Sverigedemokraterna har hållit riksårsmöte i Karlskrona, för första gången under stor mediabevakning.

Det senare är bra. Det sägs visserligen att all uppmärksamhet är
positiv, även den negativa. Men i sverigedemokraternas fall har den
hittillsvarande nedtystningskampanjen bara gett argument för det
vällustigt utnyttjade martyrskapet: ”Här är partiet som tystas för att
vi säger det som inte får sägas.”

Ironiskt nog förstärks detta martyrskap av den uppmärksamhet som
sverigedemokraterna trots allt fått, nästan alltid i samband med mer
eller mindre våldsamma motdemonstrationer. Även konfrontationstaktiken
har spelat sverigedemokraterna i händerna.

Under Jimmie Åkessons ledarskap har sverigedemokraterna lagt sig vinn
om att tvätta bort den bruna stämpeln. Det syntes inga kängor och inga
brunskjortor i möteslokalen i Karlskrona, nästan bara slipsar och
kostymer och till de yttre välartade män.

Men reningsbadet är mest yta, ty även om sverigedemokraterna försökt
bredda sig politiskt, så är fortsatt invandrarfrågan partiets stora och
enda slagnummer. Vilket var närmast demonstrativt tydligt på
riksårsmötet. Allt Sveriges elände förklarades med den sk
massinvandringen och med det skadliga inflytandet från främmande
kulturer.

Att sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt missnöjesparti råder
det ingen tvekan om. Men det klingar falskt när diverse borgerliga
ledarsidor lättat konstaterar detta. För sverigedemokraterna är inte
bara ett främlingsfientligt missnöjesparti, utan också och samtidigt
ett uttalat borgerligt parti.

Värdegrunden är socialkonservativ. Familjen, hembygden och
fäderneslandet är grundbultarna i sverigedemokraternas samhällssyn. Med
fädernas kyrka som extra förstärkning. Det är värnandet om dessa
”naturliga” gemenskaper som skall skapa social harmoni, givetvis bortom
”onaturligt” inflytande från främmande kulturer och religioner. Men
också och framförallt bortom klasskampens split.

I sverigedemokraternas samhälle är klasskamp ett lika främmande och lika oönskat inslag som muslimer.

Socialkonservatismen gör att sverigedemokraternam i ideologisk mening
står nära kristdemokraterna och nära de socialkonservativa falangerna i
moderaterna och centern. Varvid det inte är någon tillfällighet att en
stor del av partiets lokala företrädare hämtats från just dess partier.
Steget är alls inte långt. 

Närheten är också tydlig i den praktiska politik som trots allt finns.
Sverigedemokraterna hyllar småföretagsamheten och vill på dess altare
offra både LAS och MBL. Man är givetvis för marknadsekonomin och vill
därför privatisera än större delar av offentlig sektor. Man är för
avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkningen av fastighetsskatten
och vill därtill sänka arbetsgivaravgifterna. Man vill ha avlönade
hemmafruar och skattesubventionerade pigor och vill inskränka rätten
till abort.

Detta för att nämna bara några av de krav som Sverigedemokraterna har på sitt program.

Ett utpräglat borgerligt parti, alltså. Med kapacitet att utmana inte
minst kristdemokraterna om de socialkonservativa väljarna. Göran
Hägglund lär sova oroligt om natten när han nu möter opposition från
abortmotståndarna i de egna partiet. För den kristna högern utgör
sverigedemokraterna ett alternativ, särskilt i en tid då
civilisationernas kamp gjorts till global ideologi.

Men också och samtidigt ett högerpopulistiskt parti. Vilket är det
allvarliga ur arbetarsynpunkt. Sverigedemokraternas enkla
förklaringsmodell – allt elände beror på massinvandringen – appellerar
inte bara till högerväljare, utan också till arbetare som i besvikelse
söker enkla svar på varför allt blivit så mycket sämre i Sverige.

I retoriken vårdar sverigedemokraterna mycket medvetet en slags
folkhemsnostalgi. Vilket är falskt. Sverigedemokraterna önskar sig
ingalunda tillbaka till det starka samhälle som partisekreteraren Björn
Söder kallade DDR-Sverige i sitt inledningstal i Karlskrona. Det
sverigedemokratiska folkhemmet vilar inte på en stark arbetarrörelse,
utan på en klasslös folkgemenskap. Där arbetaren skall veta sin plats.

Detta ger förklaringsmodellen. Nedmonteringen av folkhemmet beror alls
inte på att socialdemokratin  övergivit den reformistiska
socialismens projekt och självklart inte på de krav kapitalismen
ställer, utan på massinvandringen och på det främmande inflytande som
hotar den fiktiva folkgemenskapen. Varvid EU får sig  en liten och
numera ganska nedtonad släng. Men bara som en bisak.

Argumentationsmässigt är det mer än lovligt torftigt. Dels för att vi
hade stor invandring till Sverige också under folkhemsperiodens
glansdagar. Men framförallt för att invandringen alls inte förklarar
det politiska systemskifte som Sverige genomgått.

Just detta är sverigedemokraternas trumfkort. Borgarna vill inte vidgå
att systemskiftet är just politiskt, att det är överklassens revansch i
en tid som inte längre kräver reträtter för ett socialistiskt hot.
Sossarna vill i sin tur inte erkänna att de övergivit sitt eget
folkhemsprojekt, att de inte längre vare sig vill eller vågar utmana
överklassen vad gäller fördelningen av samhällets allt större resurser.
Vilket lämnar fältet fritt för sverigedemokraternas populism.

Man kan diskutera invandringens påfrestningar, särskilt i ett läge då
kapitalismen medvetet använder arbetslösheten som ett vapen mot
arbetarklassen och då stora grupper invandrare placeras i social misär
och permanent utanförskap. Man kan diskutera falskheten i en
integrationspolitik som i det politiska etablissemanget bara existerar
som en läpparnas bekännelse.

Man kan också diskutera flyktingmottagandets fördelning. Vore det inte
rimligt att USA och Storbritannien och det sverigedemokratiska
drömlandet Danmark tog ett större ansvar för den flyktingkatastrof man
orsakat i Irak?

Men inget av detta har med det nyliberala systemskiftet att göra.
Sverige är rikt nog att sörja för alla sina invånare, också för
invandrarna och för de som nyligen sökt skydd här. Att skylla på
invandringen är att dölja att systemskiftet representerar en gigantisk
förmögenhetsomfördelning, från de fattiga till de rika och från det
gemensamma till det privata. Det finns pengar så det räcker och blir
över. Om de bara tas där de finns.

Med detta sagt är det lätt att se att vare sig media eller det stora
politiska partierna är förmögna eller ens villiga att ta debatten med
de arbetare som lockas av sverigedemokraternas förenklade budskap.
Visst är det bra att Aftonbladet avslöjar en del av
sverigedemokraternas företrädare som hycklare. Men hyckleriet är
sannerligen inte något som skiljer sverigedemokraterna från övriga
partier, så denna typ av argumentation lär inte bita på dem som vänt de
etablerade partierna ryggen i protest mot just hyckleriet.

Sverigedemokraternas väljarkår är tudelad. De förstockat konservativa
och religiöst fundamentalistiska kärnväljarna ger vi kommunister blanka
tusan. Dem får Göran Hägglund och Jimmie Åkesson gräla om bäst de
gitter.

Med de förförda arbetarväljarna är det en annan sak. Deras berättigade
missnöje med ett Arbetarsverige i utförsbacke måste tas på allvar och
måste framförallt vändas i klassmässiga banor. Genom att åskådliggöra
den verklige fienden och de verkliga orsakerna till massarbetslöshet
och välfärdsslakt. Det är kapitalismen och den nyliberala politiken som
är fienden, inte arbetare och fattiga människor från andra länder.

Mona Sahlin kan ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV. Vilket inte bara
ger sverigedemokraterna en legitimitet de inte är värda, utan som också
framförallt ger sd möjlighet att sätta sin förvridna prägel på den
politiska dagordningen. Men Mona Sahlin kan inte ta debatten med de
missnöjda arbetarväljarna. För att den politik hon representerar är
grunden för missnöjet. Den debatten måste de klassmedvetna arbetare ta.
För att det bara är vi som kan vinna den.

Vi kommunister är för att Sverige skall vara en fristad för människor
på flykt undan fascistiskt förtryck, krig och etnisk förföljelse. Bara
den hjärtlöse kan förneka flyktingar skydd. Men vi är inte för fri
invandring. Import av billig arbetskraft är bara ett kapitalistiskt
sätt att spela ut arbetare mot varandra.

Vi förnekar ingalunda de problem som invandringen för med sig.
Segregationens sociala utanförskap ställer till med mycket otyg. Som
kriminalitet och gängbråk. Segregationen splittrar och skapar
oförståelse mellan människor som behöver förstå
varandra.    

Men i grunden har svenska och utländska arbetare gemensamma intressen i
kampen mot kapitalismen och den nyliberala politiken, gemensamma
intressen som det gäller att tydliggöra och samla till kamp kring.
Segregationen av klassen upphävs i gemensam kamp.

Detta bara sagt i förbigående. För även om det är nödvändigt att avvisa
sverigedemokraternas fördomsfulla, reaktionära och splittrande
invandringspolitik, så är det viktigaste att avslöja och bekämpa
sverigedemokraterna som ett arbetarfientligt högerparti.

Proletären 21, 2007