”Marxister idag skall ni dö”, var Anders Behring Breiviks stridsrop när han i veckan för två år sedan gick i land på Utøya och förverkligade den moderna fascismens program om kamp mot islamiseringen och de ”kultur-marxistiska femte kolonnare” som banar väg för den ”muslimska ockupationen”.
Den tillfälliga klarsyn som drabbade även delar av borgerligheten efter terrordådet – en viss självkritik angående faran med islamofobin och det egna gullandet med rasistiska provokatörer som verkar i den fria konstens namn – har åter grumlats.
Även i Norge har sakernas tillstånd återgått till det normala. Fremskrittspartiet (FrP), som Breivik tillhörde fram till 2006, klättrar i opinionsmätningarna. I valet några månader efter Breiviks massaker rasade FrP:s stöd till 11,4 procent, men idag närmar de sig åter rekordsiffrorna på över 20 procent inför höstens val.
De svenska Moderaternas syskonparti Høyre har öppnat för regeringssamverkan med FrP, vilket inte hindrade Fredrik Reinfeldt från att härom månaden åka till grannlandet och kampanja för sina åsikts-fränder. Skillnaden mellan Sverige och Norge är att borgerlighetens tillvänjning vid rasisterna på högerkanten har gått längre i grannlandet.
Inför utvecklingen i Norge höjs röster från såväl höger- som vänsterhåll om att den norska situationen inte kan jämföras med andra europeiska länder.
Från högern hävdas att FrP är ”ett liberalistiskt högerorienterat parti” och att skillnaderna mellan dem och övriga partier inte är så stora, som Høyres partiledare Erna Solberg uttryckte det.
Från vänsterhåll hävdas att nationalismen i Norge har en annan karaktär, att den representerar något progressivt istället för reaktionärt.
Först till frågan om det faktum att FrP är ett liberalistiskt parti innebär att de är uteslutna ur den fascistiska traditionen. Svaret är nej. Fascismen som ideologisk strömning inom borgerligheten är inte enhetlig.
Trots vissa grundläggande likheter – nationalismen, rasismen, antifeminismen, antikommunismen etc – så formas fascismen av de samhällen den har att verka i, i varje fall de partier som når framgång. Medan dessa partier i länder som Ungern och Sverige betonar en socialkonservativ sida anammar syskonpartierna i Holland och Danmark en mer liberal framtoning. Det senare gäller även för Norges del och
detta har rötter långt tillbaka i tiden.
Fremskrittspartiets grundare och första ordförande Anders Lange var redan på 1930-talet en glödande antikommunist och profascist. Efter kriget var han centralgestalt i norsk högerextremism och fungerade som brobyggare mellan nazister och andra grupperingar och personer på yttersta högerkanten.
Till skillnad från nazisterna var Lange liberal och motståndare till alla former av statlig inblandning i såväl näringslivets som individers ekonomiska liv.
Denna liberalism har fortsatt med efterträdarna på partiledarposten – direktören Carl I Hagen och nuvarande ordförande handelshögskoleekonomen Siv Jensen. Siv Jensens ideologiska förebild är libertarianen Ayn Rand, något hon delar med Centerns Annie Lööf.
Föreningen mellan den fascistiska traditionen och nyliberalismen kan tyckas konstig, om man ska tro den historieskrivning som målar upp liberalismen som fascismens värsta motståndare. Men denna historieskrivning är falsk.
Den fascistiska och den nyliberala människosynen möts i hyllandet av den starka individen, föraktet för svaghet och motståndet mot den humanism som ligger till grund för såväl generella välfärdssystem som en generös asylpolitik.
Det är dessutom ett faktum att det är den liberala medelklassen som genom historien utgjort fascismens stora väljarbas. ”Det är medelklassens förakt för de fattiga som genom tiderna bäddat för fascism och enkla lösningar på svåra frågor”, som kulturjournalisten Ulrika Knutsson träffsäkert formulerade det i debatten om klasshat för några år sedan.
Därmed inte sagt att FrP rakt av kan betecknas som ett fascistiskt parti, däremot att det är detta parti som bär fram den fascistiska traditionen i norsk borgerlighet och att några definitiva gränsdragningar mellan denna högerflank och övrig borgerlighet är omöjliga. Se bara på utvecklingen i Ungern.
Så till frågan om nationalismen. När journalisten Henrik Arnstad tidigare i år hävdade att den utbredda norska nationalismen gör landet extra mottagligt för fascistiska idéer väckte det starka reaktioner.
Det påpekades att den norska nationalismen historiskt sett representerar kampen för självständighet från både svenska kungar och tyska nazister, vilket är ett faktum. Därmed skiljer den sig från den svenska nationalismen som är genomreaktionär. Därför har vi svenska kommunister aldrig sysslat med flaggviftande, folkdräkter eller att fira döda kungliga imperiebyggare och bondemördare.
Kommunisterna är däremot inte antinationella, tvärtom menar vi att kampen för nationellt oberoende är avgörande. I länder som utsätts för utländskt förtryck och ockupation kan en progressiv nationalism formeras – i Afghanistan, Syrien, Venezuela etc, men även kampen mot EU-medlemskapet innehåller en sådan sida.
Detta är dock något helt annat än den nationalism som FrP, Sverigedemokraterna och deras likar propagerar. Deras nationalism går hand i hand med den europeiska och västerländska chauvinism som målar upp världen som en kamp mellan ett demokratiskt och upplyst väst och barbariska och diktatoriska regimer. Deras politik är destillerad imperialism, det är den imperialistiska utrikespolitiken omsatt i inrikespolitik.
Norge, precis som Sverige, är aktiva deltagare i imperialismens förtryck, utsugning och krig. Norge var med och grundade krigsalliansen Nato 1949.
I kriget mot Libyen var Norge det land som bidrog i särklass mest i förhållande till sin storlek. Norska stridspiloter stod för 12 procent av de bomber som släpptes från imperialisternas sida.
Drygt ett år innan Breiviks massaker uttalade sig en norsk soldat i Afghanistan i magasinet Alfa. Han sa:
”Att vara i strid är värt tre månader utan att knulla. Det kanske låter fånigt, men det är bättre än att knulla. När man är på slagfältet är det du eller fienden. Och när du får in ’red mist’ (’röd dimma’, ett talesätt för dödlig träff) genom kikarsiktet… Det är obeskrivligt. Det är därför vi är här”.
Imperialismens teori och praktik brutaliserar förtryckarna och Anders Behring Breivik är inte det enda exemplet på detta. Det finns gott om hans likar klädda i Natouniform, skillnaden är att de mördar på bortaplan.
