Krisen har i ett huj förvandlat Sverige till något av uppochnedvända världen. Marknadsliberalismens förridare och profeter flyr i galopp från de positioner de företrädde för bara några månader sedan, för att nu förespråka såväl keynesiansk stimulanspolitik som statligt ägande.

Först ut var nyliberalismens grand old man, Assar Lindbeck, som för några veckor sedan gick till storms mot den budgetfundamentalism som präglar såväl Anders Borg som Mona Sahlin.

Men Lindbeck är alls inte ensam. I hasorna följer Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster och ordföranden för regeringens finanspolitiska råd Lars Calmfors, som båda konverterat till keynesianismen. Så förordar Calmfors sänkt moms, skatterabatter för låginkomsttagare, extra barnbidrag, extra studiebidrag och
extra pensionstillskott (DN-debatt 25/11), allt för att få igång den havererade konjunkturen.

Rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolff, går heller inte av för hackor. Wolff vill att
staten tar över Volvo och Saab. För att det bara är ett mer långsiktigt, statligt ägande som kan garantera framtiden för den nationellt viktiga bilindustrin.

Vi kunde inte sagt det bättre själva!

Mönstret är detsamma i global skala. I land efter land sjösätts gigantiska stimulanspaket, som i Kina, där regeringen anslagit motsvarande 4600 miljarder kronor för att stimulera inhemsk efterfrågan, framförallt genom offentliga investeringar, och som i USA och Storbritannien, där Barack Obama respektive finansminister Alistair Darling i veckan presenterade liknande paket.

I det bankruttmässiga USA och det statsfinansiellt ansträngda Storbritannien är det inte minsta tal om ”sunda statsfinanser”. Nej, stimulanspengarna skall lånas. Eftersom en bankrutt för kapitalismen utgör ett mycket värre hot än stora budgetunderskott.

Om detta skall det inte råda några tvivel. Nykeynesianismens utgångspunkt  är alls inte omsorgen om fattiga och arbetslösa, utan en uppenbart mycket djup oro för att den kris som kapitalismen nu gått in i kan utvecklas till ett hot mot hela systemet, om ingenting görs, och i vart fall till ett hot mot stora delar av den kapitalistklass de representerar. Utan konsumtion, ingen kapitalistisk produktion.

Detta var också salig John Maynard Keynes utgångspunkt. Med depressionen på 1930-talet som utgångspunkt utvecklade han en teori för hur kapitalismen skall komma över eller åtminstone mildra sina inre motsägelser. Genom statlig intervention för att stimulera efterfrågan.

Vi kommunister har givetvis inte minsta intresse av att rädda det kapitalistiska system som vi avskyr och som vi anser hämmande för en fortsatt utveckling av människans produktiva förmåga och för det mänskliga livet i stort. Vi vill socialism.

Ändå förespråkar också vi stimulanspolitik. Men inte för att rädda den usla kapitalismen, utan för att rida spärr mot arbetslöshet och socialt elände, som är krisens oundvikliga följder för arbetare och vanligt folk.

I valet mellan en aktiv och en passiv finanspolitik står vi därför tveklöst på aktivitetens sida, till skillnad från regeringen Reinfeldt, som bara tittar på när krisens slår sina klor i Sverige.

När det gäller att rädda banker och bankvinster uppvisar Reinfeldt & Co en närmast häpnadsväckande handlingskraft, men när det gäller att rädda jobb görs absolut ingenting.

Jobben är det viktiga. Det gäller att rädda så många jobb som möjligt, varvid vi utan vidare skriver under på Rolf Wolffs propå om ett förstatligande av Volvo och Saab. Inte heller statligt ägda företag kan bygga bilar som ingen vill köpa, men staten kan ha mer långsiktiga och samhälleliga ambitioner med sitt ägande, som att använda den tekniska kompetensen till att utveckla mer miljö-vänliga bilar och transportsystem. Sådana ambitioner ger Volvo och Saab och hela fordonsindustrin chans att överleva.

För att rädda jobben krävs också stimulans av efterfrågan. Varvid vi framförallt förespråkar en expansion av den offentliga konsumtionen, för att den offentliga konsumtionen sedan årtionden är eftersatt av marknadsliberalismen och för att den mer omedelbart ger jobb i Sverige än privat konsumtion.

Detta bör observeras som en säregenhet. Sverige extrema handelsberoende gör att traditionell stimulanspolitik, riktad mot hushållssektorn, blir ineffektiv. Eftersom uppemot hälften av de varor som säljs i Sverige är importerade.

Bättre då med satsningar på infrastruktur, på bostadsbyggande och inte minst på en utbyggnad av den offentliga välfärden, där behoven är enorma och där jobben hamnar i Sverige. Här bör inga medel sparas. Vi säger hellre budgetunderskott än massarbetslöshet, sedan får budgetfundamentalisterna yla bäst de gitter.

Vi är inte fastlåsta. Också den privata konsumtionen måste stimuleras. Varvid det gäller att ge köpkraft till dem som har de sämst, precis som Lars Calmfors säger. Också den hönan kan hitta ett korn.

Framförallt gäller det då att återinföra en arbetslöshetsförsäkring värd namnet, vilket Calmfors av någon anledning glömmer. Höj ersättningen till 90 procent, höj taket, så att åtminstone alla normalinkomsttagare också får 90 procent, och se till att alla som hotas av arbetslöshet också omfattas av försäkringen, inte minst de unga.

Det handlar om att förhindra en social katastrof med tragiska följder för dem som drabbas. Men i en situation då till och med Anders Borg räknar med en arbetslöshet på uppemot 10 procent, så handlar det också om stimulanspolitik. Eftersom det inte går att leva på de småsmulor som a-kassan ger efter högerns försämringar. Försämringarna av a-kassan fördjupar krisen.

Detsamma gäller pensionerna. Inte nog med att den nya pensionssystemet ger kraftigt sänkta pensioner, vilket nya pensionärer redan märker av, utan på köpet har det också försetts med en broms, som ger lägre pensioner i dåliga tider, en idé så dum att bara en liberal kan komma på den.

Redan nästa år slår bromsen till, troligtvis genom en nominell sänkning av pensionerna för alla Sveriges 1,6 miljoner pensionärer. Det är skamligt mot dem som byggde landet. Men det är också huvudlös politik, eftersom bromsen drar in köpkraft.

Det lär ta tid och mycket arbetarmöda för att få det nya pensionssystemet upprivet och ersatt med ett pensionssystem värt namnet. Men redan nu måste minimikravet vara att pensionerna räknas upp med inflationen och fattigpensionärerna ges ett extra tillskott.

Krispolitik är dyrt. Varvid det är bättre att låna, som i USA och Storbritannien, än att göra ingenting, som i Sverige. Men allt behöver inte lånas, om ens något, då det finns gott om pengar i Sverige. Återinför förmögenhetsskatten och höj skatten på vinster, aktieutdelningar och höga inkomster och det finns resurser till krispolitik.

Så kan en arbetarlinje i krisen formuleras i några enkla punkter:
✔ Nej till avskedanden!
✔ Bygg bort bostadsbristen!
✔ Nyanställ i offentlig sektor!
✔ Riv upp försämringarna av a-kassan!
✔ Värdesäkra pensionerna!
✔ Ta pengarna där de finns!

Det finns säkert mer att göra och mer att föreslå, men någonstans måste man börja. Varvid ovanstående är vad vi kommunister uppfattar som viktigast just nu.

Men viktigast av allt är att vi blir många som ställer krav. Utan arbetaraktivitet finns ingen arbetarlinje i krisen.  

25 november 2008
Proletären nr 48