Lås upp hela webbplatsen

Väckelsemöte i sossekyrkan

”Vårt parti skall bli den breda kyrka som Göran Persson pratade om”, sa nya partisekreteraren Carin Jämtin i sitt installationstal på helgens extrakongress. Huruvida den kyrkliga ambitionen gav genklang utanför kongresslokalen låter vi vara osagt. Men själva kongressen formades i alla fall till ett väckelsemöte i sossekyrkan. Med Håkan Juholt som demonisk predikant.
Publicerad 29 mars 2011 kl 15.30

”Vårt parti skall bli den breda kyrka som Göran Persson pratade om”, sa nya partisekreteraren Carin Jämtin i sitt installationstal på helgens extrakongress.

Huruvida den kyrkliga ambitionen gav genklang utanför kongresslokalen låter vi vara osagt. Men själva extrakongressen formades i alla fall till ett väckelsemöte i sossekyrkan. Med Håkan Juholt som demonisk predikant.

Juholt sa vad kongressens vilsna själar ville höra. Äntligen en riktig sosse och en riktig sosseretorik efter Mona Sahlins förvirrande irrfärder ut i rödgrön dimma och liberala möjligheters land. Att Juholts tal helt saknade konkretion var i sammanhanget ingen brist utan tvärtom en förutsättning för hans succé.

Kongressombuden ville drömma sig bort från det dagliga förvaltande som blivit politikens allt; ville åter höra att politik är att vilja, inte enbart att hålla budget och administrera EU-beslut; ville för åtminstone några timmar återkalla den storhetstid då Partiet byggde landet mot nya djärva mål.

Allt detta infriade Juholt. Utan att slå en enda närvarande på fingrarna med den nyss greppade pekpinnen, inte ens Mona Sahlin. Installationstalet var istället en glödande bekännelse till det socialdemokratiska evangeliet såsom det enligt evangelisterna i rak linje formats från August Palm till Göran Persson, på Juholts nyspråk döpt till ”social demokrati”.

Vad gäller August Palm konstaterar Juholt att denne pionjär ville avskaffa den arbetsfria inkomsten. Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete. Varpå Juholt käckt klämmer till med: ”Detta idag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa saker skall skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft.”

Palms socialism avfärdas alltså som orealistisk och omodern, varvid det skall noteras att Juholt nu är den andre socialdemokratiske partiordförande (efter Mona Sahlin) som håller installationstal utan att definiera sig själv ens som demokratisk socialist.

Ändå är vänsterretoriken till delar mer utpräglad hos Juholt.

”Vi är för marknadsekonomi, men emot en kapitalism med förräntningen av kapital som överordnad norm”, dundrar han och man hade kunnat ana ett förskräckt mummel i bänkraderna. Vill Juholt verkligen expropriera det privata näringslivet eller hur skall han annars komma åt den vinstdrivande kapitalism han säger sig vara mot?

Men församlingen sitter lugn. För Juholt har redan bekänt sig till både det privata näringslivet och till alternativa driftsformer i skola, vård och omsorg.

Ingen enda liten privatiseringsnisse i församlingen behövde känna sig utpekad eller kritiserad. Det är inte privatiseringspolitiken Juholt är emot, bara vinsten, åtminstone i princip och vid detta högtidliga tillfälle. Att resonemanget inte går ihop spelar ingen roll.

De dubbla budskapen är genomgående i Juholts tal. Ytterligare ett exempel.

Juholt talar med patos om den växande barnfattigdomen i Sverige, som han vill avskaffa. Juholt har ett gott hjärta. Men han talar inte om den växande barnfattigdomens orsak i växande klassklyftor. Den förmente vänstermannen Juholt talar överhuvudtaget inte om en klass och om arbetare bara en gång och då som omskrivning för LO-medlemmar. Istället talar Juholt på liberalt manér om medborgare och om det socialdemokratiska partiet som ”medborgarnas företrädare”. Arbetarpartiet finns numera bara som nostalgisk överskrift på valsedlarna.

Vad betyder klasslösheten för kampen mot barnfattigdomen. Juholt blir oss svaret skyldig, då han inte presenterar några konkreta förslag i denna fråga eller i någon annan. Men låt oss gissa att hans goda hjärta bjuder honom att höja barnbidraget något litet. Så får såväl fattiga som rika barnfamiljer det lite bättre medan klassklyftorna fortsätter att växa.

Juholt slår som sagt ingen på fingrarna, inte ens Göran Persson, som får mer än godkänt för 1990-talets välfärdsslakt. Han kritiserar inte heller den pensionsuppgörelse som är i full färd att ge svenska löntagare norra Europas sämsta pensioner. Den var nödvändig. Men här kommer i alla fall Juholt med något som ser ut som ett löfte. Han vill se över pensionsuppgörelsen och utvärdera om utfallet verkligen blev det avsedda. Han hotar rentav att göra pensionerna till en valfråga 2014, om högeralliansens partier inte går med på en översyn.

Vad översynen skall landa i är skrivet i vatten, men vi tar ändå detta som ett löfte. Juholt lovar en ny pensionsstrid, som ATP-striden på 1950-talet, om högern inte går med på förbättringar. Upp till bevis!

Konkretion lyser som sagt med sin frånvaro i Juholts tal. Men några tydliga ställningstagande finns ändå. Så är han oreserverat för EU och EU-medlemskapet och i det korta avsnittet om utrikespolitiken uttalar han sig lika oreserverat för ”den transatlantiska länken”. Urban Ahlin kan sitt lugnt. Följsamheten gentemot USA består.

Sedan kan också det osagda vara konkret. Så säger Juholt inte ett ont ord om budgettak och inflationsbekämpning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, vilket bara kan tolkas som att han sluter upp bakom den nyliberala ordningen. Högerpolitikens fundament rubbas inte.

Till detta skall sägas att Juholt knappt hann lämna kongresslokalen förrän kongresstalets evangelistiska ordvändningar blev betydligt mindre högtflygande. Så förvandlades kongressens fraser om rättvis beskattning redan på första arbetsdagen till ”grön skatteväxling”, hur nu en sådan skall förenas med social rättvisa. På samma sätt försvann det storståtliga talet om ”värdeburen, moralisk tillväxt. Tillbaka i verkligheten är tillväxt som vanligt lika med bättre villkor för företagen.

Till det skall noteras att Juholts förtrogne, Leif Pagrotsky, anser att sänkta bolagsskatter är den viktigaste skattereformen (Dagens Industri 28/3). Inget nytt under solen.

Vi vill alls inte vara ogina. Lever Håkan Juholt upp till de stora orden på kongressen skall vi applådera honom. För att han där förde in åtminstone en liten dissonans i den enstämmiga kör som sjunger kapitalismens lov. Den politiska debatten i Sverige skulle definitivt må bra av en sådan stämma, om så bara en svag och pipig, som Juholts.

Men vi förbehåller oss rätten av vara skeptiska. Juholt måste fylla sin tunna innan vi tar ut det minsta lilla i förskott. Så här långt är det bara skrammel.

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: