Carema-skandalen sänder en chockvåg genom Sverige. Så här vill svenska folket inte ha det; vi vill att äldre människor skall behandlas med respekt och värdighet, bortom krassa kostnadskalkyler och vinstkrav.
Det är en rättmätig och för socialister uppmuntrande reaktion. För oavsett att de flesta människor inte klär sin egen upprördhet i socialistiska termer, så gror en socialistisk tanke i den. Människovärdet måste befrias från vinstintresset, humanitet kan inte räknas i pengar.
De politiska reaktionerna kan inte frikoppla sig från den folkliga ilskan. Så kallade regeringen på måndagen till presskonferens för att på bred front stämma i bäcken. Finansminister Borg lovade lagstiftning för att komma åt det trixande som gör det möjligt för vårdbolagens ägare att skicka hela vinsten till skatteparadis, utan att passera Skatteverket; äldreomsorgsminister Larsson lovade att utreda om det finns skillnader mellan privat och offentlig omsorg; och justitieminister Ask lovade att se över de meddelarregler som sätter munkavle på de privata vårdbolagens anställda.
På en parallell och nästan samtidig presskonferens meddelade de moderata borgarråden Sten Nordin och Joakim Larsson att Stockholms stad säger upp avtalet med Carema om driften av äldreboendet Koppargården i Vällingby, som stått i centrum för skandalen. Koppargården skall tills vidare drivas i kommunal regi.
Det är en samfälld borgerlig räddningsaktion, där söliga händer tvättas i unisona försäkringar om att så här var det inte tänkt, så här får det inte gå till, så här får det inte förbli. Så skall ordkaskader av teflon få Caremas smuts att rinna av de politiskt ansvariga.
Vi hävdar att detta är bedrägeri. Från början till slut. Carema är det givna svaret på en politik som betraktar humanitet som kostnad och gamla människor som objekt för effektivitetsvinster.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Så hade Carema mellan åren 2007 och 2009 en avkastning på eget
kapital om 33,4 procent, att jämföra med genomsnittliga 8 procent för det privata näringslivet som helhet. Det är en monstruös siffra, särskilt som kapitalavkastningen i skattefinansierad verksamhet har neddragningar som enda källa.
Visst är det stötande att Caremas ägare fifflar undan vinstpengar i skatteparadis. Men rent jävligt är att en tredjedel av de pengar som är avsatta för äldrevård aldrig kommer de gamla till del. Det är vårdbehövande äldre som rånas, inte Anders Borg, som tvärtom är en del av rånarligan.
Visst är det sniket av Caremas ägare att lägga beslag på hela rånbytet för egen del, utan att lämna minsta lilla till kompisen Borg. Men ligans interna gruff gör inte Borg mindre tjuvaktig.
(För övrigt undrar vi vad EU-domstolen kommer att säga om Borg gör allvar av hotet om att tvinga Caremas ägare att skatta i Sverige.)
Maria Larsson spelar yrvaken. Men om hon inte sover sig igenom arbetsdagarna på ministeriet behöver hon inte vara ovetande och hon behöver då rakt inte utreda konkurrensens konsekvenser. Eftersom de redan är utredda. En omfattande studie gjordes 2007. Med entydigt resultat.
Forskarna fann att personaltätheten var cirka 10 procent lägre i privata äldreboenden, jämfört med kommunala. De privata hade dessutom fler timanställda och färre heltidsanställda.
Denna undersökning redovisades i SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”. Men då lyssnade inte Maria Larsson på forskarna, utan hon stämde istället in i avgrundsvrålet från Svenskt Näringsliv.
Det är först när kända konsekvenser dyker upp som mediarubriker om vanvård som den ansvarige ministern får eld i baken. Här gäller att rädda vad som räddas kan av det egna partiets redan skamfilade rykte.
Får vår del hävdar vi att vanvården är ett givet resultat av två samverkande faktorer.
Å ena sidan har vi den nyliberala politiken, som prioriterar skattesänkningar för de rika och budgetslaveri före kollektiv omtanke om de äldre. Den politiken har gett förfall inom hela äldreomsorgen, också inom den kommunala, med färre omsorgsplatser i förhållande till behoven och med allt fler äldre som mot sin vilja tvingas bo kvar hemma, med anhöriga som oavlönad personal.
Till denna sida av saken visar en färsk undersökning från Kommunal – ”Hänger din mammas trygghet på dig?” – att kommunernas kostnader för äldreomsorg minskat med 4 procent under 2000-talet, samtidigt som antalet äldre 80+ ökat med 5 procent. Antalet anställda har samtidigt minskat med 2600 årsarbetare.
I ett längre perspektiv är nedskärningarna rent monstruösa. Så har antalet äldre med offentligt finansierad äldreomsorg (inklusive hemtjänst) minskat från 62 procent 1980 till 37 procent 2006.
Å andra sidan har vi privatiseringspolitiken, som skall krama privat vinst ur från början magra anslag till äldrevård, vilket ger förhållanden som de på Koppargården. Om det är svårt att bedriva human äldrevård med de ynka pengar som politikerna anslår, så är det omöjligt när en tredjedel av anslagen tas ut i vinst.
Så har äldrevården drabbats av en dubbel politisk härd-smälta. Att inte fler äldre vanvårdas beror enbart på att anhöriga idag tvingas ta det ansvar som politikerna frånsagt sig. Så visar Kommunal att cirka 100 000 personer gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att istället vårda anhöriga. Det är arbetslinjen i verkligheten. Människor tvingas sluta arbeta för att skattepengarna inte längre räcker till en human äldrevård.
Till skruvstädet skall noteras att också kapitalismens profeter tvår sina händer vad gäller Carema. Vanvården är inte ett resultat av kapitalismen, hävdar de, utan av att politikerna inrättat en sjuk marknad, där de privata företagen bara kan tjäna pengar genom att hålla nere kostnaderna, inte genom att samtidigt öka intäkterna, som i annan kapitalistisk verksamhet.
Det ligger en sanning i det. Som är på sikt förskräcklig. För vad händer den dag då de samverkande politikerna tar steget fullt ut och släpper kapitalismen helt fri inom äldreomsorgen?
Svaret är givet. Med fri konkurrens om magra kommunala anslag och fri prissättning på omsorgen, så får vi en marknad där plånboken styr. Bättre bemedlade kan köpa sig utmärkt äldreomsorg medan de fattiga får hålla till god med vår tids undantagsstugor.
Där är vi inte än. Men vi måste vara medvetna om att det är denna ojämlikhetens ordning som ligger i potten, om inte den nyliberala utvecklingen hejdas och det fortare än kvickt.
Moderaternas krokodiltårar är bara spel för galleriet. Må vara att Caremas ägare varit girigare än vad Borg & Co anser lämpligt, men Carema är ändå det yttersta uttrycket för högerns kapitalistiska välfärdsmodell.
I den givna situationen försöker Socialdemokraterna skära pipor i vassen genom upprörda utfall mot vinsterna i vården, givetvis utan att låtsas om att de själva varit med om att öppna för dessa vinster. Det är ett sorglustigt spel, utan politisk substans. Sossarna är i grunden för det systemskifte som nu visar sitt fula tryne i vården.
Håkan Juholt bär syn för sägen. I lördags tog han av den tagelskjorta som hållit honom borta från politiken genom att på DN-debatt begära en blocköverskridande uppgörelse om äldrevården. Juholt fick genast eldunderstöd av sossarnas förre vårdutredare Pär Axel Sahlberg, som på Newsmill efterlyser en politisk borgfred om vinst i välfärden – ”där privatiseringsivrarna måste besinna sig och inse att ett mera mångfaldigt system kräver bättre instrument för samordning och kvalitetssäkring och monopolkramarna måste inse att tåget mot mångfald och ökad pluralism redan har gått”.
Det teatrala skramlandet landar alltså i politisk borgfred, i en uppgörelse med regeringen, där den nyliberala utvecklingen fortsatt bejakas, men förses med lite bättre kontrollmekanismer. Inte undra på att sossarna tappar i opinionsmätningarna. Ett parti utan eget alternativ till den nuvarande ordningen utgör inget alternativ.
För vår del anser vi att skola, vård och omsorg skall fridlysas från kapitalismen. Allas lika rätt skall utgå från behov, inte från kostnadskalkyler. Människovärdet skall inte räknas i pengar. Det kan låta verklighetsfrånvänt, men innebär i grunden bara en återgång till det system som gällde innan politikerna i partiöverskridande förening sände iväg det där mångfaldståget. Vi finansierade tillsammans en gemensam välfärd utifrån beräknade behov och distribuerade välfärdstjänsterna till dem som hade mest behov av dem. En human och jämlik ordning.
Den som vill får gärna kalla detta system socialistiskt. Det innebar i alla fall en socialistisk behovsproduktion mitt i det kapitalistiska system som bara drivs av vinstmaximering och marknadsrelationer.
Vad bör göras? Vi har två huvudsakliga förslag.
• Ut med kapitalismen ur välfärdssektorn! Vårdpengar skall inte gå till vinster. Men problemet är djupare än så. Marknadsrelationerna underminerar uppgiften att utgå från mänskliga behov. Marknadstänkandet hör inte hemma i vården.
• Höj anslagen till äldreomsorgen! Det är en skam att ett Sverige som är dubbelt så rikt som 1980 inte anser sig ha råd att bjuda de äldre på bättre eller ens samma omsorg som då. Pengar finns. För någonstans har den fördubblade rikedomen tagit vägen. Detta är en politisk fråga, inte en resursfråga. Det är bara att ta pengarna där de finns och använda dem där de behövs.
Välfärden behöver en socialistisk politik!
