Där Klarälvens delta möter Vänerhavets stränder, kobbar och skär. cirka 7 km rakt söder om Karlstad ligger Skoghall, bruksorten där jag är född och uppvuxen. Lika självklart som att älvens skitiga vatten rinner fram i dyn, lika självklart som att Vänerhavets vågor möter stränderna lika självklart är det att bruket bolmar, ryker, för oväsen dag som natt. Det är ortens hjärta, Skoghalls näring.
Alla som bor på orten har någon form av anknytning till bruket. För egen del har både min farfar och farsa fått varsin guldklocka. Morsan gav fingret åt bolaget och vägrade hämta sin i vredesmod över den arbetsskada som gjort henne invalid och förhindrad att arbeta. Så nu drabbas alltså inte bara de som får gå utan hela ortens 14000 invånare på ett eller annat vis nu när varslen läggs.
På ena sidan älvmynningen ligger Akzo Nobels kemiska fabrik som ska flytta hela sin produktion och alla 153 arbetare och tjänstemän varslas om uppsägning, på andra sidan ligger Stora Enso pappersbruk som varslar 84 arbetare och tjänstemän. Det är givetvis en hård smäll för de som får gå, men också för hela kommunen som redan har problem med social utslagning.
Bruket som alltid varit ortens självklara näring håller på att dra med hela Skoghall djupare i den kapitalistiska krisen, med allt elände det för med sig för folk. Från arbetarhåll har hittills inte synts något tecken på kamp mot varslen, bara en hopplöshet inför framtiden.
De senaste veckornas skriverier i lokalpressen om varslen och den rådande hopplösheten på min hemort fick mig att minnas det jag läst om bruket och den förra kapitalistiska krisen på 1930-talet.
1932 var situationen liknande den idag, arbetsköparna gick till attack mot arbetarklassen i kristider, genom lönesänkningar. Men 1932 så svarade arbetarna med strejk, utan stöd från LO. Arbetarna på Skoghallsbruk höll ut i drygt fem månader, från den 23 februari till den 5 augusti.
En uthållighet som fick arbetsköparna att förstå vilken kraft som låg i arbetarnas kollektiva agerande.
På kort sikt var strejken en förlust. Utan stöd från LO, och från Transport vars medlemmar fortsatte att skeppa ut massa från massalagren, så kunde bolaget fortsätta göra profit. Samtidigt sinade förbundets egna tillgångar utan solidariteten från LO. Men på lång sikt fick strejken en klart positiv effekt för arbetarna vid bruket, just för att man nu spänt musklerna och visat arbetsköparna på Skoghallsbruk vilken kraft som finns i klassens kollektiva agerande. Bolaget förlorade 1,9 miljoner i produktionsbortfall, siffror som sved 1932.
Det var annorlunda då sägs det, nu är det lite omodernt med demonstrationer, klasskamp, röda fanor och strejk. Med vad är det egentligen som är omodernt, gammalt och unket? Det är det system som ständigt hamnar i kriser, drar folk ut i krig, håller människor i svält, slänger ut människor i arbetslöshet.
Kapitalismen är omodern. Kapitalismen visar oss sin otillräcklighet, vi ser det tydligt bara vi sliter av oss skygglapparna som Nya Wermlands Tidningen, Expressen och Aftonbladet lagt på oss. Det ser vi när vi läser tidningen som utgår från vår egen vardag, från vanligt folks verklighet, det ser vi tydligt när vi läser Proletären!
ANDERS WIKLUND
Proletären nr 42, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
