I alliansens gemensamma valmanifest föreslog de borgerliga partierna att arbetsköpare ska slippa betala lön om det uppstår en tvist vid uppsägning. Med den borgerliga valsegern innebär det risk för ytterligare maktförskjutning på arbetsmarknaden till arbetsköparnas fördel.
Förslaget innebär i korthet att om till exempel en arbetare anser sig uppsagd på felaktig grund och överklagar beslutet, ska arbetsköparen befrias från att betala den anställdes lön under tiden som tvist om uppsägning pågår.
Vad den anställde ska få för ersättning istället för lön är oklart. Centern och Maud Olofsson går i vanlig ordning längst, och säger att den anställde skall tvingas till ersättning från a-kassan under tiden, medan Anders Borg är mera svävande på målet och säger att frågan ska utredas.
Att en arbetare som blir uppsagd ska tvingas att betala sin uppsägningslön via den försäkring han eller hon själv betalat till för att ha som trygghet vid arbetslöshet är givetvis en provokation.
Tvist om uppsägning kan pågå under lång tid. Vid tvister som går till Arbetsdomstolen kan det ta över ett år innan ärendet ens tas upp till behandling. Vad har den uppsagde då kvar av a-kassedagar att leva på om arbetsköparen vinner tvisten?
Förslaget syftar givetvis inte till annat än att stärka arbetsköparens maktposition på arbetsmarknaden. Vilken arbetare kommer att våga säga ifrån om han eller hon anser sig uppsagd på osaklig grund när hotet finns att behöva stämpla ut alla sina a-kassedagar innan arbetslösheten ens är ett faktum?
Förslaget är arbetarfientligt och visar att Moderaterna – trots valrörelsens käcka slogans om ”Sveriges enda arbetarparti” – är ett parti som står för kapitalisternas intressen, så som det alltid har gjort.
När förslaget blev känt i valrörelsen väckte det kritik från fackligt håll. Den kritiken får inte tystna den borgerliga valsegern till trots. Den måste tvärtom bli högre och kraftfullare.
Wictor Johansson
Proletären nr 39, 2010