Stefan Löfven talar om ett undantagstillstånd. Och om en industri som befinner sig på en isgata ned mot ett stup.   Tanken är att de starka orden skall motivera det svekfulla lönesänkningsavtal som IF Metall precis skrivit under: ”Härmed är jag nödd och tvungen.”

Men det är bluff. Löfven var alls inte tvungen att  skriva under detta svekfulla avtal, han gjorde det med berått mod och utan några som helst garantier för att avtalet räddar ett enda jobb.

Givetvis har Löfven rätt i att industrikrisen är förfärande djup. Men det är rent infantilt att hävda att lägre löner utgör lösningen på krisen. Det är precis tvärtom.

Krisen är en efterfrågekris. Köpkraften räcker inte till för att konsumera allt det som kan produceras. Varvid lönesänkningar gör ont värre; de eldar på   under krisen istället för att bidra till att lösa den.

Detta är elementa och det var också socialdemokratisk elementa fram till måndag 2 mars 2009, då Stefan Löfven och IF Metall övergav svensk fackföreningsrörelses sista grundbult, detta med att aldrig gå med på nominella lönesänkningar.

Nu hävdar Löfven att avtalet alls inte handlar om lönesänkningar. Eftersom lönen per arbetad timme är densamma som tidigare, det är bara  arbetstiden som tvångsmässigt förkortas. Resonemanget hjälper inte de metallare som plötsligt förlorar en femtedel av lönen. Men på köpet är det inte sant. Eftersom IF Metalls medlemmar nu kan permitteras en dag i veckan utan rätt till avtalad permitteringslön. Vad är det om inte en avtalad lönesänkning?

Avtalets grundinnehåll är att arbetsköparna ges möjlighet att minska sina lönekostnader med 20 procent. Utan krav på någon som helst motprestation. Så är talet om utbildningssatsningar bara formulerat som ett önskemål.

Det allvarligaste i detta är att avtalets officiella löfte, att rädda jobb, bara är en dimridå. Företagen har fortsatt oinskränkt rätt att varsla hur många anställda som helst, och så länge efterfrågan fortsätter att falla, vilket avtalet bidrar till, så kommer företagen också att varsla. Enligt den kapitalistiska principen att inte hålla fler anställda än den omedelbara produktionen kräver, om nu lagar och avtal inte stadgar om annat.

Hade det funnits tillstymmelse av ryggrad i Stefan Löfven, så hade han åtminstone krävt garantier för jobben för att skriva under detta usla avtal. Men varje krav på företagen är honom främmande. Utan att blinka skriver han istället ut räkningen för krisen på sina egna medlemmar.

För vår del har vi alls inget emot arbetstidsförkortningar som ett medel i kampen mot arbetslösheten. Tvärtom. Vi är för att dela på de jobb som finns.

Men frågan är vem som skall betala. Varvid det första och självklara svaret är att arbetstidsförkortningar under inga omständigheter skall betalas via urgröpt köpkraft. Eftersom urgröpt köpkraft eldar på under krisen och därmed utgör en ond cirkel.

Att dela på jobben genom lönesänkningar innebär att det blir allt färre jobb att dela på. Arbetstidsförkortningar måste därför genomföras med bibehållen lön, alternativt med rätt till permitteringslön, som i Belgien, eller med möjligt till a-kassa under icke arbetad tid, som i Danmark.

Ett första krav måste vara att företagen själva står för de kostnader som från deras sida syftar till att behålla den produktiva förmågan. Att företagen inte har råd är nys så länge de har råd att dela ut miljarder till aktieägarna och miljonbonusar till direktörerna. Dessa pengar gör mycket större krisnytta som arbetarlöner.

Stefan Löfven gör stort nummer av att han förgäves talat med regeringen. Det är Sven-Otto Littorins döva öron och Maud Olofssons vägran att ta industrikrisen på allvar som tvingat IF Metall att vidta undantagsåtgärder, påstår han.

Vi har inget till övers för högerregeringen, den är i allt ett elände. Men Löfvens försök att rida på regeringens passivitet är ändå en osmaklig undanflykt. För vad har Löfven och IF Metall och övriga LO gjort för att tvinga regeringen att agera? Var är försöken att mobilisera medlemmarna, var är protestdemonstrationerna och de politiska strejkerna?

Det är möjligt att Löfven ätit lunch med Littorin och Olofsson, men bara en charlatan till fackföreningsman kan kalla det att ställa krav. Om det nu råder undantagstillstånd, så hade en politisk generalstrejk mot regeringen varit en självklar undantagsåtgärd. Men inte för Stefan Löfven och IF Metall. De lastar istället över ansvaret från regeringen till de egna medlemmarna.

Detta måste understrykas. Metalls lönesänkningsavtal kan möjligtvis bidra till att färre får sparken från krisdrabbade företag, genom att kvarvarande anställda blir partiellt arbetslösa och därmed något fler. Men avtalet snarare förvärrar än löser krisen, vilket gör att de partiellt arbetslösa snart nog kan bli helt arbetslösa. Men då med lägre a-kassa (om lönen ligger under taket) och med lägre statlig lönegaranti (om företaget går i konkurs). Därtill kommer lägre sjukersättning, lägre föräldraförsäkring och lägre pension.

Att kalla detta ett ansvarsfullt avtal är att fullständigt överge medlemmarna. De förlorar på avtalet. Medan företagen och staten vinner på det.
IF Metalls förbundsstyrelse står bakom lönesänkningsavtalet. Men Stefan Löfven & Co ansåg sig inte ha tid att förankra det hela i förbundet eller ens i avtalsrådet, vilket innebär att såväl klubbar som medlemmar togs på sängen. Visst är det fantastiskt? Fackföreningsrörelsen kallar sig själv demokratisk, men

IF Metalls förbundsledning anser sig likväl ha rätt att köra över inte bara de egna medlemmarna utan också en hållning som svensk fackföreningsrörelse officiellt stått för i alla tider och som Stefan Löfven själv förespråkade för bara en dryg månad sedan, detta med att säga nej till nominella lönesänkningar.
När kapitalisterna kallar är demokratin och principerna inget värda. Eller ens de egna uttalandena.

Lika bedrövlig är Wanja Lundby-Wedin, som utan att höra LO:s styrelse genast uttalar sig positivt om IF Metalls svinhugg mot medlemmarna. Vilket är en signal om att LO-ordföranden ger grönt ljus för andra att följa efter. Fy fan för sådana arbetarledare.

Ute på metallarbetsplatserna är reaktionerna blandade. Men vi hoppas och tror att ilskan blir den dominerande reaktionen så snart den fulla vidden av avtalet går upp för de flesta. Lönesänkningar räddar inga jobb, de lastar bara över krisens bördor på löntagarna.

Bombardera Stefan Löfven och IF Metalls ledning med protestuttalanden! Kräv att avtalet omedelbart sägs upp och att det inte omsätts i ett enda lokalt avtal! Kräv att IF Metall tar strid för medlemmarna istället för att falla dem i ryggen!

För övrigt anser vi att en fackföreningsrörelse värd namnet bör organisera medlemmarna till protester mot kapitalets girighet och mot  regeringens brottsliga passivitet.

3 mars 2009
Proletären nr 9