Mikael Damberg är i år den enda svenska politikern på det hemlighetsfulla mötet, som i år arrangeras i österrikiska Telfs-Buchen. Han är i gott sällskap av förutom Jacob Wallenberg också Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, och Carl-Henric Svanberg, ordförande i BP och Volvo.
Att en socialdemokratisk näringsminister deltar är i sig inget konstigt. Mingel med näringslivets höjdare är inget nytt för Mikael Damberg som länge varit känd som en av näringslivets företrädare inom socialdemokratin.
På agendan för årets möte stod allt från det ekonomiska läget, krisen i Mellanöstern, Nato och Ryssland till ”artificiell intelligens”. En av de större frågorna lär ha varit frihandelsavtalet TTIP, som finanskapitalet på bägge sidor Atlanten länge drivit på för.
En som följt Bilderberggruppens möten de senaste åren är den brittiske satirikern och journalisten Charlie Skelton. I en krönika i The Guardian använder han Mikael Damberg som exempel på mötenas betydelse och för vilka frågor som diskuteras där.
Charlie Skelton beskriver hur Mikael Damberg sitter omgiven av de svenska näringslivsrepresentanterna, tillika varma TTIP-anhängarna, Wallenberg, Svanberg och Lemne. Och bortom dem, ännu fler europeiska industrikapitalister som vet att TTIP betyder högre vinster och mer makt.
Vart han än vänder sig kan han inte undkomma TTIP-lobbyisterna. ”En samstämd kör av politiska påtryckningar bakom stängda dörrar”.
Själva idén med Bilderberggruppens möten är just att samla världens, eller åtminstone västvärldens, mäktigaste kapitalister och politiker för att diskutera fritt, bortom medias insyn. På mötet tillämpas Chatham House Rule, en regel som säger att deltagarna får använda sig av informationen de får men inte avslöja vem eller vilka organisationer som delgett den.
Hemlighetsmakeriet, och det faktum att några av västvärldens rikaste och mäktigaste samlas och umgås under en långhelg, har gjort gruppens möten till tacksamma måltavlor för konspirationsteoretiker. Gruppen målas ibland ut som en ”världsregering”, en sammansvärjning av världens maktelit som gemensamt kontrollerar i princip hela utvecklingen i världen.
Men själva mötet i sig har inte mer makt över världen än vad den lokala hembygdsföreningens årliga bastubad har makt över sin by. Mötet är, liksom byns bastubad, en möjlighet för deltagarna att utbyta information och knyta kontakter. Men byn styrs ju inte från bastun för det.
Makten i det kapitalistiska systemet utgår i första hand från kapital, ägande, bolagsposter och, i varierande grad, från regeringar och parlament. Inte från hemliga möten.
Familjen Wallenbergs enorma makt över Sverige utgår från och utövas genom ägandet i Investor och släktens stiftelser. Inte via hemliga sällskap.
Bilderberggruppens årliga möten är dock unika tillfällen för överklassen att ”nätverka”, skapa kontakter och utbyta information på mer informella plan. Inte minst med de politiker och ekonomer som också bjuds in.
Låt oss här återvända till Charlie Skeltons krönika. För talande nog är hans exempel om Mikael Damberg och TTIP-lobbyisterna ganska dåligt.
Damberg är, liksom både det socialdemokratiska partiet och de flesta svenska fackföreningar, redan TTIP-anhängare. Utåt sett vill han visserligen ”reformera” det kritiserade ISDS-tillägget, som ska göra det möjligt för företag att stämma stater. Men i ett hemligt brev till EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström publicerat av Financial Times är han en av flera EU-ministrar som tvärtom försvarar ”tvistlösningsmekanismen” ISDS.
Att Mikael Damberg går våra svenska kapitalisters, och för den delen också nordamerikanska kapitalisters, intressen till mötes beror inte på hemliga Bilderbergmöten. Han tillhör helt enkelt den utbredda politikerkast som gjort näringslivets intressen till sina egna intressen.
Politiker av typen Mikael Damberg tror att deras huvuduppgift är att se till att kapitalisterna får det så bra som möjligt. För att ”deras investeringar skapar jobb”.
Kapitalismen är ett ekonomiskt system där den ägande klassen, kapitalisterna, på tusen olika sätt har det avgörande inflytandet i politiken, i media och i kulturen. Men inte genom konspirationer, hemliga möten och slutna sällskap, utan tvärtom genom att helt öppet verka för sina egna klassintressen.
De råkar bara ha betydligt fler verktyg för detta ändamål än oss andra.
