Kanske borde man ropa ”äntligen”. För visst var det hög tid för en räntesänkning. Men vi blir mest konfunderade. Varför just nu och varför så drastiskt?

En förklaring är att den motspänstige riksbankschefen Stefan Ingves blev överkörd av sin egen direktion. Men det är ingen bra förklaring. För inte kan det väl vara så att den för landet och medborgarna så viktiga räntepolitiken styrs av enskilda personers nycker?

Jomenvisst, precis så kan det vara och precis så är det. Sverige har begåvats med en oberoende riksbank, som självsvåldigt styrs av sex riksbanksdirektörer. De påstås vara experter, men som alla vet är ekonomi ingen vetenskap, utan ett fält för politiskt tyckande och mer eller oftast mindre kvalificerade gissningar. Då kan det bli på detta viset. Räntepolitiken far fram som en bil körd av ett rattfyllo.

Riksbankens enda uppdrag är att värna prisstabilitet, det vill säga att hålla inflationen på en låg och stabil nivå. Inflationen skall vara låg för att säkra pengarnas (kapitalets) värde, men inte för låg, då lite inflation fungerar som smörjmedel i en kapitalistisk ekonomi. Denna dubbelsidighet ger inflationsmålet på 2 procent.

Nu existerar inget inflationstryck i svensk ekonomi; enligt Statistiska Centralbyråns inflationsindex balanserar Sverige tvärtom på randen till deflation, till fallande priser, vilket indikerar att efterfrågan i ekonomin är på tok för låg. Inte minst offentlig konsumtion sackar efter.

I en sådan situation säger teorin att Riksbanken skall sänka styrräntan för att stimulera investeringar och lånefinansierad konsumtion och därmed nya jobb. Det är dock lite si och så med denna teori, för trots en lång period av historiskt låga räntor är de nya jobben försvinnande få.

Nu sänker Riksbanken styrräntan till bottennivån 0.25 procent. Bankerna kan låna nästan gratis i Riksbanken. I media utlovas genast fallande bolåneräntor, som om bankerna per automatik skulle ge bort gratislåneförtjänsten till sina kunder. Så är det inte. Men någon liten tiondel lär falla också på låntagarna, till glädje för dem som sitter överbelånade i alltför dyra bostäder.

Men marginellt sänkta bolåneräntor är en sidoeffekt. Huvudsyftet med räntesänkningen är att höja vinsterna i exportindustrin. Sänkt ränta ger lägre pris på kronan och därmed högre vinster för Volvo, Ericsson och ABB, som betalar löner i kronor men tar betalt i euro och dollar.

Huruvida operationen ger några nya jobb, som teorin föreskriver, står skrivet i stjärnorna. Men givet är att kalaset betalas via dyrare importpriser och dyrare semesterresor för de som har råd att åka utomlands.

Stefan Ingves har som sagt varit motspänstig, men inte i förhållande till en inflation som inte finns, utan för att inte blåsa upp bolånebubblan med ännu lägre räntor. För detta har Ingves fått mycket skäll, inte minst av Finansinspektionen, som ensam vill styra bolånemarknaden.

Med förra veckans räntesänkning har Riksbanken dragit sig ur denna strid. Formellt är det gott och väl, men reellt är det att spela hasard med ränta. För i en situation då vare sig Finansinspektionen eller regeringen gör något för att rida spärr mot de galopperande bolånen, så byggs det upp för en kommande krasch på bostadsmarknaden, värre än den i USA 2007. Vet att svenska hushåll är långt mycket högre belånade än vad hushållen i USA var 2007.

Vi säger inte att det var fel att sänka räntan. Men det är grundligt fel att separera den ekonomiska politiken i enskilda delar, där den ena handen inte vet och inte får blanda sig i vad den andra gör.

Den nyliberala modellen med en oberoende riksbank gör kapitalismens anarki till statlig politik. Det kan bara ta en ända med förskräckelse.