Finansminister Borg ser inte bara ljus i den kristunnel där vi andra bara ser stigande arbetslöshet och social nedrustning. För på andra sidan tunnelöppningen ser Borg redan en ny kris. Och det fortare än kvickt. Enligt Borgs prognos hinner vi knappt ta oss ur den nuvarande krisen förrän vi kastas in i nästa.

I sak har Borg naturligtvis rätt. Kriserna har varit ett med kapitalismen sedan krisen i England 1825  och de kommer att förbli ett med kapitalismen. Eftersom de är en produkt av kapitalets kamp mot arbetet.

Den krisfria kapitalismen existerar inte. Borg har också rätt såtillvida, att den krispolitik han själv företräder inte ens häver den nuvarande krisen. Må vara att kapitalismen inte klarar sig utan ett fungerande kreditsystem, men när krispolitiken uteslutande går ut på att rädda ett kreditsystem som vuxit över alla breddar och som genom systematisk girighet aktivt bidragit till att utlösa krisen, så behöver man inte vara ekonom för att begripa att medicineringen kommer att ta en ände med förskräckelse. Borgs krisrecept är som att försöka bota cancer genom att vårda cancersvulsten.

I den meningen är den kris som Borg ser bortom tunnelmynningen bara en fortsättning på den nuvarande krisen.

Man skulle kunna nöja sig med att tacka Borg för beskedet. Det nyliberala pladdret om den självreglerande marknaden är en myt. Den som accepterar kapitalismen måste också acceptera kriserna. För att avskaffa kriserna krävs en annan, socialistisk samhällsordning.

En så enkel reaktion vore dock en överloppsgärning. Eftersom Borg har ett politiskt syfte med sin nya kristeori. Han vill ingjuta krismedvetande i populasen  i en situation då det bara är finansmarknadens aktörer som räddats från den finanskris de själva skapat. Tro inte att det är över för att jag och mina bankkompisar skådat ljuset, säger Borg; inte för er, inte för arbetare och vanligt folk, ni har de svåra åren framför er och när de första svåra åren är överståndna så kommer snart nog nya svåra år. Så lid och fördrag och ställ inga ohemula krav. Upproriskhet gör bara situationen värre.

Dra åt fanders, säger vi! Det är ett uppror som behövs; mot en krispolitik som räddar banker, men inte jobb; som värnar ak- tieägarna, men inte arbetslösa. Vi tror inte på den krisfria kapitalismen. Men vi vet att krisens effekter kan mildras. Genom en krispolitik som sätter jobben främst och som tar pengarna där de finns. Minskade klassklyftor sätter fart på ekonomin!

Alltså. Vänd det borgerliga krismedvetandet ryggen. Krisen kallar inte på fördragsamhet i arbetarleden. Utan på kamp.

6 oktober 2009
Proletären nr 41