Förra veckan beslöt AB Volvos aktieägare att dela ut fyra miljarder till sig själva. Proletären har varit på bolagsstämma.
När aktieägarna strömmar till Lisebergshallen en solig aprildag, möts de av arbetare från Volvo Lastvagnars fabrik i Göteborg. Volvoarbetarna, en del just uppsagda, delar ut ett öppet brev undertecknat av fem gruppstyrelseordföranden i Volvo Verkstadsklubb.
Det öppna brevet sammanfattas i tre enkla punkter. Rösta nej till aktieutdelning, dra tillbaka liggande varsel, satsa på de anställda.
En som inte skrivit under det öppna brevet är Volvo Verkstadsklubbs avgående ordförande, företagskramaren Olle Ludvigsson. Han står inte tillsammans med medlemmarna utanför grindarna och kräver att vinsterna skall användas för att rädda jobben. Tvärtom skymtar vi honom på väg in på bolagsstämman för att rösta för miljardaktieutdelningen.
Olle Ludvigsson anser att aktieägarna måste få avkastning för insatt kapital. Det är så det fungerar, har han förklarat i fackförbundspressen. Utan att få en endaste kritisk följdfråga eller anmärkning.
Missbrukat förtroende
En fackförbundsordförande som sätter företagets intressen framför medlemmarnas har å det grövsta missbrukat sitt förtroende. Så har han också avgått från sin post till förmån för att kandidera till EU-parlamentet. Efter sig lämnar han ett företag där hälften av de anställda sagts upp utan att facket lyft ett finger.
En journalist på Proletären känner sig hemma bland protesterande föräldrar i Biskopsgården, i antiimperialistiska demonstrationståg och i samtal med arbetare utanför en fabriksgrind. På AB Volvos bolagsstämma är Proletärenjournalisten en katt bland hermeliner.
Bara att passera genom pressentrén, ta i hand och bocka och buga för pressansvarige och vandra vidare in i pressrummet är en upplevelse utöver det vanliga. Föräldrarna i Biskopsgården har ingen pressentré när de kallar till möten.
Dock ska sägas att pressrummet blev en besvikelse. Ett tomt rum med plats att hänga av sig ytterkläder och ställa kameraväskor, ingenting annat. Ingen traktering, inget snacksbord, ingen fri dricka. Inte ens en skål salta pinnar.
Men så har också Volvoledningen dragit åt svångremmen. Aktieägarnas gemensamma lunch var av det mest spartanska slag som tänkas kan, korv med bröd.
Inne i Lisebergshallen möter en syn en kommunist sällan får uppleva.
Toppskiktet
Toppskiktet av kapitalister är samlade. De är du och bäste bror med varandra, skakar hand och hejar glatt och käckt.
Mest iögonfallande är en rund liten herre iförd kravatt, dubbla guldklockor, guldprydd käpp och pråliga guldringar. Som en karikatyrteckning. Det är bara hög hatt och monokel som fattas.
Christer Gardell, plundraren, sitter på första parkett. Han har varit upprörd över styrelsens bonusförslag till cheferna. Då blir det ju mindre till honom.
Nu behöver varken Gardell eller cheferna vara besvikna. Bonusen till cheferna är lika höga som förut, men inte ännu högre som styrelsen provokativt föreslog för några månader sedan.
Provokation
Den stora provokationen är givetvis att dela ut fyra miljarder kronor till aktieägarna. Eftersom AB Volvo gjorde sitt fjärde vinstrikaste år förra året, så är aktieutdelningen högst balanserad. I alla fall enligt styrelseordförande Finn Johnsson.
Utdelningen är småpotatis jämfört med de 20 miljarder som delades ut 2007, och de 11 miljarder som delades ut förra året. Men ändå pengar som räcker till att behålla samtliga 7600 uppsagda arbetare i anställning ett år.
Vilket en och annan kritisk röst också påtalade på stämman, utan att på något sätt störa ordningen.
När Renault, Cevian och de andra storägarna sagt sitt var AB Volvos kassa fyra miljarder fattigare, och arbetarna på Volvo ett nederlag rikare.
WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 15, 2009
