Biologin har genomgått stora förändringar de senaste hundra åren. Men framstegen har också lett till en övertro på vetenskapen, som har använts för att rättfärdiga såväl rasism som ojämlikhet.

Under 1800-talet var rasismen utbredd i Europa och under början av 1900-talet var många läkare, genetiker och biologer pådrivande i den nya trend av ”rashygien” som bredde ut sig. De nordeuropeiska ”raserna” skulle skyddas mot degeneration och inblandning av främmande ”raselement”.

Biologin och ”rasforskningen” stod högt i kurs, men efter andra världskrigets avslöjanden gjorde denna trend politisk bankrutt.

Biologin komprometterades av sin roll i den rasistiska ideologin och dess inflytande minskade.
På 1950-talet sågs biologin mest som en mossig, stagnerande vetenskap utan utvecklingsmöjligheter.

Miljöns betydelse
Biologerna hade betonat arvets och ”rasens” betydelse men när biologins inflytande minskade kunde ett nytt synsätt göra sig gällande.

En av de ledande för den nya trenden som betonade miljöns betydelse var den amerikanske psykologen John Broadus Watson och hans behaviorism.

Ett citat sammanfattar hans syn: ”Ge mig ett dussin friska barn, och låt mig uppfostra dem. Jag garanterar att jag kan få dem att bli vad jag vill, läkare eller advokat, tiggare eller tjuv.”

Miljö och uppfostran, inte arvet, skulle alltså ha en avgörande betydelse för individens utveckling.
Kanske hade Watson en alltför stor tilltro till uppfostrans betydelse, men han hade definitivt mer rätt än de samtida biologerna.

Hans  synsätt blev en av grunderna för efterkrigstidens socialdemokratiska välfärdsbygge. Genom bra bostäder, god hälso- och sjukvård samt utbildning för alla skulle den goda människan formas.

Denna ”sociala ingenjörskonst” mötte hård kritik, framförallt från höger men även från vänster, för att skapa ett kontrollsamhälle. Men Watsons antibiologism ledde onekligen till en rad positiva effekter för samhället. Bland annat fick ett par generationer arbetarbarn tillgång till enhetsskola och högre studier.

Djur och människor
Två nya forskningsfält skulle åter komma att sätta biologin i fokus
 
Dels var det studiet av djurens beteenden, etologin, och dels var det framgångarna inom molekylärbiologin som återupprättade biologin och som på nytt gav den inflytande, anseende och växande forskningsanslag.

Den nya etologins frontfigur blev den österrikiske biologen Konrad Lorenz. I sin bok Aggression, år 1966, betonar han kampens och aggressionens roll i djurens liv, ett synsätt som han också överför till människan.
Etologins framgångar når en kulmen år 1973 då Konrad Lorenz, hans elev Niko Tinbergen och insektsforskaren Karl von Frisch tilldelas Nobelpriset i medicin.

Redan när priset delades ut möttes det av kritik. Dels ställdes frågan varför studier av djurens beteenden skulle ge ett Nobelpris i medicin och dels kritiserades Lorenz för sina teorier om den aggressiva människan.

Om etologin öppnade nya områden för biologin att utforska blev det ändå molekylärbiologin som gjorde biologin till en av de tunga, ekonomiskt betydelsefulla vetenskaperna. Här producerades kunskaper som skulle komma att bli kommersiellt intressanta och locka till sig stora investeringar.

Genombrottet för molekylärbiologin kom på 1950-talet då forskarna lyckades klarlägga DNA-molekylens byggnad och därmed öppna vägen för dagens genteknik.

Tre forskare, Francis Crick, James Watson och Maurice Wilkins fick Nobelpriset i medicin år 1962 för denna bedrift.

På senare tid har Watson gjort en rad uppseendeväckande uttalanden i rasistisk anda, för genetisk screening och för abort av de foster som inte uppfyller de genetiska krav Watson ställer upp. En genetisk ingenjörskonst mer genomgripande och långt värre än den sociala ingenjörskonsten under efterkrigstiden.

Viktiga kunskaper
Här måste framhållas att denna artikel alls inte vänder sig mot biologin som vetenskap. Både inom etologin, molekylärbiologin och de många övriga forskningsområdena inom biologin har viktiga, för att inte säga avgörande kunskaper vuxit fram.

Men när biologerna uttalar sig om människan och det mänskliga samhället utan forskning inom dessa områden måste man förhålla sig kritiskt.

Sådan biologism är idag ett vanligt inslag i den politiska debatten. Med hänvisning till djurstudier och luddigt tal om människans evolutionshistoria förkunnar en del biologer hur konkurrenssamhället och kvinnans återvändande till hemmet bara är en ofrånkomlig följd av den ”mänskliga naturen”.

Just de stora framgångarna för biologin under senare årtionden får ge tyngd åt sådana påståenden.
En vetenskap i medvind genererar lätt en övertro på sin egen förträfflighet och möjlighet att förklara fenomen långt utanför sitt eget kompetensområde Många gånger ger kanske forskarna en något mer nyanserad bild, men när medierna och populärvetenskapen tar vid och väljer ut de rätta ”sanningarna” får vi veta vilka roller vi har att leva upp till som kvinnor och män.

En ny syntes
Under 1970-talet sker så ett nytt språng i biologins utveckling. En syntes mellan evolutionsläran, den moderna genetiken och beteendeforskningen växer fram. Och när dessa kunskaper så kombineras med den spel- och konfliktteori som utvecklats av matematikern John von Neumann och ekonomen Oskar Morgenstern ser den moderna sociobiologin dagens ljus.

Den ledande biologen bakom denna syntes är insektsforskaren Edward O Wilson. År 1975 kommer hans både inflytelserika och omdebatterade bok Socoibiology, the New Synthesis.

Även om boken debatteras får Wilsons teorier ett mycket stort genomslag bland biologerna.
Neumanns och Morgensterns teori behandlar hur man ska agera i spel- eller konfliktsituationer för att maximera sin vinst med minsta möjliga risk för egen förlust.

Överfört till djurens och vidare till människans värld betyder detta att individen alltid agerar utifrån egoistiska intressen i konkurrens med omvärlden om begränsade resurser för att så effektivt som möjligt sprida just sina gener.

Om synsättet känns igen är det ingen tillfällighet. Just dessa teorier ligger också bakom den moderna nyliberalismen. Och om sociobiologin kan användas för att rättfärdiga nyliberalismen är inte heller det någon tillfällighet, de har ju samma grund i spel- och konfliktteorin.

Så förvandlar sociobiologin världen till ett enda stort monopolspel där alla ställs mot alla. Förlorarna går under medan de tillräckligt egoistiska vinnarna går vidare till kommande duster. Och vinnarnas gener för egoismen vidare till kommande generationer.

Själviska gener?
De sociobiologiska tankarna fick stor spridning inte bara bland biologer utan också i betydligt bredare kretsar.

En rad populärvetenskapliga böcker spred budskapet. Den mest kända är The Selfish Gene av Richard Dawkins som omedelbart blev en bästsäljare när den kom ut år 1976.

Ett annat exempel i genren är Desmond Morris bok The Naked Ape som kom redan år 1967.
Det finns också en rikhaltig flora av böcker som i biologistisk anda betonar skillnaderna mellan män och kvinnor, tex John Grays Men are from Mars, Women are from Venus.

I Sverige har Rigmor Robert och Annika Dahlström gett ut Hon och han, födda olika respektive Könet sitter i hjärnan för att nämna ett par exempel.

Steg framåt
Också här måste påpekas att biologin med sociobiologin trots allt tagit ett steg framåt.
Darwin tvingades en gång bryta med Linnés platonska ideala, oföränderliga arter för att istället betona variationen som grundval för förändring.

På samma sätt bröt sociobiologerna med Lorenz teorier om mycket stereotypa, fixerade beteenden hos djuren för att istället visa på mångfald och variation också på detta område. Det är viktigt att hålla i minnet när någon talar om givna beteenden och roller hos oss människor, för  överförda till samhället rättfärdigar ett sådant synsätt de sociobiologiska teorierna om konkurrens och utslagning.

BO BRINKHOFF  
Proletären nr 1 2010  

Är vi egoister?
Under mitten av 1970-talet tog biologin ett språng framåt när sociobiologin lanserades. Konkurrens, utslagning, aggression och själviskhet är ledord för denna teori som utgör ett ideologiskt radarpar med nyliberalismen.

Sociobiologin får snabbt ett mycket stort genomslag bland biologerna som anser sig kunna förklara och avgöra det mesta, inte bara vad gäller djurens beteenden utan också frågor som rör mänskliga könsroller, hur samhället bör vara beskaffat och frågan om människans sanna natur.

Det är denna övertro på biologins förklaringspotential som kallas biologism, och den har fått en stor betydelse i den nyliberala konkurrens-, privatiserings- och satsa-på-dig-själv-propagandan.

Människor och djur
Sociobiologerna bygger sina teorier och slutsatser på studier av djur. Är då resultaten tillämpliga på oss människor?

Flertalet biologer tycks utgå från det. Förvisso är människan ett djur bland de övriga djuren, en apa bland apor, men precis som alla övriga djurarter är människan unik. Ska man uttala sig om människan måste man självklart studera människan och det mänskliga samhället. Vilken biolog skulle komma på idén att studera zebror för att utifrån de resultaten uttala sig om tigern?

Man kan rättfärdiga precis vilka beteenden, vilka könsroller eller vilken samhällsform som helst genom att hänvisa till en lämplig djurart.

Bland djuren finns en mycket stor variationsrikedom vad gäller beteenden och social organisation.
En av sociobiologins förtjänster är just att man brutit med den tidiga etologins synsätt om enkla, stereotypa beteenden. Beteenden är variabla både från art till art, från individ till individ och dessutom från situation till situation. Även om man hänvisar till apor, till och med till människoapor, är variationsrikedomen stor. Vilket levnadssätt man än förespråkar kan man hitta förebilder inom djurriket. Och nu är det egoism, aggression och konkurrens som gäller.

”Gynna dig själv”
Så hur är det då med egoismen? Egoismen, det själviska beteendet, har en central roll inom sociobiologin. Det framgår av boktiteln på Dawkins bok Den själviska genen och det framgår än tydligare i följande citat av den svenske zoologen, professor emeritus Staffan Ulfstrand: ”Samtidigt som socialt beteende finns hos vartenda djur, från den bleka binnikemasken till den tärda människan, i vars innanmäte den framlever sitt liv, är evolutionsbiologins samlade visdom möjlig att sammanfatta i ett iskallt budskap: gynna dig själv och ditt hus men betrakta alla andra som potentiella resurser att exploatera till din egen och dina nära släktingars fördel.” (Ulfstrand Staffan, 1996, Fågel, Fisk och Folk, från beteendeekologins forskningsfält.)

Läs det en gång till! ”…ett iskallt budskap: gynna dig själv…men betrakta alla andra som potentiella resurser att exploatera till din egen…fördel.” Det är en sociobiologisk programförklaring, men det kunde lika gärna vara hämtat ur en nyliberal stridsskrift. Eller ”greed is good” som marknadskramarna uttrycker det.

Genetiskt styrda
Biologerna utgår ifrån att inte bara atomiska och fysiologiska egenskaper utan också beteenden är genetiskt styrda.

Sociobiologin grundar sig på statistiska beräkningar av vilka beteenden som har störst överlevnadsvärde och att vinnarens gener sedan för dessa beteenden vidare.

Givetvis sätter genetiken ramar för vad som är möjligt, men också miljön är betydelsefull.

Däggdjurens och inte minst människans komplexa beteenden visar just att miljöfaktorer utlöser, anpassar och modifierar beteendena. Våra celler skiljer sig inte mycket från övriga däggdjursceller, vår anatomi och fysiologi har många likheter med djurens, men människan som social varelse är fullständigt unik.

Många djur har visat sig ha större förmågor än vi människor anat, men det finns ändå ett avgörande, kvalitativt språng mellan människans förmåga till kommunikation och djurens. Människans samhällsbygge är långt mer avancerat än någon annan djurarts och samhället återverkar och formar i sin tur individen.

Man kan inte uttala sig om människan bara utifrån studier av gener eller celler och man kan inte heller förstå samhället bara utifrån studier av individer och individuella reaktioner. Ett sådant, begränsat synsätt kallas för reduktionism.

När delar sätts samman till en helhet uppstår nya egenskaper som inte finns hos delarna. Så uppstår nya samhälleliga fenomen när individerna samverkar i samhället och det som främst gör det mänskliga samhället unikt är dess uppdelning i klasser.

Biologerna tycks leva i det klasslösa samhället. I deras samhälle finns vare sig arbetare eller kapitalister, vare sig förtryckta eller förtryckare, bara en samling individer, var och en styrd av sina egoistiska drifter att till varje pris sprida sina gener.

Kanske är biologerna så förblindade av sin egen själviska kamp om forskningsanslagen i den akademiska världen att de inte ser den solidaritet och hjälpsamhet som, trots årtionden av nyliberal propaganda, ändå finns i samhället.

Naturliga könsroller?
Ytterligare argument för den rådande marknadsliberalismen hämtas från vad som brukar kallas människans evolutions-historia.

Ofta hör man att vi är stenåldersmänniskor och alls inte anpassade för det moderna livet.

En rad teorier har sett dagens ljus om social organisation och könsroller hos våra förfäder. De flesta har det gemensamt att mannen är aktiv, en krigare och jägare, medan kvinnan är passiv och mest lämpad att passa barnen hemma i grottan.

Känns bilden igen? Mannen försörjer kvinnan och barnen. Kvinnan är trög och passiv av barnafödande och ammande. Och som tack för det slitsamma arbetet belönar kvinnan mannen med sex.

En praktisk teori som rättfärdigar både prostitution och oavlönat kvinnligt hemarbete, men har den något med verkligheten att göra?

Faktum är att människans, liksom andra djurs evolutionshistoria vad gäller det sociala livet är praktiskt taget okänd.

De ganska fåtaliga fossila benfynd och redskap som finns tillgängliga säger mycket litet om hur dessa människor levde. Det vi vet om tidiga kulturer visar att mänskliga samhällen kan vara organiserade på mycket olika sätt och att kvinnorna spelar en aktiv roll i försörjningen.

Och om biologerna skulle söka stöd för sina teorier bland människoaporna sökte de förgäves. Inte hos någon av våra närmaste släktingar försörjs honor och ungar av hanarna.

Omtanke och samarbete
Sociobiologin förutsätter att endast individer som med professor Ulfstrands ord följer det ”iskalla budskapet att gynna sig själva” blir de som lyckas sprida sina gener till framtida generationer.

Under årmiljonerna av evolution skulle endast de ”själviska generna” ha överlevt. Nu är det så att man i naturen ändå påträffar en rad beteenden av hjälpsamhet och samarbete både bland djur och människor.

Då förklaras detta med att en individ genom att hjälpa en nära släkting ändå gynnar sina egna gener eftersom nära släktingar har ett stort antal gener gemensamma och vips har man lyckats bortförklara hjälpsamheten som egoism. Men detta resonemang haltar på flera sätt.

Dels har två obesläktade människor från skilda håll i världen ändå ett mycket stort antal gener gemensamt, det är ju ändå det som gör oss till människor. Dels visar verkligheten en uppsjö av hjälpsamma och solidariska beteenden även mellan individer som alls inte är nära besläktade.

Under senare år har några forskare börjat ifrågasätta sociobiologernas betonande av egoismen så som den framställs i Dawkin’s Den själviska genen. Man har funnit exempel på ‘moraliska’ beteenden hos djur som samarbete, känsla för rättvisa, empati, vilja att dela med sig och att följa spelregler.

En av dessa forskare är den holländske primatologen Frans de Waal, som studerat vår närmaste, nu levande släkting dvärgschimpansen.

”Omtanke och samarbete är lika mycket en del av vår natur som själviskhet och våld” sammanfattar de Waal sin ståndpunkt.

Det är helt enkelt så att egoismen inte är allenarådande, också hjälpsamhet och samarbete har ett evolutionärt värde.

Sociobiologin – ett hinder
Visst har biologin fördjupat våra kunskaper om evolutionen och djurens beteenden, men det finns ingen anledning att låta sociobiologerna ha monopol på att beskriva människans sanna natur, vilka könsroller vi bör anamma eller hur samhället bör vara för att passa oss.

Sociobiologin som måttstock för samhället är ett hinder som står i vägen för ett rättvist, solidariskt samhälle.

BB