AMF-skandalen rullar vidare, som brukligt när mediadrevet luktar blod. Under helgen försökte LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hålla sig undan, men avtalssekreteraren Per Bardh dög inte som hummande ersättare, så på måndagen stod Lundby-Wedin åter inför TV-kamerorna, nu som förlorad oskuld.
”Jag känner mig grundlurad”, sa Lundby-Wedin som förklaring till att hon som styrelseledamot i AMF Pension beviljat förre vd Christer Elmehagen en extra pension om 32 miljoner kronor.
Det är en i sammanhanget helt fantastisk och rent vidrig bortförklaring. Som styrelseledamot i AMF pension uppbär Wanja Lundby-Wedin och övriga LO-representanter 80000 kronor om året i arvoden. Då må det vara deras förbannade skyldighet att tillse att styrelsen sluter rimliga och begripliga avtal med sina direktörer, om så till priset av att de använder en del av arvodet till att hyra in en expertis de inte själva besitter.
Vad är det för mening med LO-representanter i styrelser om den påstådda motparten utan vidare kan lura skjortan av dem?
Nu handlar det om en bortförklaring. För även om Lundby-Wedin otroligt nog sov på det möte i mars 2004, som beslutade om Elmehagens extra pension, så behöver hon bara läsa de bokslutsrapporter hon själv skrivit under för att känna till det beslut hon högst eventuellt sov
bort. Det är inte Lundby-Wedin som är lurad, det är hon som försöker lura de medlemmar hon säger sig representera.
Saken innehåller många märkliga turer. Så ondgör sig Lundby-Wedin över Elmehagens extra pension. Hon tycker att 32 miljoner kronor är på tok för mycket, obegripligt mycket. Men utan att ange vilken nivå som hade varit lagom. Hade kanske 10 miljoner varit mer rimligt?
Lundby-Wedin har dock inget att invända mot att AMF Pension och hon själv betalat Christer Elmehagen 72 miljoner kronor i lön och bonusar för tio års arbete. Tvärtom. Enligt LO-ordföranden är det en marknadsmässig lön för en så förträfflig karl som han, alldeles oavsett att verksamheten bedrivits med ett så uselt resultat, att AMF Pension nu ser sig tvingat att sänka utgående pensioner.
Hyckleriet är monumentalt. I årliga undersökningar ondgör sig LO med rätta över de växande inkomstklyftorna i Sverige och då framförallt över direktörer som roffar åt sig mer och mer.
”Det tycks inte finnas någon övre gräns för hur mycket makteliten och särskilt direktörerna kan dra ifrån”, sa Lundby-Wedin så sent som februari i år, som kommentar till att de bäst betalade direktörerna nu tjänar 50 gånger mer än en genomsnittlig industriarbetare. Enligt LO-ordföranden kunde 4-5 gånger mer vara mer rimligt, dvs en direktör borde tjäna ungefär som hon själv.
Men när Wanja Lundby-Wedin lämnar LO-borgen för att träda in i något av de styrelserum hon frekventerar, i vaket eller sovande tillstånd, så är upprördheten som bortblåst. Då gäller marknadens lag. Vilket gör att hon utan prut går med på lönenivåer som hon officiellt anser absurda. Att vara LO-ordförande är numera att vara kluven.
Vad gäller AMF Pension påstår Lundby-Wedin att LO inte kan råda bot på denna marknadens lag. Eftersom AMF Pension till lika delar ägs av Svenskt Näringsliv, vilket kräver enhälliga beslut. Det är en märklig logik. Varför kräver enhällighet att LO svansar efter Svenskt Näringsliv, som ett viljelöst fån? LO kunde ju lika gärna stå upp för egna principer och kräva att Svenskt Näringsliv anpassar sig till dem. Men icke. Om LO har några jämlikhetsprinciper kvar, så gäller de absolut inte i styrelserummen, bara i retoriken.
Häri ligger den avgörande punkten. För AMF-skandalen handlar i grunden inte om fantasilöner till Christer Elmehagen och andra direktörer, även om lönesvindleriet är nog så frånstötande, utan om att AMF Pension spekulerat bort LO-medlemmarnas avtalspensioner på världens aktiebörser, med ägarnas enhälliga tillstånd.
För så är det. 1996 beslutade LO och dåvarande SAF i full enhällighet att marknadsanpassa AMF Pension, vilket gav spekulation med pensionspengar istället för värdesäkrade investeringar och premiepensioner istället för förmånsbestämda ersättningar.
Det är denna LO:s kapitulation för marknaden och dess påstådda välsignelser som idag ger LO-medlemmarna sänkta avtalspensioner.
Drevet går och i förhållande till det utgör Wanja Lundby-Wedin en mycket slät, närmast patetisk person. Inget hon säger går ihop. Paralleller dras med rätta till Stig Malm, som 1993 hamnade i en liknande härva av lögner, då med anledning av fallskärmssvindleriet i fackföreningsägda BPA. Men det finns en viktig skillnad.
Malm fick gå för att han blev alltmer obekväm för mäktiga krafter inom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Lundby-Wedin utmanar ingen och är inte obekväm för någon, åtminstone inte i maktens hemisfärer. Vilket gör att hon har goda chanser att sitta kvar. Om nu inte LO-medlemmarna gör kollektivt uppror.
För vår del har vi inget till övers för en lögnhals som Wanja Lundby-Wedin. Men det avgörande är inte vem som ståtar som högsta hönset för LO, utan den politik som förvandlat LO till ett viljelöst rö för kapitalisternas vilja, på arbetsmarknaden såväl som i AMF Pension.
Gärna en ny LO-ordförande, men först en rejäl klasskamp!
24 mars 2009
Proletären nr 13
