Hoppa till huvudinnehåll

Din verklighet. Din röst. ”Ingenting är hopplöst om vi går samman”

Folkrörelseveteranen Bengt Frejd – mångårig ordförande och eldsjäl i Proletären FF – berättar om ett liv i kamp, med ledstjärnan att ett annat och bättre sätt att leva tillsammans är möjligt.

Bengt Frejd utanför Proletären FF:s klubbstuga i Göteborg.
Bengt Johansson

– Får vi inte stopp på eländet så får vi väl göra som ungdomarna gjorde när de ockuperade Hagahuset säger en glad och parant äldre dam.

Jag kommer till Allégården (före detta Hagahuset) i Göteborg vid Järntorget för att träffa Bengt Frejd. Inne i huset är det många människor i rörelse och stämningen är välkomnande. På scenen håller ett band på att packa ihop sina instrument. I kafékön är det mycket prat och skratt.

Att Allégården är en viktig samlingspunkt för många, inte minst pensionärer, går inte att ta miste på. Någon har sagt att den här typen av samlingsplatser är rena friskvården.

Denna viktiga verksamhet är alltså ekonomiskt hotad, som så mycket annat i ett Göteborg där alltmer satsas på evenemang och skrytbyggen, medan nedskärningarna duggar tätt i vård, skola och omsorg. Staden delas upp och allt större klassklyftor märks också i medellivslängden för människor i fattiga respektive rika områden.

Efter en stund anländer Bengt Frejd. Vi köper lunch och sätter oss för att prata. Men då ropar ett sällskap på Bengt: ”Sätt dig här!”. Vi flyttar och långbordet blir fyllt med glada pensionärer som har mycket att tala om. Det märks att Bengt på kort tid blivit mycket uppskattad bland besökarna på Allégården.

Hur hamnade du här på Allégården?

– Tja, faktiskt så hade jag aldrig varit här tidigare, kände ingen men fick veta att det var nedskärningar på gång.

Så du gick bara hit?

– Ja, på vinst och förlust. Svårare än så behöver det inte vara.

Bengt berättar om det möte han kom till, där politikerna var inbjudna. Folk var jätteupprörda men ingen tog tag i det.

– Efter pausen hade politikerna gått och jag frågade presidiet om jag fick säga några ord, att jag hade lite idéer om vad som kunde göras. Jag presenterade mig och berättade att jag hade en del erfarenhet av kamp mot nedskärningar. Och att den viktigaste erfarenheten är att man måste gå samman. Att det inte går att vinna om man inte gör motstånd och att man måste göra det tillsammans.

Bengt fick snabbt gehör för sina tankar och Allégårdens besökare och förening anordnade protester och demonstrationer som tvingade politikerna att backa.

– i Göteborg har ett kommunuppror startats. Det finns en massa smågrupper runt om i stan som protesterar. Det kan gälla hyrorna, utförsäljningar, privatiseringar eller vad som helst och det gäller ju att få ihop dessa grupper i en stor, gemensam rörelse.

Men det gäller att vara lyhörd, visa respekt för andra människor och inte bara dyka upp som gubben i lådan och försöka tala om för andra hur det ligger till. Det duger inte och avslöjas snabbt av folk.

Men dök inte du upp som gubben i lådan på Allégården?

– Jo det kan man säga. Samtidigt har jag ju en hel del rutin i sådana sammanhang och försöker alltid att lyssna in läget. Det är väldigt viktigt och avgörande. Är det något jag lärt mig genom alla år av kamp mot social nedrustning så är det vikten av att få de protesterande att hålla ihop. Min person och min position är inte alls viktig i det perspektivet. Men visst är det smickrande att många uppskattar det man försöker åstadkomma, det kan jag inte förneka.

Bengt Frejd är inget enkelt intervjuobjekt. Tycker inte om att prata om sig själv. I sitt liv som föreningsmänniska inom idrotten men också som partimedlem i Kommunistiska Partiet sedan tidigt 1970-tal, vill han hellre prata om händelser, eller andra han mött, och ständigt framhålla hur viktig den kollektiva handlingen är.

– Men tycker du att det är så konstigt? Vem kan åstadkomma något ensam? Visst lever vi i en tid då individualismen på många sätt präglar människorna. Vem kan klandra ungdomarna som växer upp och möter detta? Ändå är det ju genom gemensam handling som vi kan åstadkomma något, vare sig det gäller att få ihop en grupp till ett slagkraftigt fotbollslag eller slåss mot social dumpning.

Bengt Frejd har varit medlem och ordförande i idrottsföreningen Proletären FF under många decennier. Varit delaktig i att föreningen växt från en källarlokal till ett klubbhus som är ett av de största och finaste i Göteborg.

När verksamheten var som hittills störst stod både dam- och herrfotboll på programmet, liksom handboll, boxning, friidrott, volleyboll, gymnastik. Till det kom en stor ungdomsverksamhet som också innehöll självförtroendekurser för flickor och fotbollsskolor på sommarloven. Allt med grundtanken ”Idrott åt alla”, som är klubbens paroll.

Det sociala engagemanget är bärande i föreningen. Att kombinera idrott med socialt engagemang och rättvisa åt vanligt folk. Att en annan och bättre värld är möjlig.

– Nu är jag ju pensionär och jag avgick som ordförande 2012. Förr eller senare måste det till en generationsväxling och med bland annat Henrik Källén som ny ordförande känns det som att vi är på rätt väg. Även vi i Proletären FF har fått känna av den tid vi lever i. Våra verksamheter har bitvis också minskat men nu ser vi att det växer igen.

Senare träffar jag Bengt i Proletären FF:s klubbhus i Åkered. Stort och gediget, byggt av alla medlemmar i klubben på 1980-talet. Klubbhuset innehåller fik, gymnastiksal, kontor, duschar, bastu men också ett gym i undervåningen.

Det märks att Bengt är stolt över klubbhuset och hur det kom till genom frivilligt arbete av klubbens medlemmar. Det frivilliga arbetet fortsätter idag genom den så kallade torsdagsgruppen. Pensionärer, arbetslösa och andra intresserade träffas varje torsdag för att underhålla klubbhuset. Under stort gemyt börjar dagen med gemensam frukost där skratten och historierna rulla fram och tillbaka. Sedan åker verktygen fram. Några jobbar med renovering och underhåll medan andra klipper gräset på den träningsplan som finns invid klubbhuset.

– Vi har haft många grupper genom åren som haft nytta av vårt klubbhus. På 1980-talet drog vi igång Fredsloppet och under många år gick det ekonomiska överskottet till ANC i Sydafrika. De sände informationsgrupper till Skandinavien och ofta utgick de från vårt klubbhus. Av dem, och särskilt av Bill Jardine, lärde jag mig att erbjuda och enas brett istället för att avgränsa och fastna i frågor man inte är överens om. En visdom jag burit med mig genom livet. Se till huvudfrågan och ena folk kring det.

Ett sånt exempel är från början av 2000-talet då frågan om konstgräsplaner dök upp. Ishockeyarenan Frölundaborg hade tilldelats 100 miljoner för renovering samtidigt som breddidrotten missgynnades. Kravet, som initierades och drevs av Proletären FF, blev att fotbollen behövde 20 konstgräsplaner till förorterna för just 100 miljoner kronor.

Detta resulterade i att 176 klubbar av 180 enade sig. Även storlag som Blåvitt, Häcken och Gais ställde sig bakom. Trycket blev så stort att kravet gick igenom.

Bengt minns kampen mot Irakkriget 2003. Proletären FF deltog mycket aktivt, just med tanken att alla kan samlas kring ett huvudkrav. Och så blev det. Demonstrationen i Göteborg samlade 20.000 personer.

– Det var ett stort ögonblick som visar att det finns hopp, säger Bengt och ler.

På samma sätt berättar han om en rad olika händelser och kamper genom decennierna. Det är ofta den ”stora scenen” han berättar om, som den stora skolstrejken i stadsdelen Högsbo i mitten på 1990-talet och den följande stora protesten utanför kommunfullmäktige vid Gustav Adolfs torg i Göteborg.

Men visst finns även den andra sidan, den mindre och mer personliga. Som berättelsen om den unga flickan som var så duktig i fotboll, kvotflykting från Kurdistan men helt utan självförtroende. Den glädje som borde sprudla från en ung människa hejdades av hemska minnen av förföljelse, till exempel att tvingas se på medan hennes farbror hängdes.

Bengt ägnade mycket tid åt henne som stöd- och samtalspartner. Ett år senare har flickans våndor börjat förbytas i glädje och iver. ”Bengt, tiden räcker inte till” sa hon. En inåtvänd och rädd flickas flykt från förföljelse och fasansfulla minnen, hade förvandlats till glädje och engagemang som ungdomsledare, framträdande i närradion, dansledare för ett folkdanslag.

Bengts och andras insats gav resultat och speglar ett Sverige när det är som allra bäst.

– Ja, visst värmer det att se en sådan förvandling, säger Bengt samtidigt som han ändå är lite obekväm med att prata om sina egna insatser.

Men du är också medlem i Kommunistiska Partiet sedan länge. Hur jobbar du där och hur har det påverkat dig?

– Tja, tanken är ju att bygga upp ett ordentligt arbetarparti som kan ha inflytande på samhällsutvecklingen. Jag jobbar på samma sätt där, med folkrörelsetanken i centrum för det jag försöker göra. Vi kan bara åstadkomma ett bättre samhälle om vi gör det tillsammans. Min uppgift är att efter förmåga åstadkomma detta och få folk att känna att de är viktiga, att det de väljer att göra spelar roll.

Vad vill du säga till ungdomar idag?
– Gå inte på individualismen. Gå samman. Ensam är svag. Förena till exempel kampen för att bevara en fritidsgård med tanken på att ett annat och bättre sätt att leva faktiskt är möjlig. Att vi behöver ett annat ekonomiskt system som ser till människor och behov istället för vinsten för några få.

Har du nåt budskap till de vuxna?
– Ja, att vi har ett stort ansvar att ge våra ungdomar hopp och skäl att leva. Sitt inte hemma, gå ut till ungdomarna och var med dem. Dela deras vardag och problem och hjälp dem att få rätt perspektiv på tillvaron. Det är inte hopplöst, inte om vi går samman.

Hur ser ditt önskesverige ut?
– I mitt önskesverige är det de som jobbar och producerar som är med och bestämmer. Där vi tar ett gemensamt ansvar för samhället, barnen, skolan, den ålderdom som oundvikligen drabbar oss alla. Att vi begriper att vi måste ta ansvar för både oss själva och miljön. Ett sådant samhälle äger vi tillsammans och då finns det alla möjligheter för folk att må bättre och få glädje och harmoni i sina liv.

Sedan hinner Bengt inte prata mer. Han ska lasta in ett par hundra bananer i kylen till de 80 ungar som deltar i PFF:s Sommarkul fem dagar i veckan under lovet.

När jag sätter mig i bilen tänker jag att Sverige faktiskt kan vara fantastiskt. Om vi gör det tillsammans. 

 

Bengt Frejd om personer som han själv inspirerats av:

  • Min fru Lisa som genom åren varit stödjande och ett bra bollplank att diskutera livets alla sidor med. Dessutom har hon stått ut med mig som alltid varit mycket aktiv utanför familjen. 
  • Herbert Carlsson, inredningssnickare som, när han blev pensionär, varje dag måndag till fredag i över tio år, kom hit och arbetade med inredning av klubbhuset. Han blev som en pappa för mig. 
  • Pia Sundhage som jag första gången träffade i slutet av 1970-talet i samband med en loppmarknad som PFF arrangerade. Pia kom och sjöng och spelade. Hon har många gånger bidragit genom föredrag, utbildningar och sång och musik i vår verksamhet. Allt hon gör präglas av laget före jaget. 
  • Bill Jardine från ANC och nära vän med Nelson Mandela, som gav mig nya perspektiv. Att se till helheten och att aldrig vika från huvudkravet: bojkotta apartheidsystemet.
  • Rolf ”Vessla” Nilsson, känd idrottsledare i Västra Frölunda som alltid tog ”andralaget” och fostrade massor av ungdomar. Inte bara till bra fotbollsspelare utan till bra människor. Han var alltid öppen för samarbete mellan PFF och Västra Frölunda och vi genomförde under många år ”Fotboll över alla gränser” med många hundra deltagare på sportloven. Efter Backabranden var han med och startade U2000 – för en bättre framtid för ungdomen i Göteborg.
  • Arnold Sellby, vit Sydafrikan och ANC:are som tvingades fly till Tyskland. Han kom till Fredsloppet 1986 som han, trots hög ålder, sprang. Bara några år senare skrev han till oss och ville springa 20 halvmaror under en månad innan och inför det riktiga Fredsloppet. Så blev det, vilket bidrog till att Fredsloppet blev vida känt. Han kom varje år och blev Mr Fredsloppet.