EU och EMU pekas ut som två av huvudfaktorerna till denna utveckling. Lönernas andel av BNP har sjunkit i hela EU och mest i de länder som är med i EMU, dvs ju mer integrerat ett land blir i EU-projektet desto hårdare press sätts det på lönerna. Se bara på utvecklingen i Grekland där arbetarna har att välja mellan sänkta löner eller lämna EMU.
Att höja vinsterna på lönernas bekostnad innebär dels att se till att lönerna inte höjs i samma takt som produktiviteten. Detta har man lyckats med. Mellan 1995 och 2007 har produktiviteten i EU:s 27 medlemsländer ökat med över 20 procent, men lönerna med bara 13,9 procent.
Pakter för lönepress
Det handlar också om att sänka lönerna. Även detta har varit framgångsrikt inom EU. Antalet låglönearbetare har ökat kraftigt i Europa de senaste åren. I Storbritannien utgör låglönearbetarna 29 procent, i Tyskland 22 procent och i Holland 17 procent. Även antalet ”arbetande fattiga” ökar och utgör idag åtta procent av de arbetande i EU.
Studien visar att denna press på lönerna inte är någon tillfällighet utan har gjorts mycket medvetet. I Holland slöt regeringen, arbetsgivarorganisationen och de fackliga ledningarna 1982 en social pakt för att begränsa löneökningarna. Liknande pakter har sedan slutits i ett flertal EU-länder. För Sveriges del innebär industriavtalet en sådan pakt.
Längst har Belgien gått när landet 1996 lagstiftade att löneökningarna skall vara lägre än i grannländerna Holland, Frankrike och Tyskland.
Att pressa ner lönerna är det primära även för den svenska regeringen. Detta blev tydligt när Anders Borg för någon månad sedan deklarerade att en sänkning av arbetsgivaravgiften inte är aktuell för tillfället. Detta är och har varit en viktig fråga för kapitalisterna för att höja vinsterna. Men Anders Borg var tydlig att detta inte ska göras därför att det i sin tur kan öka utrymmet för lönerna, eller rättare sagt minska företagens incitament att hålla nere lönerna, och det primära är att dessa ska sänkas.
Anders Borg var också tydlig när han sa att det uttalade målet med det fjärde steget i jobbskatteavdraget var att hålla nere lönekraven i den nu pågående avtalsrörelsen. Skapandet av ett låglöneproletariat är grunden i moderaternas jobbpolitik.
Innehållet avgör
Intressant är att den europeiska fackliga studien konstaterar att pressen på lönerna har skett såväl med som utan facklig medverkan. Genom både centralisering av lönesättningen och genom decentralisering. Både genom kollektivavtal och utan.
Det avgörande är alltså inte formen, utan innehållet. Formen anpassas till de rådande omständigheterna i varje givet land. En diskussion som enbart handlar om formerna blir därför en skendebatt. Så har Svenskt Näringsliv aldrig i grunden kritiserat den centraliserade svenska modellen. Varför skulle de? Kom ihåg LO:s avtalssekreterare Per Bardh som inför den stundande avtalsrörelsen deklarerade att det krävs centrala avtal för att facket ska kunna dämpa löneökningstakten.
Slutsatsen i den europeiska studien är att lönepressen kommer att fortsätta. Detta beroende på de rådande styrkeförhållandena och avsaknaden av en alternativ samhällsvision om framtiden inom fackföreningsrörelsen.
Det är bara att hålla med. En alternativ samhällsvision om framtiden måste inte nödvändigtvis innebära ett ställningstagande för en revolutionär socialistisk samhällsomvandling. Men kräver åtminstone ett brott med den slavmentalitet som ett accepterande av de nyliberala dogmerna innebär. En fackförening som fogar sig inom ramar uppsatta av motståndaren kan aldrig ändra på de rådande
styrkeförhållandena.
ROBERT MATHIASSON
Proletären nr 11, 2010
