Ett rungande nej från samtliga fackförbund och ett nästan lika tydligt ja från arbetsköparna var svaret på helgens medlarbud i förhandlingarna om nytt industriavtal.

Detta var det andra medlarbudet i förhandlingarna om Industriavtalet vilket berör 600000 anställda. På den fackliga sidan sade tjänstemannafacket Unionen och akademikerna Sveriges Ingenjörer nej redan i lördags medan LO-facken Metall, GS, Pappers och Livs sade blankt nej dagen därpå.

– Vi känner oss provocerade av en hemställan som har en klart arbetsgivarvänlig inställning, säger Stefan Löfven, IF Metalls ordförande.
Inte så konstigt då medlarna, opo, i detta andra bud kom med ett förslag som ser ut som ett beställningsverk från arbetsköparna. Vad annars kan sägas om ettårigt avtal med i praktiken 0,5 procents lönelyft när inflationstakten stigit till för närvarande 1,2 procent. Vem vet hur hög den blir i höst?

Med Teknikföretagen i spetsen sade de flesta arbetsköparorganisationerna ja till budet med tillägget att inga ändringar får ske i de allmänna villkoren. En upprepning av arbetsköparnas bestämda nej till att avtalsvägen lösa den viktiga frågan om uppsagdas rätt till återanställning innan bemanningsföretag får anlitas.

På ja-sidan fanns Industri- och kemiföretagen, Trä- och möbelindustrin  och Livsmedelsföretagen. Medan Stål- och metallarbetsgivarna och Skogsindustrierna sade ett mjukt nej.

Visserligen har avgörande arbetsköparförbund som Teknikföretagen med 300000 anställda formellt brutit arbetsköparfronten om nollbud. Men det betyder ju skvatt ingenting när opo:s bud i praktiken är ett lönesänkningsbud.

Förhandlingarna går trögare än tidigare år, mest därför att arbetsköparna med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström som ideologisk motor så tydligt flaggat för nollavtal 2010. Tidigt var LO ute och presenterade ett samordnat krav på 2,6 procent.

Ett fruktansvärt lågt bud, som alltid med en av fackpamparna outtalad prutmån. Ett avtal lägre än budet lär knappast ses med blida ögon av medlemmarna, men de blir ju å andra sidan aldrig tillfrågade. Inte när budet läggs och ens inte innan avtals skrivs. En ordning som Kommunisterna alltid bekämpat.

Räkna med att den av Stefan Löfven & Co acceptabla prutmånen i år är löneökningar kring 1,5 procent, lagom litet över inflationstakten. Det är här någonstans Löfvens tankar finns när han i måndags skickar följande budskap med adress arbetsköparna via ett pressmeddelande:

– Vi har ett stort ansvar på arbetsmarknaden då vi ska sätta märket. Vi menar att situationen har gått alldeles för långt, tiden börjar bli knapp.

I klartext säger ju Löfven att han är beredd att sänka sina krav så att ett avtal kan skrivas innan 1 april i enlighet med Industriavtalets syfte att stoppa möjligheten till strejk.

Strid om Las
Svåraste nöten att knäcka lär vara företrädesrätten till återanställning. Den som sägs upp på grund av arbetsbrist har rätt att komma tillbaka till jobbet innan nyanställningar får göras.  En rätt inskriven i Las, Lagen om anställningsskydd, sedan dess tillkomst 1 juli 1974. Från början gällde den under ett år, vilket har minskats till nio månader.

På senare år har otyget med bemanningsföretag gjort återanställningsrätten verkningslös. Facken vill avtalsvägen återupprätta Las auktoritet medan motståndet från arbetsköparnas sida mest handlar om att i alla avseenden etablera sin diktatoriska rätt att ”leda och fördela arbetet, fritt anställa och avskeda personal”.

En rent ideologisk fråga för återanställningsrätten har i praktiken aldrig varit något problem och regeln har relativt sällan utnyttjats. Återstår alltså att se om arbetsköparna är beredda att ta den ideologiska striden. Det som talar för skulle i så fall vara fackföreningsledningarnas slappa agerande vad gäller att mobilisera medlemmarna.

Konflikt?
Det annalkande valet talar däremot mot att arbetsköparna vill ha en konflikt. Den sittande regeringen, som storföretagen satsar så stora summor på att stödja i valet vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden inför valrörelsen. Det är otvivelaktigt så att en konflikt skulle svetsa samman arbetargrupper och oavsett utgång gynna de traditionella arbetarpartierna politiskt.

Men något sådant tänk finns inte hos de svenska fackpamparna. Har inte funnits sedan Saltsjöbadsavtalets dagar för över 70 år sedan.

– Vi pratar inte i termer om varsel. Vi förhandlar bara just nu, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare till LO-tidningen.

För vem vet vad Sveriges arbetare skulle tar sig till den dag en storstrejk är ett faktum…

LARS ROTHELIUS
Proletären nr 11, 2010

Arbetsköparna vill kraftigt flytta fram sina positioner
• Teknikarbetsgivarnas krav undertecknade av vd Anders Narvinger och förhandlingschef Anders Wiehe. Det kärva budet var: Inga lönehöjningar, möjlighet att alltid förhandla lokalt om att sänka lönen, inget avtal om bemanningsföretag.

Ett ideologiskt dokument som faktiskt mer är riktad mot stora lågavlönade grupper i den kvinnodominerade offentliga sektorn än mot industriarbetarna i den ”egna” sektorn.

”Den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste ha en lönenormerande roll eftersom det enbart är den sektorn som via sina avtal ger en möjlighet för andra sektorer att bedöma vilken löneökningstakt som är möjlig att uppnå. […] Försök att genom centrala avtal åstadkomma förändringar av gruppers relativa löneläge är inte förenliga med en väl fungerande lönebildning i en marknadsekonomi.”