När jag fick reda på nyheten så befann jag mig på mitt jobb vid centralsjukhuset i Esbo. Jag greps nästan direkt av en äckelkänsla inför händelsen och situationen, men också av en rädsla jag sällan, om någonsin, har upplevt förut. En rädsla som jag kan föreställa mig att palestinierna, afghanerna och irakierna känner nästan varje dag. Ett perspektiv som i alla fall får mig att rysa in i märgen. Ja, jag mådde fysiskt dåligt, och det skulle bli värre.
Känslorna gick höga hos både patienter och personal på avdelningen där jag jobbar. Många blottade sitt hjärta likt aldrig förr. Och det var inte alltid vackert att höra. Bland annat kunde jag inte undvika att blanda mig i den diskussion som fördes av några patienter.
En patient påstod sig med säkerhet veta att dådet hade utförts av en somalier, alternativt av en algerier. ”Dom är alla såna där, dom där afrikanerna”, menade han. Jag försökte lägga band på mig själv lite grann, men fäste blicken i honom och poängterade att i de tre tidigare, liknande fallen i Finland har förövarna alltid varit finländska män. Mannen i fråga tystnade.
Nu visade det sig senare att mannen bakom dådet hade icke-finsk härkomst. Han kom närmare bestämt från balkanhalvön och eftersom det liksom Finland ligger i Europa, så skulle man cyniskt kunna säga, för att travestera tidigare nämnda patient: ”Dom är alla såna där, dom där européerna!”
Ni hör själva hur det låter. Lika lite som en somalier skulle påstå sig var identisk med en algerier till sitt sätt, sina vanor och sin kultur, lika lite skulle en man från Portugal anse sig vara en blåkopia av en islänning. Vidare så föds man som bekant inte med brottslighet inskrivet i sin DNA-kurva.
En arbetskollega, som antagligen tyckte att gärningsmannens namn klingade väldigt jugoslaviskt, hade lagt ihop det ena med det andra och frågade mig på fullaste allvar: ”Hur kan ni ha en sån som Zlatan Ibrahimovic i svenska landslaget?” Ibland står man faktiskt mållös inför rasismens dumma och fula tryne. Börjar ni första varför jag började må allt mer illa?
Givetvis är en sån här händelse mumma för den främlingsfientliga reaktionen. Liksom 11 september kom som ett flygplan från ovan för hökarna i Vita Huset, så kommer denna händelse väldigt lägligt för mörkerkrafterna inom den finska politiken. Finland är på inget sätt känt för sin generösa flyktingpolitik.
Många främlingsfientliga svenskar håller faktiskt Finland som ett föredöme. Men ont kan bli värre. Jag kan nästan se scenariot framför mig. Det öppet främlingsfientliga partiet Sannfinländerna kommer att slå på stora krigstrumman och agera slagträ, allt medan borgarregeringen i det tysta genomför besluten.
Vansinnesskjutningar av detta slag med obligatoriskt självmord i slutändan hör som tur är inte till1 vanligheterna. Egentligen kan man säga att det är ännu ett amerikanskt skitfenomen som har lyckats sprida sig utanför USA:s gränser. Sverige som är så till ytterlighet amerikaniserat ligger lite efter Finland på den fronten. Finland ligger på tredje plats i världen i vapentäthet, medan Sverige ligger tätt efter på en ohedrande åttonde plats. Egentligen förklarar vapentätheten inte det skedda, men en stor mängd vapen i ett land gör så klart det hela så mycket enklare.
Slutligen så kan jag inte bortse från sambandet mellan det extremt individualistiska i sådana här brott och liberalismens fokus på jaget och individen. Brott i sig är ofta individuella lösningar på problem som bottnar i samhälleliga orättvisor. Det som dock brukar karakterisera en kriminell människa är att han gärna döljer sina brott.
Så icke i dessa fall, där ”jaget” ska fram till vilket pris som helst, om det så ska ske genom ett fruktansvärt brott och att man dör på kuppen. I min mening en extrem, men ändå smått naturlig, konsekvens av liberalismens ideologi och världsbild när den får härja fritt. Då den kollektiva tanken och solidariteten har tillbakapressats alltmer under de senaste årtiondena och då de sociala skyddsnäten ständigt försämras så skapas ett samhälleligt utanförskap där många lätt faller mellan stolarna.
Finland är historiskt sett ett mer borgerligt land än Sverige, för att inte tala om tiden från de vitas seger i klasskriget 1918 till andra världskrigets slut då den renaste reaktionen rådde i Finland.
Nuförtiden skiljer inte mycket länderna åt, och i och med sossarnas och borgarnas nedmontering av det så kallade svenska välfärdssamhället så är man på god väg att öppna upp Pandoras ask.
OSKAR WIGREN
Sjuksköterska Finland
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
