Den krisande kapitalismen – Del 3 av 7 Kan klimatet räddas utan systemförändringar?
Kapitalismen är ett instabilt och krisdrabbat system, som skapar enorma klassklyftor och som genom rovdrift på jordens resurser leder till förödande klimatförändringar. Men systemet har likväl sina försvarare. I denna artikelserie skärskådar Proletären några av de teorier försvararna för fram. Den här gången handlar det om ”grön kapitalism”.
Klimatkrisen är akut. Polarisarna smälter och stigande havsnivå hotar lågt liggande länders befolkningar. Regnskyfall på vissa håll och förödande torka på andra. Enorma skogsbränder och jorderosion. Greta Thunberg har med sin med skolstrejk för klimatet och Fridays for Future hamrat in budskapet att något måste göras.
Det enskilt största hotet mot klimatet är kapitalismen, som dessutom med sin rovdrift på jordens resurser hotar allt liv på planeten. Och kapitalismen är klämd, har förlorat en del av sin legitimitet.
Men kapitalismens försvarare ger sig inte. Rädda klimatet och slå vakt om resurserna, visst. Men nu med hjälp av kapitalismen – grön kapitalism!
Men vad är kapitalism? Jo, ett system som bygger på kapitalackumulation, vilket kräver ständig tillväxt. Om vi antar en relativt blygsam tillväxt, att bruttonationalprodukten (BNP) ökar med 2 procent per år de närmaste 70 åren, så kommer vi i början av 2090-talet att ha en konsumtion, som är fyra gånger större än idag.
Organisationen Global Footprint Network räknar varje år ut något som kallas för Earth Overshoot Day, det datum när mänskligheten har tagit ut av jordens resurser så mycket som jorden kan återskapa det året.
År 1970 inföll den dagen den 30 december, 1980 den 4 november, 1990 den 10 oktober, 2000 den 22 september, 2010 den 6 augusti och i år, 2021 beräknas den infalla den 29 juli. Från och med den 30 juli och resten av året kommer vi att ta ut resurser ur jorden som inte återskapas under året. Jordens resurser slits ned. Detta är kapitalismen.
Särskild uppmärksamhet har användningen av fossila bränslen fått. Men trots elbilar, vindkraftsnurror, solceller och så vidare kommer användningen av fossila bränslen att öka. Kravet på tillväxt (fyra gånger dagens BNP till början på 2090-talet, se ovan) kräver en enorm energiförbrukning. Därför borras det efter nya oljefyndigheter i norska Arktis och Barents hav. I december bestämde Norges högsta domstol att den norska staten har rätt att borra efter olja i arktisområdet.
Kapitalismen kräver det.
Många reagerar mot klimatförstöringen. Greta Thunberg har nämnts, och till hennes heder skall framhållas att hon vid åtminstone ett tillfälle offentligt framhållit att vi måste förändra systemet och inte klimatet.
Den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys och dess chef Daniel Suhonen reagerar också, men hittills utan krav på systemförändring. I stället framförs från det hållet krav på reformer och en som lyfts fram av Katalys är Ann Pettifor, en brittisk ekonom som bland annat skrivit en bok, som Katalys varit med och givit ut på svenska: Så räddar vi klimatet: argument för en Green New Deal.
Titeln anspelar på USA-presidenten Franklin Roosevelts politik under 30-talsdepressionen, en politik som kallades The New Deal (den nya given), och som felaktigt påstås ha lyft USA ur depressionen (det gjordes i stället av Andra världskriget!).
Och den av Katalys och Daniel Suhonen hyllade Ann Pettifor hoppar inte över skaklarna. Åtgärderna som föreslås i hennes nya gröna giv håller sig inom de kapitalistiska ramarna: en global transaktionsskatt, kapitalkontroller och en bättre styrd räntepolitik.
Inga systemförändringar där.
Parollen om en ny grön giv avser att gå dem som oroar sig för klimatet till mötes utan att ställa krav på att kapitalismen, klimatets största hot, hotas.
Och därmed blir parollen en i kedjan av paroller och teorier som skall tillmötesgå dem som ifrågasätter vad som sker, samtidigt som det kapitalistiska systemet väsentligen bevaras.