Jens Hardewall var bara 19 år när han klev in genom grindarna till Securit Saint-Gabaion AB i hemstaden Eslöv. Titeln maskinoperatör var väl närmast en förskönande omskrivning av ett såväl fysiskt som psykiskt påfrestande arbete med att skära till och härda glasrutor till bilar.
– Jag stod vid ugnen som härdade glaset. Vi var två personer på ena sidan som lade på gjutet glas i maskinen som skar till, härdade och slipade glaset som sedan kom ut på andra sidan maskinen 60 meter bort.
Där stod ett par arbetskamrater som tog ut, synade och packade glasrutorna för vidare transport till Volvo, Saab, Mercedes, Scania… Rasterna var på ynka 20 minuter vid frukost och lunch.
Arbete utfördes i 2-skift, plus ständig natt och dessutom monsterpass fredag-söndag. Med en grundlön 2002 på 15000 kronor i månaden så förstår var och en att industriarbetet var mer än lovligt underbetalt.
– Ugn 8 var beryktad. Det var som att vi var fjättrade med en 60 meter lång kedja kring fotleden. Vi kom aldrig bort från maskinen. Vi kunde inte vara sena för det drabbade andra.
– Jag minns en gång när maskinen skulle ställas om för att köra andra glasrutor. Vissa dagar var det inga omställningar men när de kom fick vi lite lugn och kunde snacka.
– Den här dagen råkade arbetsledaren komma förbi och se oss: “Finns det inget att göra ska ni ta en sopkvast och sopa golvet.”
– Det var hur kul som helst. Vi lekte, åkte bräda, hittade på skit och festade lite.
Det är i varma ordalag Jens Hardewall beskriver uppväxten i 1980- och 90-talens Eslöv, ”en liten vanlig skånsk industristad med 15000 invånare”.
Som för de flesta ungdomar utövade idrotten en lockelse. En kort tid prövade han ishockey men istället var det innebandyn som fångade honom under fyra-fem års tid. För att inte tala om fotbollen.
– Jag växte upp med stryktipsmatcher varje lördag och laget var Queens Park Rangers. Måste jag välja ett svenskt lag är det Malmö FF. Men själv har jag aldrig spelat annat än i korpen.
Hemmiljön i hyreslägenheten tillsammans med en syster och föräldrarna talar han om som kärleksfull.
Inga moln på himlen. Om det inte hade varit för den där förbannade konkursen i faderns skivaffär. Fogden hängde efter familjen.
– Det ekonomiska snacket hängde med hela tiden. Inte en chans för mig och syrran att tigga pengar hemma.
Men kapitalismens förbannelser drabbade fler familjer.
– Det var kompisar i klassen vars föräldrar blev arbetslösa när de lade ner Åkervalls grävmaskiner 1998. Men det var inget vi snackade om.
Med anor från 1890 hade Åkermans sedan 1939 med stor framgång tillverkat grävmaskiner. Stadens dominerande verkstadsindustri köptes av Volvo 1991 som åtta år senare lade ner fabriken med över 1000 anställda.
Föräldrarna hade träffats i jobbet på S:t Lars sjukhus i Lund där båda jobbade som mentalskötare och i det tidiga 1980-talet flyttade de till närbelägna Eslöv. Idag tar det bara tio minuter med pendeltåget.
– Farsan öppnade skivaffär i början av 1980-talet. Konkursen var en ekonomisk katastrof och han fick jobb på Securit.
Hela Jens Hardewalls uppväxt jobbade han i industrin medan modern fortsatte i mentalvården.
– Pappa var med i VPK, både i Lund och Eslöv. Morsan röstade på VPK och gick i 1 maj-tåget. Jag var själv med i barnvagnen.
Från 1980-talet berättar Jens Hardewall att fadern sålde Ny Dag utanför systemet i Eslöv. Men han tröttnade på partiets höger- vandring och gick ur.
– Det fanns ett gäng före detta r-are i staden som inte gillade vänsterpartister. Men till farsan brukade de säga: Du är ok för du är knegare.
Trots föräldrarnas klara vänsteruppfattning upplever Jens Hardewall att de aldrig medvetet sökt påverka honom politiskt. Utom möjligen den där gången i nionde klass.
– Bombningarna över Jugoslavien tyckte jag och några kompisar verkade helt galet. Det väckte min nyfikenhet på ideologi och jag tittade åt Vänsterpartiet och snackade med mina föräldrar.
– Om du är intresserad av kommunister ska du titta mer på KPML(r), sade farsan som var innerligt trött på Vänsterpartiet.
Jens Hardewall följde rådet. Kollade på internet och när han 1999 började samhälls- programmet på gymnasiet föll det sig så att två klasskamrater också var vänster. Tillsammans gick de på ett möte med Revolutionär Kommunistisk Ungdoms lilla grupp i staden.
– Sedan gick jag med i RKU. Jag blev ganska engagerad direkt.
Nu följde en intressant och intensiv tid i Jens Hardewalls liv. Till skillnad från högstadiet fanns på gymnasiet ett myller av politiska ungdomsförbund representerade: RKU, Ung vänster, SSU, syndikalister, moderater.
– Vi i RKU delade ett rum på skolan med flera andra föreningar och det var mycket debatt. Men ingen gjorde något ute på stan.
Jens Hardewall knäckte idén att börja sälja RKU:s tidning Rebell utanför Systembolaget.
– Vi sålde hyggligt, allt från en till sju tidningar vid varje tillfälle. Sedan började vi sälja Proletären.
Han är noga med att betona att i RKU-gruppen på som mest 8 medlemmar var det ingen som hade föräldrar med förflutet i Kommunistiska Partiet. Det fanns heller ingen partiavdelning i Eslöv.
– Vi tvingades börja från scratch i allt. Det var genom våra egna tankar och idéer som vi utvecklade verksamheten.
De organiserade Röd Front-möten redan år 2000 med en inbjuden talare från Malmö. Som mest under åren i början och mitten av 2000-talet var det ett 40-tal deltagare på 1 maj. På skolan gav gruppen ut en egen Röd tidning.
– Den var jätteideologisk och mycket handlade om begrepp som proletariatets diktatur.
Studiecirklar och offentliga möten kompletterar bilden av en välfungerande politisk verksamhet.
– I Eslöv fanns det ingen konkurrens från andra politiska organisationer. Gjorde vi en drive med affischering syntes det i hela staden.
• Kan du minnas vad som var din politiska drivkraft vid denna tid?
– Det var nog så att jag såg slutmålet, det kommunistiska samhället framför mig. Tanken på ett samhälle där man uppskattas som människa och där klasskillnaderna är borta.
– Vilket strul det var för pappa som jobbat i industrin när han skulle bli sjukpensionär. Jag minns hur fel jag tyckte det var på samhället när de som kämpat i arbetslivet och strävat efter ett rättvisare samhälle inte är värda mer.
Skoltiden och dess politiska engagemang i all ära, men den verkliga skolningen har Jens Hardewall fått genom arbetslivet.
När han började på Securit var det mycket snack och protestlistor med krav på 5 kronor mer i timmen. Det hotades med vild strejk.
– Facket var positivt, han som var ordförande i industriklubben var bra och var med i bakgrunden. Men givetvis var klubben tvungen att sätta upp lappar och fördöma en vild strejk.
Bland arbetarna bestämdes dag och tidpunkt när strejken skulle börja. Men när allt kom till kritan var det några som bröt överenskommelsen.
– Det enda resultatet blev att vår juste fackordförande sade upp sig, trött på att medlemmarna inte vågar ta ens en liten strid.
Jens Hardewall blev inte gammal på Securit. När chansen kom hoppade han 2003 över till Arjo, blev metallare på en verkstadsindustri som tillverkar bad- system och duschar till vårdinrättningar. Här jobbade 90 kollektivanställda och cirka 50 tjänstemän.
– Det var ett mycket bättre jobb. Här fanns inget löpande band. Vi jobbade i självständiga grupper och monterade i vår egen takt.
• Du var politiskt aktiv på skolan. Hur var det på jobbet?
– Givetvis gick jag inte fram med mina åsikter med buller och bång. Men som uppväxt i Eslöv betyder det att redan när jag stiger in i fabriken känner jag 30 procent av folket där.
Jens Hardewall började efter hand dela lite flygblad och sälja några Proletären.
– Men i industrin är det svårt att bedriva politiskt arbete annat än genom att snacka med jobbarkompisarna. Inte blir det lättare när de flesta är gubbar och jag bara är tjugo år.
I EMU-omröstningen 2003 behövdes inget jättesnack. Nästan alla röstade nej och skrattade ut ja-sägarna.
– Det finns ingen politisk aktivitet alls på industrierna i Eslöv. Men alla är av automatik sossar eller vänsterpartister.
• Hur tänker du om dina fem år i industrin?
– Jag trivdes, särskilt med jobbarkompisarna. Det är rätt folk för mig, ärliga, jordnära. Fortfarande har jag kontakt med en jobbarkompis som är 50 år. Vi kollar på fotboll tillsammans och vi kan ringa varandra och snacka om kärleksproblem.
– Men jag ville utvecklas som människa och skaffa mig en yrkesutbildning. Jag tröttnade också i allmänhet på Eslöv. Tog tjänsteledighet och studielån och började på Lernia i Malmö.
Det var inga problem att få jobb efter utbildningen till elektriker. Det rådde högkonjunktur och i Malmö pågick stora kontorsbyggen och Cítytunneln. Skanska sög in folk. Lönen på 30000-35000 kronor i månaden var ju rena drömmen jämfört med i industrin i Eslöv. Liksom arbetssättet.
– Till industrijobbet kommer jag på morgonen och vet exakt hur min dag ser ut.
– På bygget får jag en bibba ritningar och måste anstränga huvudet. Bestämma material och hur jag ska dra ledningarna. Dessutom gillar jag lagarbetet där vi hela tiden jobbar två och två.
I krisen har Jens Hardewall nyligen upplevt hur han som relativt nyanställd tvingats gå från Skanska. Men innan arbetslösheten var ett faktum fick han ett nytt jobb på en mindre firma.
– Jag tvingades gå ner rejält i lön till cirka 25000 kronor. Men visst är det bättre än arbetslöshet.
Vi samtalar i rummet i hans och flickvännens inbjudande etta. Inte stort, men heller inte litet. Modernt inrett med svarta skåp i det egenhändigt renoverade köket. Barbordet är helt rätt.
– Jag trivs med grannarna. Det är en fin gemenskap på gården på våren och sommaren.
Jens Hardewall är också tillfreds politiskt som styrelsemedlem och sekreterare i Kommunistiska Partiet i Malmö. Han gick med redan 2002 under tiden i Eslöv.
– Jag trivs verkligen med partigemenskapen. Den har gett mig personliga vänner. Det är riktigt roligt att arbeta i en grupp där vi tillsammans påverkar och utvecklar varandra politiskt och som människor.
Lars Rothelius
Proletären nr 17, 2010
Skrattar åt
Jordnära vardags-
saker. Särskilt misstag eller felsägningar som vänner gör.
Vägskäl i livet
Helt klart när jag blev politiskt engagerad i RKU. Det har alltid känts naturligt. Förr eller senare hade jag blivit kommunist.
Bäst med sommaren
Solen. Jag går i ide flera månader på vintern. Ljuset gör mig pigg och jag blir tio gånger mer aktiv.
Väcker klasshat
När Urban Bäckström snackar i tv. Som i avtalsrörelsen där arbetarklassen ska vara återhållsam samtidigt som rikedomen är större än någonsin och bovarna med pengar inte syns. Då blir jag riktigt förbannad.
Bästa lördagsmiddag
Riktigt stark indisk mat. Det får gärna rinna i ögonen.
Bästa bok
Rötter av Alex Haley som jag hittade i föräldrarnas bokhylla och slukade. En naken bok om orättvisa men också en underbar historielektion.
Blir arg på
Hjälplösheten hos de utsatta. När jag förra året såg bilderna från Israels överfall på Gaza blev jag otroligt förbannad. En hel middag med min mamma och syster snackade jag bara om detta.
Viktig händelse i livet
När min pappa gick bort 2006. Vi hade en bra relation, var kompisar med samma intressen; politik och idrott. Det hade varit perfekt att ha honom kvar att snacka med.
Framtiden
Jag kanske inte alltid arbetar som elektriker. Den dagen jag inte trivs hittar jag något annat. Så har det alltid varit. Vill jag göra något så har jag gjort det.
Drömmer om
Engagemang istället för snack. Att vanligt folk vaknar upp.
Största politiska händelse
Jag minns på dagen när USA gick in i Irak. Till jobbet valde jag en tröja med texten USA – terrorister. ”Bra Jens”, sa halva fikarummet i korus. Till och med moderaten tyckte det var kaxigt.
