Fredrik Reinfeldts utspel om höjd pensionsålder utlöste med rätta ett ramaskri i Arbetarsverige. Påbudet att jobba till 75 år utgör ett rent hån mot de flesta arbetare, som inte ens orkar jobba till 65 år.
Reinfeldt bedyrade genast att han inte är ute efter att behandla alla lika. De som slitit ut sig i industri och äldreomsorg har valfrihet att gå när de inte orkar med längre. Det är istället de pigga och krya, de som genomlevt sina yrkesliv i lugna och ombonade miljöer, som skall ges morötter att arbeta några år till.
Det är det klassmässiga innehållet i Reinfeldts utspel. Utslitna arbetare får hålla till godo med det nya pensionssystemets fattigpensioner, medan de som suttit på rumpan på skrivbordsstolar kan fixa hyggliga pensioner genom att sitta ett par år till.
Det är ett klassdelat pensionssystem Reinfeldt är ute efter, där den allt mindre del av produktionsöverskottet som staten numera är beredd att satsa på pensionerna skall delas än mer orättvist. Mindre till arbetare och andra med stressiga yrken och mer till samhällets övre skikt.
Som vi konstaterade i förra veckan bygger Reinfeldts utspel på en bluff. Att medellivslängden ökar betyder ingalunda att pensionsåldern måste höjas eller pensionerna sänkas. I ett Sverige där produktivitetsökningen gör att var och en producerar mer kan färre försörja fler. Alla kan garanteras en bra pension också i framtiden, om produktionsöverskottet bara omfördelas från kapital till arbete.
Höjda löner ger automatiskt höjda inbetalningar till pensionssystemet. Lägg till det en smärre höjning av pensionsavgiften och saken är kirrad. Pensionssystemets framtid är en politisk fråga, inte en matematisk.
Vår livslängd är också en klassfråga. Sant är att medellivslängden ökar, men den ökar inte lika för alla. I Göteborg är det 13 kilometer mellan stadsdelarna Älvsborg och Bergsjön och nio års skillnad i medellivslängd. I rika Älvsborg lever män i genomsnitt i 83 år medan de i fattiga Bergsjön bara orkar med 74 år.
Den genomsnittlige mannen i Bergsjön skulle alltså inte få så mycket som en krona i pension, om Reinfeldts höjda pensionsålder blir norm.
Vän av ordning invänder att Bergsjön är en invandrartät stadsdel, vilket gör att andra faktorer än klass spelar in för livslängden. Men låt oss då luta oss mot Statistiska Centralbyrån, SCB, som är statens egen myndighet för statistikföring.
2004 gjorde SCB en beräkning av medellivslängden för 30-åringar födda Sverige, byggd på tillgänglig statistik. Den säger att en genomsnittlig man med enbart förgymnasial utbildning kommer att bli 76,9 år, jämfört med 78,8 år för en man med eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffra för kvinnor är 81,2 respektive 85,5 år.
Gruppindelningen är grov och prognoser är prognoser, men tendensen är klar. Arbetare lever kortare liv än akademiker. Arbetare belastar därmed pensionssystemet i mindre utsträckning än akademiker. Men ändå är det just arbetare som Reinfeldt vill straffa med fattigpensioner, medan redan överutnyttjande akademiker erbjuds morötter.
Vi är absolut inte ute efter att skälla på akademiker, vi anser att alla människor skall ha rätt till en bra pension så länge de lever, om de så blir 100 år. Det är istället det cyniska och hånfulla i Reinfeldts utspel vi är ute efter. Han erbjuder en valfrihet som inte finns för arbetare i syfte att vinna sina väljares acceptans för ett anorektiskt pensionssystem.
Budskapet är att människor i samhällets övre skikt inte behöver bry sig om anorexian. De kan ordna sitt genom att hasa sig fram på jobbet några år extra, om de nu inte redan löst pensionsfrågan genom privata försäkringar. Fattigpensionerna är inte deras.
För några år sedan sa Göran Persson att ”människor kommer att bli urförbannade när de upptäcker vad vi gjort med deras pensioner”.
Det är förmodligen det mest ärliga uttalande som någonsin kommit ur Perssons mun. 1990-talets blocköverskridande pensionsuppgörelse innebar ett dråpslag mot ett pensionssystem (ATP) som gav flertalet arbetare pensioner att leva på. Nu har bromsen i det nya systemet slagit till och den ger lägre pensioner är efter år. I potten ligger att de flesta arbetare i framtiden får pensioner som inte ens motsvarar 50 procent av slutlönen. Reinfeldt vill göra ont värre. Genom att öka klassorättvisorna i systemet. Det är en politik som dryper av arbetarförakt.
ATP är nu historia och man skall inte blicka bakåt i politiken. Men man skall lära av historien, som av ATP-striden, som bortom det politiska spelet var arbetarklassens kamp för bra och trygga pensioner.
Det är hög tid för en ny pensionsstrid, säger vi. Det nya pensionssystemet är ett bedrägeri, men det är inte hugget i sten och det är inte givet av ålderspyramidens matematik. Förra veckans raseri mot Reinfeldt var en uppfriskande början, men låt inte ilskan bli en dagslända.
Pensionsdebatten behöver en stark och envis arbetarröst.
