Det måste vara frustrerande att vara borgare. Oavsett hur många gånger de försöker begrava Karl Marx så sticker han upp sin skäggiga nuna gång på gång.

I helgen som gick intog Marx ABF-huset i Stockholm. Seminariet Marx2013 bjöd på ett fullspäckat program hela helgen, med överfulla mötessalar med uppåt 1000 besökare varav en mycket stor del unga.

Det är för tidigt att tala om att marxismen är på väg tillbaka. Men tecknen är många på att samhällsklimatet håller på att förändras. Pendeln svänger åt vänster, givetvis inte hos alla, men i varje fall hos ganska många. Förhoppningsvis ser vi slutet för den nattsvarta Reinfeldtepok, då de politiska perspektiven inte tilläts sträcka sig utanför den egna plånboken.

På Marx2013 var det de ekonomiska och ekologiska kriserna som stod i fokus och därmed den marxska analysen av kapitalismen som ekonomiskt system. Det är bra och riktigt. Ingen har förstått kapitalismen som Karl Marx.

Men Marx var inte i första hand ekonom, han var revolutionär. Redan i ”Filosofins elände” från 1847 konstaterade han att ”motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi [är] en kamp mellan klass och klass, en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution.”

Marx och Engels verkliga storhet låg i att de insåg att socialismen inte kan byggas på vackra ord utan föds ur den faktiskt pågående klasskampen. De bröt med den socialism som fortfarande trampade runt i den franska revolutionens fotspår som angrep kapitalismen för att inte leva upp till 1789-års paroller om frihet, jämlikhet och broderskap.

Marx angrep de socialister som med förnuftsargument ville få alla grupper i samhället att inse det nödvändiga i att bygga ett förnuftigare och rättvisare samhälle.

Mot dessa menade kommunisten Marx att det inte finns någon rättvisa stående över klasserna. Begreppet rättvisa fylls med innehåll i ett givet samhälle och inte minst utifrån de klassintressen som finns i samhället. Rättvisa har olika och ofta motsatt innehåll beroende på vilken klass som ställer frågan.

För kapitalisterna är det en rättvis ordning som skyddar deras ägande och privilegier. Att miljoner människor tvingas ut i arbetslöshet, att välfärd och trygghet skrotas, att löner, pensioner och ersättningar sänks – allt för att skydda företagens vinster och konkurrens-kraft – är rättvist. För en del ömhjärtade liberaler är det möjligen beklagligt, men det är likafullt rättvist. Kapitalisternas rätt att genomdriva dessa försämringar för folkflertalet skyddas därför av samhällets lagar och regler.

Om däremot arbetarna på ett företag vägrar acceptera massavskedanden, lönesänkningar eller nedläggningar och helt enkelt ockuperar den berörda arbetsplatsen eller om de som berörs av nedskärningar gör detsamma med en skola eller vårdcentral som hotas av nedläggning, då ingriper polis för att skydda och garantera ägandets makt.

När rättvisan görs till en fras, till något ståendes över klasskampen, blir den tandlös och ofarlig. Först när den fylls med ett klassmässigt innehåll blir den användbar. Detsamma gäller med begrepp som frihet och jämlikhet. Frihet för ägandet är alltid en frihet på arbetets bekostnad och vice versa. I ett system byggt på den ena klassens utsugning av den andra kan det inte finnas någon jämlikhet, klassernas ojämlikhet är själva grunden för en sådan social ordning.

Det är en av marxismens bestående insatser att den lyfte ner dessa fraser från den franska revolutionens piedestaler och rotade dem i arbetarklassens faktiska kamp. Marx poängterade ständigt att det första nödvändiga steget för varje klassmedveten arbetarrörelse är att bryta med illusionen att samhällsförändringar kan genomföras i samförstånd mellan klasserna.

De senaste årtiondena har vänstern till stora delar återfallit i ett förmarxistiskt stadium. Klasspolitik ersätts med allmänna krav om rättvisa och jämlikhet. Politiken skall förpackas så att den uppfattas som realistisk och förnuftig. Samhället skall hållas ihop.

Socialdemokrater hävdar att en rättvis politik ska drivas genom att göra kapitalisterna lyckliga. Johan Ehrenberg har föreslagit att vi ska muta wallenbergarna till att gå med på en röd klimatpolitik. I Vänsterpartiets senaste valvärdering fastslås att förutsättningen för en vänsterpolitik är att man lyckas vinna konsensus för en sådan politik, dvs vinna enighet i hela samhället kring en rättvisare politik.

Svensk vänster och arbetarrörelse skulle må bra av en marxistisk comeback. Marx2013 är förhoppningsvis ett steg på vägen. Men marxismen är inte endast en ekonomisk analys, marxismen är en revolutionär politisk riktning. Är det något Sverige behöver är det just en revolutionär vänsterpolitik.