29 mars arbetade 20-årige anläggarlärlingen Viktor Rönnberg vid ett kajbygge i Holmsund. Han höll på att manövrera ner ett betongblock i vattnet när olyckan hände. I blocket som lyftes av en grävmaskin var två vajeröglor ingjutna där kättingar var infästa. Plötsligt brast en ögla och Viktor Rönnberg hamnade i vattnet med underkroppen mellan det fallande blocket och ett tidigare monterat block. När de förtvivlade arbetskamraterna efter tio minuter fick upp honom med hjälp av grävmaskinen levde han, men Viktor Rönnberg avled senare av skadorna.
En historia från svenska arbetsplatser 2008 som kan mångfaldigas. Den unge byggnadsarbetaren Viktor Rönnberg är en av 39 personer som omkommit i arbetsolyckor hittills i år. Därmed bekräftas trenden på senare år att dödsfallen på arbetsplatserna ökar kraftigt. 2006 förolyckades 68 personer och 2007 inträffade hela 77 dödsfall på arbetsplatserna.
Varje dödlig arbetsplatsolycka är förvisso unik och bär sin egen tragik för de drabbade och deras nära och kära. Och det är just så, som enskilda tillfälligheter som makthavarna, kapitalister och borgare, vill att arbets-platsolyckorna ska betraktas.
På ett seminarium för ett knappt år sedan framhöll arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin högerstyrda Danmark som efterföljansvärt exempel. I Danmark betygssätter Arbets-miljöverket företagen och sätter på sin hemsida betyg på företagens miljöarbete genom att ge dem "smileys", små figurer med olika miner och färger.
– Det har fått de danska företagen att använda arbetsmiljön som ett konkurrensmedel, sa Littorin. Det vill han uppnå även i Sverige.
Med sådana utspel söker högerregeringens dölja att det finns ett skrämmande mönster bakom dödstalen på arbetsplatserna. Från tidiga 1950-talet, då över 400 personer förolyckades på arbetsplatserna varje år, till sekelskiftet minskade antalet dödsolyckor på arbetsplatserna. Men sedan har trenden vänt.
En färsk undersökning från Arbetslivsinstitutet visar att mellan 2003 och 2007 ökade dödsolyckorna med hela 34 procent. Under samma period ökade antalet förvärvsarbetande med endast 9 procent.
Under femtio år minskade dödsolyckorna på arbetsplatserna genom en rad åtgärder. Skyddsorganisationen byggdes ut, utbildning och propagandakampanjer ökade medvetenheten om faror i arbetslivet, maskiner och utrustning anpassades i ökande utsträckning till människan, en omfattande forskning kring arbetsmiljön utvecklades, arbetsmiljölagstiftningen och andra arbetsmarknadslagar skärptes, hetsen i arbetslivet minskade, bland annat genom avskaffandet av ackord på många arbetsplatser.
Här finns ett klart strukturellt mönster. Under tre decennier från 1900-talets mitt ökade arbetarnas möjligheter att påverka sin arbetssituation. Kapitalismen skrek efter arbetskraft och de arbetandes värde höjdes successivt. Inte minst viktig var gruvstrejken 1969-70 och den efterföljande vågen av vilda strejker vilka banade väg för 1970-talets arbetsrättslagstiftning och ökande resurser till forskning kring arbetsmiljön.
Med nyliberalismens intåg på 1980-talet började denna positiva utveckling brytas. Kapitalet återtog snabbt förlorad mark. Vi ser nu att det har tagit cirka tjugo år innan det nygamla maktförhållandet kan avläsas i statistiken, i de ökande dödstalen på arbetsplatserna.
Under huvuddelen av denna period har socialdemokratin haft den politiska makten. Såväl när arbetarskyddet byggdes upp som när det började rivas ner. Med högern vid makten rivs alla fördämningar. Arbetslivsinstitutet som gått i spetsen för mycket forskning kring arbetsmiljön är redan nedlagt. Beordrade nedskärningar på Arbetsmiljöverket minskar antalet inspektörer kraftigt.
Men kapitalisterna är inte nöjda. Teknikföretagen, som representerar kärnan av de svenska monopolbolagen inom verkstadsindustrin, kräver att viktiga arbets-miljölagar ska skrotas. I den heliga profitens namn vill kapitalisterna att snart sagt all skyddslagstiftning ska kunna förhandlas bort.
Räkna med att om inget görs så kommer de att få sin vilja fram. Ju mer makt kapitalisterna och aktieägarna lyckas tillskansa sig över arbetslivet, desto mindre utrymme för arbetarklassen.
Dödstalen i arbetslivet visar kapitalismens sanna väsen. För det handlar om makt, dödlig makt.
24 juli
Proletären 30, 2008
