– Det är ett väldigt socialt yrke som kräver ett visst tålamod, säger Alexandra Hultin, när hon ger en sammanfattande beskrivning.

Tillsammans med Ida Lif och Leonora Lundvall berättar Alexandra Hultin om ett betydelsefullt och viktigt yrke, men också om osäkra anställningar och ett arbete där den kollektiva samvaron med arbetskamrater saknas.

Vi träffas över en kopp kaffe hemma i Ida Lifs lägenhet vid Vårväderstorget i Göteborgsförorten Biskopsgården. Från den inglasade balkongen på sjunde våningen har vi en magnifik utsikt, mot Göteborgs hamn, Älvsborgsbron och vidare in över Göta älv och centrala Göteborg.

Alexandra Hultin och Leonora Lundvall bor båda på bara några minuters gångavstånd från Ida Lifs lägenhet, och de är alla tre aktiva i Kommunistiska Partiets bostadsförening i Biskopsgården.

– Tyvärr så är arbetet som personlig assistent ett genomgångsyrke, fortsätter Alexandra Hultin. Det är sällan krav på utbildning, och för många ungdomar är yrket som personlig assistent den första erfarenheten av arbetsmarknaden.

– Det är många som har det som extrajobb och pluggar samtidigt. Det är vanligt att brukare berättar vad deras tidigare assistenter har blivit för något, fortsätter Ida Lif.

De osäkra anställningsvillkoren är en bidragande orsak till den stora omsättningen bland personliga assistenter. Vi får en tydlig bild av hur det ser ut när Ida Lif, Leonora Lundvall och Alexandra Hultin jämför varandras anställningsformer.

– Jag har fyra olika anställningar, berättar Leonora Lundvall.

Förutom två schemalagda tillsvidareanställningar hos olika brukare har hon en resurstjänst och utöver det jobbar hon som timvikarie.

Alexandra Hultin har nyligen bytt arbetsplats. Nu har hon en schemalagd timanställning och utöver det jobbar hon som timvikarie.

– Jag är tjugosex år och det här är första gången i mitt liv som jag har ett fast schema, berättar hon.

– Det är så det fungerar, påpekar Ida Lif. Jag har jobbat i tio år inom vården och det är bara på somrarna som jag har haft fasta scheman, resten av året är det timvikariat som gäller.

Ida Lif och Leonora Lundvall är anställda av privata assistansföretag och Alexandra Hultin är kommunalt anställd.

De berättar om skillnader mellan privata och kommunala arbetsgivare, något som också bekräftas av att det finns flera olika kollektivavtal för personliga assistenter.

Enligt webbsidan Assistanskoll har fackförbundet Kommunal tecknat inte mindre än åtta olika kollektivavtal, med varierande arbetsvillkor.

I avtalet för privatanställda assistenter mellan Kommunal och Vårdföretagarna är till exempel uppsägningstiden noll dagar. Det kallas för att anställningen pågår ”så länge uppdraget varar”, bland personliga assistenter allmänt kallat för SLAV-anställning.

Ida Lif är anställd ”så länge uppdraget varar”, och hon berättar att företaget där hon är anställd har blivit ökänt bland assistenter för att med kort varsel säga upp anställda som ifrågasatt arbetsmiljö och andra brister i arbetet.

– Det är väldigt godtyckligt att avskeda oss, det räcker med att hävda samarbetssvårigheter mellan assistent och brukare, förklarar Ida Lif.

I ett så socialt yrke som personlig assistans är det avgörande att personkemin fungerar, och de är alla tre överens om att det är viktigt att såväl brukare som assistent ska ha rätt att säga ifrån när det inte fungerar.
Men de är kritiska till att facket godkänt att uppsägningarna kan vara så godtyckliga, och menar istället att det borde finnas en fungerande anställningstrygghet med möjlighet till andra uppdrag om inte assistent och brukar fungerar ihop.

Men det är svårt att driva fackliga frågor bland personliga assistenter, det är sällan som de anställda har möjlighet att träffas.

– Den enda gången jag träffar mina kollegor är i dörren när vi byter av varandra, berättar Alexandra Hultin. På mitt förra jobb fanns det ett fackombud som vi valt och hade kontakt med, men hur det är nu vet jag faktiskt inte eftersom vi träffas så sällan och det finns få tillfällen att diskutera fackliga frågor.

– Det är en trivselfaktor att få träffa andra kollegor och det är viktigt att få ventilera sin arbetssituation, fortsätter Leonora Lundvall.

På frågan om de tror att de kommer att jobba kvar inom yrket om tio år svarar de med ett unisont skratt, men blir snabbt allvarliga.

– Det är ingen som jobbar i det här yrket som inte tycker att det är betydelsefullt jobb, är Leonora Lundvall noga med att påpeka.

De återkommer till de otrygga anställningarna och timvikariaten som anledningen till att många personliga assistenter ofta söker sig vidare i yrkeslivet.

– Det är ett ständigt bekymmer hur man ska klara nästa månad, påpekar Ida Lif, som förutom fem schemalagda arbetsdagar i månaden har att förlita sig på timvikariat.

– Jag är alltid inställd på att de kan ringa och vill att jag ska jobba, fortsätter hon. Om jag till exempel varit på fest en lördag vill jag kunna ta det lugnt dagen efter, men samtidigt vet jag att de kommer att sluta att ringa om jag tackar nej till jobb för många gånger.

Dessutom påverkas det sociala livet av att arbetet som personlig assistent också innebär obekväma arbetstider, med mycket helg- och nattjobb.

– När min pojkvän jobbar tidiga skift har han ofta gått och lagt sig när jag kommer hem, och när jag vaknar har han redan gått till jobbet, berättar Alexandra Hultin.

• Vad ska man då göra för att förbättra statusen för yrket?
– Satsa på fasta heltidsanställningar, svarar Alexandra Hultin utan någon tvekan.

De påpekar alla tre att det skulle vara till fördel även för brukaren.

– Brukarna blir så klart trötta på att det kommer olika vikarier hela tiden, säger Leonora Lundvall. När jag ska vikariera med kort varsel får jag sällan den information om brukaren som jag behöver. Jag vet namnet, men inte om han eller hon sitter i rullstol, har särskilda mediciner eller annat som är en förutsättning för att göra ett bra jobb.

Läget för de personliga assistenterna påminner om situationen i övrig offentlig sektor. För de som är kommunalt anställda finns besparingskraven som ett ständigt hot, i den växande floran av privata företag ska så mycket vinst som möjligt sugas ur allmänna medel.

I båda fallen går det ut över de personliga assistenternas arbetssituation.

Men Alexandra Hultin, Leonora Lundvall och Ida Lif är samtidigt noga med att lyfta fram att det är mycket som är positivt med arbetet.

– För många brukare är vi den enda kontakten med omvärlden. När jobbet är som bäst ger det mycket, både för oss som assistenter och för brukaren, säger Leonora Lundvall.

– Det är en värdefull livserfarenhet att ha jobbat som personlig assistent, avslutar Ida Lif.