Så avslutades den inledande text i det kampanjmaterial som Kommunistiska Partiet delade ut under folkomröstningen om kärnkraften 1980. Partiets argument mot kärnkraften var flera, den kanske viktigaste invändningen var att en kapitalistisk kärnkraftsproduktion äventyrar säkerheten.
Vår paroll under folkomröstningen blev följaktligen: ”Nej till Wallenbergs och Bohmans kärnkraftssamhälle!”.
Ståndpunkten bottnade inte i en teknikfientlighet, utan i övertygelsen om att kapitalistisk produktion inte kan garantera en säker kärnkraft. Krav på högsta möjliga vinst är oförenlig med kravet på hundraprocentig säkerhet, ett krav som måste gälla inom kärnkraftsindustri där minsta lilla fel kan få oöverskådliga konsekvenser och där av-fallsproblemet inte hade ordnats på ett säkert sätt, ett problem som än i dag 30 år efter folkomröstningen inte har lösts.
Inte säker
Det finns ingen anledning att revidera den ståndpunkten. Kärnkraften är inte säker, vilket kan illustreras av en stor mängd olyckor och incidenter som inträffat.
Förutom riskerna med kärnkraftsproduktion i kapitalisternas händer fanns det och finns fortfarande tre viktiga argument mot kärnkraft:
• Uran är ett radioaktivt grundämne som används för att tillverka kärnbränsle till reaktorerna. Varje steg i kedjan, från brytning till anrikning, kan leda till föroreningar, olyckor, radioaktivt avfall och hälsorisker för både arbetarna och den lokala befolkningen.
• Civil kärnkraft och militära kärnvapen går hand i hand. Varje land som har tillgång till kärnkraftsteknologi, är förr eller senare kapabelt att bygga sin egen atombomb.
Kärnkraft är en biprodukt till kärnvapenproduktionen. Varje stat som har tillgång till kärnkraft kan i och med det också utveckla kärnvapen. Det som behövs är anrikat uran eller plutonium.
• Plutonium är en biprodukt i alla kärnreaktorer vid normal reaktordrift, ett radioaktivt grundämne, det farligaste ämne människan känner till. Men ingenstans i världen har man lyckats hitta en säker metod för att ta hand om det radioaktiva avfallet från kärnkraftsindustrin. Det tar 100000 år att bryta ned så att människan kan vistas i närheten av avfallet. De svenska kärnkraftsverken producerar varje år mellan 15 och 25 ton avfall. När det utbrända kärnbränslet lyfts ut ur en reaktor i ett kärnkraftverk är det så radioaktivt att den mängd som ryms i en snusdosa skulle kunna döda hela Sveriges befolkning. 2010, när kärnkraften skulle ha varit avvecklad, har kärnkraftsindustrin i Sverige producerat 8000 ton avfall. Tillräckligt för att utplåna allt liv på jorden många gånger om.
KENT HALDEBO
Proletären nr 13, 2010
Olyckor och incidenter
• Kärnkraft är farlig. Det råder det inte minsta tvivel om. En olycka eller ”incident” kan inträffa i vilket kärnkraftverk som helst. I värsta fall kan följderna bli katastrofala.
Här listas några av de mest omtalade kärnkraftsolyckorna i världen och i Sverige:
• Harrisburg, USA, 1979. Ett läckage uppstår som leder till att temperaturen stiger till 2850 grader och uranhärden börjar smälta och rinna ned på reaktortankens botten.
• Tjernobyl, Sovjetunionen, 1986. En härdsmälta i reaktorkärnan ger en ångexplosion som leder till att det 1000 ton tunga reaktorlocket flyger av. Ett radioaktivt moln rör sig över hela Europa.
• Barsebäck, Sverige, 1992. Ett brott på en ledning leder till att isoleringsmaterial blockerar nödkylningssystemet.
• Tokaimura, Japan, 1999. Extremt radioaktiva ämnen släpps ut.
• Forsmark, Sverige, 2006. Flera av varandra oberoende säkerhetssystem slås ut.
• Tarragona, Spanien, 2007. Konstruktionsfel och medveten manipulation av mätutrustningen leder till utsläpp av radioaktiva partiklar från reaktorn.
