Fredrik Reinfeldt har varit i Göteborg för att beklaga sorgen. På något annat sätt kan statsministerns visit i varselkrisens epicentrum inte beskrivas.
Reinfeldt besöker arbetsförmedlingen på Rosenlundsgatan och gläds över  att det fortfarande finns lediga jobb. Men någon jobbpolitik har han inte med sig, trots att hans själv och högeralliansen talat sig hesa om denna undflyende fantom i gott och väl tre år.

”Det finns jobb och de som nu varslats är attraktiva på arbetsmarknaden”, säger Reinfeldt och låtsas som om han tror på det själv.

Vi tänker genast på Per Ahlmark, den folkpartistiske arbetsmarknadsministern som 1977 hälsade 525 varslade metallare i Olofström med ett käckt ”lycka till”, ett uttalande så korkat att det fotade denne känslokalle odugling från regeringen. Ahlmark fick bli oduglig poet istället.

Vi kan bara hoppas att hoppspridaren Reinfeldt går samma väg, inte för litteraturens skull, för den vore han
säkert en katastrof fullt i klass med Ahlmark, men väl för jobbens. I den arbetslöshetskris som nu står för dörren kan Sverige inte ha en statsminister som står fullständigt handfallen och utan tillstymmelsen till jobbpolitik.

Att krisen är allvarlig råder det ingen tvekan om.I förra veckan kom Konjunkturinstitutet med sin dystraste prognos hittills. Arbetslösheten kommer att stiga till minst 8 procent och vändningen kommer som tidigast 2011, spår institutet, en prognos som åtminstone börjar likna sanning.

Några dagar senare summerar Arbetsförmedlingen den svarta månaden oktober. Den gav 19521 varslade löntagare, den värsta siffran för en enskild månad sedan kris-året 1992, då arbetslösheten exploderade för att slutligen hamna på 15 procent.

I denna ytterst allvarliga situation finns små ljusglimtar. Som när grupp 34 i Volvo verkstadsklubb i Göteborg kräver att Volvo Lastvagnar drar tillbaka samtliga varsel.

”När det nu riskerar gå grus i vinstmaskinen ett tag, kräver vi att de som försåg sig så rikligt under de goda åren tar första smällen”, skriver gruppen i ett uttalande antaget på medlemsmöte. Med det försynta påpekandet att det bara skulle kosta AB Volvo några procent av gjorda kvartalsvinster att behålla samtliga varslade i ett år.

Så skall en slipsten dras! På de industrier som nu drabbas av varsel gäller det att sätta arbetarintresset mot kapitalintresset.

Men i den djupa överproduktionskris som världskapitalismen nu går in, så räcker det inte att säga nej till avskedanden, även om det är nödvändigt, utan det gäller också och framförallt att kräva en politik för fler jobb.

Överproduktionskrisens grund är att det inte finns köpkraftig efterfrågan nog för att konsumera allt som produceras. Vilket till delar är en följd av det nyliberala systemskiftets våldsamma förmögenhetsomfördelningar. När kapitalet och de redan extremt rika lägger beslag på en allt större del av produktionsresultatet, så urgröps köpkraften i samhället. Med överproduktion som följd.

I sin jakt efter maximerade profiter sågar kapitalisterna av den gren de själva sitter på, den köpkraftiga efterfrågan, vilket är en av kapitalismens inre motsättningar.

En given slutsats av detta är att krisen måste mötas genom stimulans av efterfrågan, som i den klassiska  socialdemokratiska parollen från 1930-talets krisår: ”Ökad köpkraft sätter fart på hjulen!”

Så är det, naturligtvis. Om de grupper som idag får vända på slantarna för att få hushållsbudgeten att gå ihop får mer pengar i plånboken, så ökar konsumtionen och därmed produktionsutrymmet.

I dagens globaliserade Sverige är förhållandet dock inte lika omedelbart och enkelt som på 1930-talet. För vad är det som säger att en svensk arbetare med pengar på kontot väljer att köpa en Volvo eller en Saab? När han eller hon får en billigare och minst lika bra bil om valet istället faller på en Toyota eller en Skoda.

Fastna inte i bilexemplet. Sakförhållandet gäller all privat konsumtion. Den kan lika gärna generera jobb i utlandet, som i Sverige. Visst bör den privata konsumtionen stimuleras. Men för att skapa nya jobb i Sverige är stimulans av privat konsumtion idag en ineffektiv metod.

Det finns dock en lösning på detta dilemma. För konsumtion är inte bara privat, utan också offentlig, handlar inte bara om det vi köper som enskilda individer, utan också om det vi köper tillsammans. I form av till exempel vård och omsorg.

Detta är tråden att dra i. I jobbkrisen krävs stimulans av den offentliga konsumtionen, i form av nyanställningar i offentlig sektor och i form av ett statligt bostadsbyggnadsprogram för att möta den växande bostadsbristen.

Varvid vi utan vidare skriver under också på Mona Sahlins förslag om upprustning av miljonprogrammets slitna lägenheter. Alla förslag som ger nya jobb i Sverige är bra.

Detta är den stora fördelen med offentlig konsumtion. Den ger omedelbara jobb i Sverige och även om en del av de nya byggjobben riskerar att gå förlorade genom arbetskraftsimport, så är det en sak som kan åtgärdas. Byggena finns i alla fall i Sverige.

En kraftfull stimulans av den offentliga konsumtionen är en absolut nödvändig del av en jobbpolitik värd namnet. Men detta självklara är högerregeringens blinda fläck. Eftersom dess ambition är att skära ner det offentliga till förmån för det privata.

Det är därför Fredrik Reinfeldt står som en sentida Per Ahlmark när han besöker varselkrisens epicentrum, utan minsta lilla att komma med.

”Rädda jobben, inte finanshajarna”, säger vi kommunister. Nej till avskedanden, nyanställningar i offentlig sektor och ett statligt bostadsbyggnadsprogram är en god början till en jobbpolitik värd namnet. 

Ledare
4 november 2008