Vi läser om klimatmötet på Bali och tänker på Karl Marx.

Det påstås ibland att Marx inte brydde sig om miljöfrågor. Vilket inte är sant. Marx såg två källor till rikedom, dels det mänskliga arbetet och dels naturen, och han hävdade att kapitalismen exploaterar båda på ett destruktivt sätt. I den meningen var han en miljökämpe innan miljökampen ens var ett begrepp.

I vanlig ordning gick Marx dock längre än till att konstatera kapitalismens katastrofala verkningar. Han pekade också ut den grundläggande orsaken till kapitalismens destruktiva karaktär. I sitt mästerverk Kapitalet skriver han: ”I en högre socioekonomisk formation, kommer den privata äganderätten på jordklotet att framstå som lika absurd som privat ägande av människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samhällen tagna tillsammans, äger jorden. De är bara dess innehavare, dess förmånstagare, och de måste testamentera den i förbättrat skick till kommande generationer, som goda familjeöverhuvuden.”

Inte så märkvärdigt, kan tyckas, i alla fall inte i dessa dagar av alltmer upphetsad klimatdebatt. Alla talar om att koldioxidutsläppen måste minskas drastiskt för att  inte kommande generationer skall drabbas av katastrof. Men ändå märkvärdigt och närmast kusligt aktuellt. För att Marx för över hundra år sedan borrade in fingret i klimatfrågans allra ömmaste punkt: Den privata äganderätten.

Ett produktionssystem som betraktar naturen och naturresurserna som privat egendom eller som egendom överhuvudtaget, att exploatera efter eget gottfinnande och under kapitalismen enkom för att maximera avkastningen på kapitalet, kan inte vara annat än destruktivt. Om profitjakten dessutom är extremt kortsiktig, som i dagens sk kvartalskapitalism, så finns bara syndafloden bortom kapitalismen, om den får hållas.

Den högre samhällsformation som Marx talar om, den som betraktar det privata ägandet som en absurditet och naturen som en uppfordrande förvaltningsförmån, kan synas bara alltför avlägsen idag. Men perspektivet är ändå nödvändigt att ta med sig när man närmar sig klimatdebatten och inte minst när man närmar sig tillställningar som det nyligen avslutade klimatmötet på Bali.

Sveriges miljöminister Andreas Carlgren var jublande glad efter det att mötet lyckats sy ihop den uslaste av kompromisser.

”En väldig framgång”, påstår Carlgren sedan han och EU övergivit i stort sett alla positioner för att få USA att gå med på fortsatta förhandlingar. I det slutdokument som nu antogs finns således inga siffror på hur mycket klimatutsläppen bör minska och den rapport från FN:s klimatpanel (IPCC) som utgjorde en slags grund för mötet göms undan i en fotnot.

Carlgren är lika glad för det. Eftersom USA nu är med på ett tåg som står still och eftersom USA:s chefsförhandlare skall ha undsluppit sig något slags vagt och till intet förpliktigande löfte. Att  George W Bush redan dagen efter mötet drog tillbaka det minimala som USA trots allt förband sig till på Bali förtränger dock Carlgren. Eftersom det punkterar den illusoriska framgångssagan.

Som det nu är sköts så gott som allt kontroversiellt upp till FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009. Man skall alls inte utesluta att viss framgång kan nås på detta möte, ty även om kapitalismen är exploaterande och destruktiv till hela sin karaktär, så har även den gränser för vad som kan tillåtas i klimathänseende.

När klimatförändringarna hotar profiten, så får vi en klimatdebatt.

En knäckfråga i Köpenhamn lär bli hur mycket utsläppen av klimatgaser skall minskas och hur dessa minskningar skall fördelas. USA tvår sina händer med hänvisning till ”the american way of life” och riktar istället  kraven på utvecklingsländer som Kina och Indien, där utsläppen ökar mest.

Enligt en färsk rapport, beställd av USA, har rentav Kina idag passerat USA som största enskilda utsläppsland, något som sant eller falskt kommer att utnyttjas maximalt av USA inför och i Köpenhamn. Vad spelar det då för roll att det folkrika Kinas utsläpp per capita är mindre än en fjärdedel av utsläppen i USA. Sådana petitesser spelar ingen roll när det är den amerikanska livsstilen som skall försvaras.

I detta sammanhang finns bara en rimlig, demokratisk ståndpunkt. Skall utsläppsmål sättas på enskilda länder, vilket lär vara nödvändigt för att det överhuvudtaget skall hända något, så måste dessa baseras på invånarantal. Vilket i sin tur betyder att kapitalismens kärnländer måste ställa krav på sig själva. Att kräva att utvecklingsländer skall avstå utveckling är bara en ny form av kolonialism.

Detsamma gäller för övrigt handeln med sk utsläppsrätter. Vilket  en av regeringen Reinfeldts nyliberala ”experter”, nationalekonomen Björn Carlén, är ett övertydligt uttryck för.

I veckan föreslog Carlén att Sverige skall lägga om klimatpolitiken. Istället för att ägna oss åt nationella utsläppsminskningar, som i lilla Sveriges fall spelar marginell roll för de globala utsläppen, så skall Sverige avstå egna utsläppsrättigheter för att istället köpa dessa rättigheter på den globala marknaden, företrädesvis från fattiga länder. Det ger större effekt på utsläppen, hävdar Carlén. Att det sedan sker till priset av att fattiga länder hålls kvar i fattigdom spelar ingen roll i hans nyliberala värld. Vad är detta om inte kolonialism?

Givetvis måste Sverige ta det ansvar som Sverige tillkommer. Genom kraftfulla utsläppsminskningar och lika kraftfulla satsningar på ny teknik. Vilket alls inte behöver betyda chockhöjda bränslepriser. Satsa istället på samhällsplanering, med utbyggd och gratis kollektivtrafik och en plan- mässig minskning av den tunga lastbilstrafiken.

Klimatpolitikens bördor behöver inte fördelas orättvist, vare sig internationellt eller nationellt.

Varvid vi osökt är tillbaka hos Karl Marx. Nog kan kapitalismen dämpa klimathotet, om det utgör ett hot mot profiten. Men kapitalismen kan aldrig lösa klimatfrågan. För att kapitalismens hela existens bygger på exploatering, av både människa och natur.

I detta är och förblir ägandet knäckfrågan, precis som Marx konstaterade för över hundra år sedan. Om naturen och hela planeten kan ägas och därmed förfogas över med ägandets rätt, så finns ingen lösning av klimatproblemet. Det kan dämpas, men inte lösas.

Lösningen kräver ett helt annat perspektiv, kräver att äganderätten ersätts av det ansvarsfulla och planmässiga förvaltandet av tillgångar som också tillhör framtida generationer, kräver att det kortsiktiga profittänkandet sopas undan, som en gång slaveriet, som en absurditet.

Klimatdebatten innehåller ett gott mått av domedags-tänkande. Vilket är förståeligt i en situation då alltför många inte ser någon framtid bortom kapitalismen. Vi kommunister är dock framtidsoptimister. För att vi vet att klimatfrågan kan lösas i en högre socioekonomisk formation än det destruktivt kapitalistiska.

Därvid sätter vi föga hopp till uppgörelser mellan kapitalisterna, om nu det som inte skedde på Bali sker i Köpenhamn. Men väl på folkens kamp för en annan tingens ordning än den kapitalistiska.

Istället för att spekulera i domedagen reser vi envist socialismens banér.

18 december 2007
Proletären 51-52, 2007