President Obama lyckades i sista stund komma överens med kongressen. USA föll inte över budgetstupet. Men det handlar bara om en kort tidsfrist. Redan inom någon månad måste presidenten och kongressen komma överens om kraftiga budgetnedskärningar, annars gapar stupet dem åter rakt i näsan.
Med undantag för några få år under Bill Clintons presidentperiod på 1990-talet har den federala budgeten i USA varit underbalanserad ända sedan andra världskriget. Men i en växande ekonomi spelar underskottet marginell roll. Statsskulden har växt i dollar, men inte som andel av BNP.
Sedan drygt tio år galopperar dock stats-skulden både i dollar och som andel av BNP. 2003 uppgick skulden till 6500 miljarder dollar eller 61 procent av BNP. Tio år senare anger US Bureau of Public Debt motsvarande siffror till 15800 miljarder dollar eller 103 procent av BNP.
Dagens USA skulle inte kvala in i EU, där maxgränsen för statsskulden är satt till 60 procent av BNP. Men det gör å andra sidan inte heller Tyskland, Frankrike, Italien med flera EU-länder.
För 2012 beräknas det federala budgetunderskottet till 1090 miljarder dollar eller 6,7 procent av BNP. Det placerar USA i klass med europeiska krisländer som Grekland och Spanien.
Det finns många förklaringar till den galopperande budgetkrisen i USA. De mest uppenbara är alla knutna till George W Bush. I nyliberalt övermod sänkte Bush skatterna med 3000 miljarder dollar på årsbasis samtidigt som hans krig i Afghanistan och Irak ökade de årliga utgifterna med 1400 miljarder dollar. Ett småskolebarn kan räkna ut att en sådan politik inte går ihop.
I botten ligger dock mer grundläggande faktorer. USA är idag ett parasitärt land, som på krita konsumerar det andra länder producerar. Parasitismen avspeglas i de permanenta underskotten i bytesbalansen. Sedan 1980 importerar USA mer än landet exporterar, en obalans som exploderade i början på 2000-talet för att plana ut först i samband med krisen 2008.
Underskott i bytesbalansen betyder per definition att ett land lever över sina tillgångar och därför måste låna för att finansiera importerad konsumtion, något som USA gjort och gör. Under George W Bushs sista presidentperiod svarade USA för nära 70 procent av världens samlade utlandsupplåning!
Som alla förstår hänger detta ihop med de förändrade relationerna på den kapitalistiska världsmarknaden. USA:s transnationella företag, som fortfarande är de största och mäktigaste i världen, har förlagt alltmer produktion till Kina och andra låglöneländer, där profiterna är större. Men avsättningsmarknaden utgörs fortsatt av framförallt USA, som därför måste låna för att köpa det amerikanska företag producerar i Kina.
Ironiskt nog går denna ekvation ihop för stunden. Eftersom Kina (och andra låglöneländer) är beroende av amerikanska investeringar och av USA-marknaden. Inte minst Kina finansierar därför de amerikanska under-skotten genom gigantiska investeringar i amerikanska statsobligationer. Man kan säga att Kina betalar för att fortsatt få exportera till USA. Av egenintresse. För om USA-marknaden faller ifrån hamnar den kinesiska exportkapitalismen genast i djup kris.
Frågan är dock hur länge Kina och andra nykapitalistiska länder är beredda att hålla det parasitära USA under armarna. Givetvis finns en gräns för givmildheten och när den nås faller USA ner i skuldkrisens svarta hål, precis som Grekland.
Där är vi inte än. USA är ännu världskapitalismens mäktigaste land, i kraft av dollarns ställning och överlägsen militär makt. Men inga maktrelationer varar för evigt. När gränsen nås, när kapitalismen i Kina är mogen att stå på egna ben, så hamnar USA verkligen på avgrundens rand.
Det nu aktuella budgetstupet är en konstruktion. Kongressen har beslutat om ett tak för statsskulden. Om detta tak överskrids finns en fast ordning för automatiska budgetnedskärningar.
Till det skall sägas att kongressen flerfaldiga gånger beslutat om att höja taket, vilket givetvis kan ske igen. Men med en statsskuld på 103 procent av BNP närmar sig smärtgränsen. Att bara höja taket vore att stoppa huvudet i sanden.
Den uppgörelse som ingicks kring nyår innebär små, närmast symboliska skattehöjningar för de allra rikaste i USA. Det räcker för att hålla skuldtaket stången i någon månad till. Men det avgörande återstår. Hur skall utgifterna minska och inkomsterna öka?
Positionerna är till synes låsta. Republikanerna säger kategoriskt nej till att riva upp Bushs skattesänkningar, som är kvar till 99 procent efter den nu nådda uppgörelsen. De säger också nej till att spara på militärmakten. Istället vill de spara på de sociala utgifterna riktade till fattiga.
Var kohandeln landar återstår att se. Men att det handlar om åtstramning är givet. Med förfärande följder för arbetare i allmänhet och fattiga i synnerhet och med ytterligare broms på en redan avstannande världsekonomi.
Budgetkrisen i USA är till delar hemmagjord. Men framförallt är den ett uttryck för krisen i den kapitalistiska världsekonomin som helhet och för de växande obalanserna i denna ekonomi.
Kapitalismen genomlever just nu sin djupaste kris sedan depressionen på 1930-talet och den visar inga tecken på att mildras. Med stundande åtstramning i USA kommer krisen tvärtom att fördjupas, med stora konsekvenser också för Sverige.
För arbetarklassen finns ingen lösning bortom klasskampen. Krisen kan inte bekämpas genom underkastelse, utan bara genom kamp mot kapitalismen.
