Deras syfte var att vältra över krisen på
arbetarklassen. Kapitalisternas krav på lönesänkningar och andra
försämringar blev allt våldsammare och därför fördjupades
klassmotsättningarna. Arbetare demonstrerade mot att kapitalisterna
anlitade strejkbrytare för att utföra jobb.

Runt om i landet kommenderades militär ut för att skydda strejkbrytare.
Den 14 maj 1931 slutade detta med en fruktansvärd tragedi i Ådalen. Det
var tusentals arbetare som deltog i en demonstration som utgick från
ett protestmöte i Frånö till strejkbrytarnas förläggning i Lunde.

När demonstrationståget kom fram till Lunde sköt militären skarpt rakt
in i folkmassan. Tio människor föll, varav fem arbetare dödligt sårade.
En av de dödade var en ung kvinnlig åskådare. Hela arbetarklassen
försattes i raseri.

Aldrig mer!

Kapitalisterna och landshövdingen tvingades till reträtt och militären
och strejkbrytarna sändes bort från Ådalen. Det var efter skotten i
Lunde som det antogs en lag som förbjöd att militär används för
polisiära uppgifter.

Tragedin i Ådalen ledde till att borgarklassen totalt förlorade
ansiktet i talet om demokrati. Nu hade den ”demokratiska armén” mördat
och sårat tio arbetare. Det skulle aldrig mer få hända.

Regeringen tillsatte en undersökningskommission som bland annat kom
fram till ”vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande
militären är i sådana fall där det icke är frågan om att möta en öppet
beväpnad motståndare”. De nya Ådalslagarna klubbades strax därefter.

KENT HALDEBO

Proletären 3, 2006