Efter söndagens partiledardebatt i Agenda har det varit mycket skriverier om Fredrik Reinfeldts hånleenden och vilda sluggande, ett ovanligt beteende i svensk politisk debatt och för den annars så gosiga Reinfeldt.
Men vad skall stackars Reinfeldt göra när sossarna knycker goda delar av Moderaternas politik, såsom Moderaterna tidigare knyckte sossarnas? När de politiska skillnaderna suddas ut och argumenten tryter återstår bara att höja rösten.
Vi anar dock en viss desperation bakom Reinfeldts hånleende. Det går illa för både M och alliansen i opinionsmätningarna och internt dras Reinfeldt med en kritikstorm mot nye och egenvärvade partisekreteraren Kent Persson, som inte precis utmärkt sig som något ljus i det moderata mörkret.
Jämfört med den geniförklarade Per Schlingmann, som påstås vara arkitekten bakom fuskbygget Nya Moderaterna, framstår Kent Persson som ett stolpskott, liksom redan avpolletterade företrädaren Sofia Arkelsten.
Lite närsynt imponerades också vi av Per Schlingmanns ombyggnad av Bo Lundgrens entoniga skattesänkarparti. Schlingmann och hans kombattanter Reinfeldt och Borg lyckades sälja Lundgrens politik genom att packa om den till ”arbetslinjen”. Det gav medelklassklirr i valurnorna och ett regeringsinnehav som med råge genomfört de skattesänkningar som Lundgren bara pratade om.
Men var Schlingmann verkligen det geni han utmålas som? Efter att ha läst Guy Standings omtalade bok ”Prekariatet” inser vi att hans geni är betydligt överdrivet. Schlingmann var snarare en skicklig plagiator.
Det är helt enkelt så att Nya Moderaterna piratkopierat en politik som i närmast identiska varianter genomförts i de flesta kapitalistiska länder, på beställning av storföretagen. Skattesänkningar ersätter lönehöjningar och de betalas via försämringar i a-kassa och sjukförsäkring, vilket pressar ner stora grupper i det skikt Standing kallar ”prekariatet”; de som permanent lever i en prekär situation och som därför tvingas sälja sin arbetskraft till vilket pris och på vilka villkor som helst.
Det är en dubbel vinstsituation för kapitalet, som genom sänkta skatter för de i arbete (jobbskatteavdraget) kan omvandla uteblivna löneökningar till vinster och som via försämrad trygghet kan försäkra sig om en stor reservarbetskraft, att använda hur som helst och när som helst och gärna som utpressning mot de som ännu har fasta jobb.
Denna globala politik har varit en succé för samhällets översta skikt, som kraftig ökat sin andel av förmögenheter och samlade inkomster. Men det hör till kapitalismens inre motsägelser, att ökade klyftor slår tillbaka mot kapitalismen själv genom utebliven köpkraft, skuldsättning, spekulation och annat otyg.
Så leder ”arbetslinjen” inte till fler jobb, utan till kris och ökad otrygghet. Schlingmanns arkitektoniska mästerverk visar sig vara ett fuskbygge med ritningar kopierade från USA och Storbritannien.
Nya Moderaternas fuskbygge har inte rasat än, men uppenbart ser alltfler att det knakar i fogarna. Bara en minoritet bejakar det femte jobbskatteavdraget, trots att de flesta tjänar på det. En majoritet är medveten om att det kostar i andra änden, genom utebliven välfärd.
Det är detta som ger Reinfeldts desperation. Alltfler ser nu igenom Per Schlingmanns glättade förpackning och det kan vare sig Kent Persson eller någon annan säljare göra något åt. Pappret har blivit genomskinligt.
Gott så. Men glöm för all del inte att politiken dikteras av kapitalet och att Stefan Löfven lovat att fullfölja den. En verklig förändring kräver mer än ett byte av regering.
