Naturligtvis är det förskräckligt att en extremistisk religiös sekt som Plymouthbröderna getts tillstånd att driva skola i egen regi. Må vara att Skolverket skall tillse att även friskolor tillämpar saklighet och allsidighet i undervisningen, men man behöver inte vara begåvad med särskilt livlig fantasi för att föreställa sig vad som händer i religiösa sektskolor mellan Skolverkets inspektioner. Darwin lär i vart fall inte stå högt i kurs.

Göran Hägglund må orera bäst han gitter om att ”föräldrarna vet bäst”, men för vår del vill vi beteckna sektskolan i Smålandsstenar som ett övergrepp mot de barn som tvingas gå där, rentav som en intellektuell våldtäkt.

Också skolminister Björklund är upprörd över Plymouthbrödernas skoltillstånd och säger sig nu vilja skärpa reglerna för religiösa skolor. Varvid partikamraten och ministerkollegan Nyamko Sabuni lär le i mjugg. Sabuni använde tidigt Plymouthbröderna som slagträ mot de muslimska skolor som enligt henne utgör ”plantskolor för terrorism”. Är det måhända dessa skolor som är huvudmålet för Björklunds skärpta regler?

Vi kommunister förespråkar en sekulär skola. Barn skall ges kunskap om de stora världsreligionerna, men skolan skall inte vara en plats för vare sig religionsutövning eller religiös indoktrinering. Religionsfriheten inkluderar en skola fri från religiös påverkan. Det religiösa får människor sköta i det privata livet.

Ändå vill vi påstå att Plymouthbrödernas sektskola utgör ett stickspår i skoldebatten. Religiösa sektskolor må vara förskräckliga, men än mer förskräckligt är att alla barns rätt till bra och likvärdig utbildning sålts ut till en ansvarslös och vinstlysten marknad.

De flesta sk friskolor drivs av privata skolföretag i rent vinst- syfte. Verksamheten finansieras via skattemedel, men vinsten genereras genom att företagen rationaliserar bort utbildade lärare och framförallt kostnadskrävande barn med särskilda behov. Vilket i andra ändan urholkar verksamheten i en redan urholkad kommunal skola.

Friskolorna är givetvis inte mer ”fria” än kommunala skolor. Snarare tvärtom. De är underkastade både vinstkravets tvångströja och ägarnas ideologiska preferenser. I den meningen är ordet ”fri” rent humbug. Friskolorna är offentligt finansierade privatskolor.

Men i ett avseende är de privata friskolorna verkligen fria; de står fria i förhållande till den lika rätten, till kravet på att alla barn och ungdomar skall ha rätt till en likvärdig undervisning. Den lika rätten gäller inte på den kapitalistiska marknaden. Skolverkets byråkrater får inspektera bäst de gitter. För vinstgiriga skoldirektörer och förslagna rektorer finns det ändå tusen och en sätt att krångla sig förbi de ståtliga skolpolitiska kraven. Vilket det redan finns otaliga exempel på.     

Detta är det verkligt allvarliga i friskoleeländet. Jan Björklund må skärpa reglerna för religiösa friskolor eller rentav förbjuda dem, men det återupprättar inte den lika rätten. Den lika rätten återupprättas inte ens om sossarna får för sig att förbjuda vinstdrivande företag inom skolan, ty sedan en tid tillbaka ombildas även kommunala skolor till friskolor, till vad som snart nog blir självständiga kommunala bolag med egen agenda för en marknadsanpassad verksamhet. Är det någon som tror att dessa kommunala skolbolag kommer att skilja sig särskilt mycket åt från de privata?

I liberala Expressen uppmanas skolminister Björklund att studera Finlands mönsterexempel. I den liberala villfarelsen att den finska skolan är mer hårdför och marknadsanpassad än den svenska. I Aftonbladet kontrar den förträfflige Åsa Lindeborg. Med det stilla påpekandet att den finska skolsuccén inte minst beror på att Finland (ännu) inte genomfört någon friskolereform, vilket ger en enhetlig finsk skola med utrymme att ge alla elever det stöd de behöver.

Detta är knäckfrågan. Vad vi kallar det svenska systemet spelar inte så stor roll, friskola eller privatskola är egalt. För oavsett vad det kallas, så innebär systemet att skolan inte längre värnar den lika rätten. Elever med olika typer av svårigheter lämnas därhän, de kostar helt enkelt för mycket, givetvis för skolor som räknar resultat i omsättning och vinst, men också för kommunala skolor, som dräneras på pengar när de privata roffat åt sig sitt.

Det finns mycket att säga om den svenska skolan. Men ett är säkert. För att garantera alla unga en bra och likvärdig utbildning, så måste friskolereformen rivas upp och en enhetlig skola återinföras.

Därför säger vi: Förbjud alla friskolor!

Ledaren, 21 augusti
Proletären nr 34, 2007