nnKlimathotet är verkligt och det är bra att det erkänns på bred front och att det kommit igång en debatt om det.
Man kan ha sin dubier om kapitalismens förmåga att ta itu med det grundläggande problemet, ett ekonomiskt system som bygger på kortsiktig exploatering av både människa och natur är minst sagt handikappat vad gäller planetens långsiktiga välbefinnande. Men kapitalismens begränsningar kan väcka insikter om alternativa lösningar.
Men inget gott som inte också har något ont med sig. Så har klimathotet lockat fram kärnkraftsmaffian ur skyttegravarna, numera käckt anförd av majoren Björklund och ivrigt påhejad av diverse liberala ledarsidor.
Kärnkraftsmaffian erkände sig aldrig besegrad efter folkomröstningen 1980, som beslutade om en avveckling av kärnkraften i Sverige. Istället grävde man ner sig i väntan på bättre tider, välvilligt underhållen av det politiska etablissemanget, som dragit avvecklingen i en långbänk som gör Torbjörn Fälldin till en speedkula i jämförelse.
Nu är det dags att kliva upp. Med påståendet om att den ”rena” kärnkraften utgör lösningen på klimatproblemet.
Sant är att kärnkraften producerar mycket lite växthusgaser. Men det gör den sannerligen inte ren. Faktum är istället att kärnkraftsindustrin ännu inte lyckats lösa ett enda av de miljöproblem som låg bakom avvecklingsbeslutet 1980. Vilket gäller allt från utvinningen av uran, över driftsäkerheten till transport och lagringen av utbränt kärnbränsle.
Vet för all del att svenska Forsmark var hårsmånen från en härdsmälta så sent som sommaren 2006, en incident som expertisen betecknade som den allvarligaste sedan Harrisburg och Tjernobyl, och vet att det lagringssystem som industrin förordar utgör en halvmesyr utan långsiktiga säkerhetsgarantier, vilket krävs för att avfall som stålar i 100.000 år.
Lägg därtill att kärnkraft inte kan diskuteras skilt från kärnvapen, vilket erkänns till och med av majoren Björklund. För lika lycksaliggörande som kärnkraften är i ett land som Sverige, och andra sk demokratier, lika förgörande är den i händerna på länder som Iran. Som absolut inte får skaffa sig kärnvapen.
Vår ståndpunkt är enkel. Om och när alla problem som är förknippade med kärnkraften är lösta, inklusive ägarproblemet, vi accepterar aldrig att en så riksfylld industri drivs av profitintresse, så är vi beredda att diskutera en omprövning. Men eftersom alla problem fortsatt är olösta, så gäller folkomröstningens beslut om en avveckling.
Det som sedan är riktigt illa är att såväl den gamla som den vurmen för kärnkraft blockerar satsningar på nya och förnyelsebara energikällor. I det kärnkraftsfria Danmark svarar idag vindkraften för 20 procent av elproduktionen. Målet är 50 procent inom ett årtionde. I Sverige är motsvarande siffra 0,8 procent. Svensk kraftindustri har helt enkelt struntat i att utveckla alternativa energikällor i hopp om att åter få miljardsubventioner för att bygga ut kärnkraften, ett hopp som majoren Björklund nu bejakar.
Betänk då att kärnkraften inte är en förnyelsebar energikälla och en dumdristiga kortsiktigheten är uppenbar.
Utsläppen av koldioxid måste reduceras. Men alternativet utgörs inte av kärnkraft, den måste tvärtom avvecklas för att tvinga fram en verklig omprövning av det nuvarande energisystemet.
