industrisatsningarna i norra Norrland. På gång är också framställning av fossilfritt stål och i anknytning till det framställning av vätgas.

Intressanta satsningar i en landsända som inte är bortskämd med sådana projekt. Det har gett upphov till något av en hallelujastämning bland politiker och näringsliv här uppe i norr. Men även om de nya teknologiska metoderna är intressanta för att komma bort från fossilberoendet finns en rad problem som gör sig påminda.

Bara några dagar efter utspelet om fyndigheten av jordartsmetaller i Kiruna protesterade två samebyar. De menar att en öppning av denna fyndighet skulle inkräkta kraftigt på deras renskötsel i området.

Detta är bara ett av flera exempel på att det finns problem och motsättningar i den så kallade gröna omställningen. Motsättningar som i regel bottnar i det kapitalistiska produktionssättet.

Den gröna omställningens väg bort från fossilberoendet kräver såväl traditionella metaller som koppar och järn – men också de så kallade kritiska metallerna som behövs i elbilar, vindkraftverk, batteriframställning med mera. Orsaken till att dessa metaller kallas kritiska (i västvärlden) är att konsumtionen av dessa vida överstiger produktionen och tillgången (i väst).

Sverige är ett av de länder i Europa som har mest fyndigheter av dessa metaller, så när den omnämnda fyndigheten presenterades vattnades det i munnen inte bara för de svenska politikerna utan även för de gästande EU-topparna.

Under en relativt lång tid har antalet aktiva gruvor i Sverige varit relativt konstant, tolv-tretton stycken. Men nu kastar såväl gruvföretag som politiker lystna blickar på de fyndigheter som innehåller de för den gröna omställningen nödvändiga ”nya” metallerna.

Hur bör vi kommunister ställa oss i denna fråga? Som jag ser det kan inte frågan besvaras med ett enkelt ja eller nej till nya gruvor. Bedömningen måste göras utifrån varje enskilt fall, där naturvärden och respekten för ursprungsbefolkningen är viktiga ingredienser i denna bedömning.

Varje gruvetablering innebär ett stort ingrepp i naturen, men det finns bättre och sämre exempel på lämplighet. Vi kan inte bejaka omställningen bort från fossilberoendet men samtidigt styvnackat säga ”inte på min bakgård” till varje etablering.

Omläggningen till att producera fossilfritt stål innebär en mycket kraftig ökning av energibehovet, ett faktum som ingen förnekar, men det verkar inte finnas någon övergripande plan hur man ska lösa detta problem. Denna artikel kommer inte att fördjupa sig i denna problematik.

Låt oss däremot beröra en annan fråga som kommer att skapa stora motsättningar och det är jakten på de metaller som måste vara en del av den gröna omställningen. Efterfrågan av såväl traditionella metaller som koppar och järn/stål som de ”nya” för en grön omställning nödvändiga metaller, som kobolt, litium, sällsynta jordartsmetaller med flera, kommer att öka och tillgångarna på vissa av dessa är relativt begränsade.

Frilansjournalisten och författaren Arne Muller påpekar i sin senaste bok Drömmen om den gröna industrin att batterifabriken Northvolt i Skellefteå kommer att behöva åtta procent av hela världsproduktionen av litium. Detta för en enda fabrik!

Även om Northvolt räknar med att återvinning ska stå för hälften av materialbehoven om ett antal år så baxnar man.

Detta exempel för oss osökt in på slöseriet med jordens resurser. Med projektet HYBRIT (stål utan kol) vill LKAB, SSAB och Vattenfall (och även H2 Steel i Boden) framstå som ett avantgarde när det gäller att få ner utsläppen av koldioxid. 

I viss utsträckning kan det stämma. Men i kampen för den nödvändiga klimatomställningen och för ett hållbart samhälle är kapitalismens jakt på maximala profiter, där man ständigt strävar efter att producera ännu snabbare och ännu mera, ett hinder.

Om vi tar bilindustrin som exempel så duger det inte med att ersätta varje bensin- och dieselbil med en elbil. Koldioxidutsläppen skulle minska, och det är ju en akut fråga, men det går åt mer metaller, såväl traditionella som ”de nya”, till en elbil än till en fossildriven.

Kapitalisterna är inte intresserade av att begränsa produktionen, men det är ett måste att samhället organiseras på ett mer hållbart sätt för att vi ska rädda klimat och miljö.

Här är några konkreta exempel på vad som borde göras inom transportsektorn:

I stället för att tvingas ta bilen till jobbet, elbil eller inte, borde kollektivtrafiken där så är möjligt byggas ut och vara gratis.

I stället för att bygga allt större bilar, som kräver mera metaller och mer energi, än en mindre bil som de flesta klarar sig med, borde mindre bilar prioriteras.

I stället för att en armada av långtradare fraktar gods på våra vägar borde de långväga transporterna ske på den oändligt mycket mer miljövänliga järnvägen som måste byggas ut.

Det är bara några exempel som ett samhälle där inte de kortsiktiga vinsterna styr, skulle prioritera för att värna om folkets behov och jordens resurser.

Inte långt från fyndigheterna av jordartsmetaller, som stod i fokus vid EU-höjdarnas besök i vintras, ligger vid LKAB:s gamla gruvor gigantiska restlager från gruvbrytningen, lager som bland annat innehåller dessa jordartsmetaller. Dessa har varit kända åtminstone sedan en bit in på 2010-talet, men av lönsamhetsskäl har intresset varit svalt från gruvbolagets sida att upparbeta och återvinna detta material. 

Nu kommer efterfrågan att öka, men risken är stor att LKAB bara satsar på att bryta den nya fyndigheten där halten är högre än i restlagret. Sådan är kapitalismen.