Hoppa till huvudinnehåll

Maj Sjöwall (1935-2020)

Den folkkära författaren Maj Sjöwall gick bort igår. För en hel generation deckarläsare personifierade hon och livskamraten Per Wahlöö det svenska deckarundret. Proletären listar tre böcker du måste läsa.

Maj Sjöwall (1935-2020)
Dr. Jost Hindersmann Krimidoedel

Maj Sjöwall är död. För en hel generation deckarläsare personifierade Maj Sjöwall och hennes livskamrat Per Wahlöö (1926-75) det svenska deckarundret.

Maj Sjöwall blev 84 år.

Den amerikanske författaren Raymond Chandler, den hårdkokta deckarens mästare, skrev en gång om kollegan Dashiell Hammett att ”han tog mordet ur den venetianska vasen och slängde ut det i gränden”.

På samma vis flyttade Sjöwall och Wahlöö den svenska deckarlitteraturen ut på gatorna bland vanligt folk, de slitna och utslitna, hårt arbetande människor som fått en törn av samhället. Paret var pionjärer inom den svenska deckargenre som fått så många efterföljare.

Alla inte till Maj Sjöwalls belåtenhet.

– Det mesta är bedrövligt, tycker jag. Jag kan inte begripa att Camilla Läckberg säljer så mycket böcker, sade Maj Sjöwall i en intervju i Hemmets Journal för några år sedan. 

Sjöwall och Wahlöö kallade sin tio böcker långa romansvit om kommissarie Martin Beck och hans medhjälpare för ”Romanen om ett brott”. Serien gavs ut mellan 1965 och 1975. Brottet i det här fallet var socialdemokratins svek mot arbetarklassen och mot folkhemmet.

Poliserna, kommissarien Martin Beck, den handlingskraftige Gunvald Larsson, Lennart Kollberg, den melankoliske norrlänningen Einar Rönn och de andra, är inga superhjältar utan vanliga tjänstemän som utför sitt uppdrag så bra de kan. De har sina förtjänster och brister, problem och glädjeämnen.

Vanligt folk, de också.

I ett samhälle i förändring.

– Vietnamkriget pågick de åren. Vi marscherade med ungdomarna mot amerikanska ambassaden i Stockholm och skrek slagord. Det fanns en upprorsanda. Vi skrev underhållningslitteratur som samtidigt var samhällsanalys, sade Maj Sjöwall i intervjun.

– Vi ville beskriva hur polisen jobbade. Jag tycker egentligen inte om att Martin Beck hamnar i fokus, för polisens arbete är ett lagjobb. Samtidigt kunde vi kritisera rövarkapitalismen, miljöförstörelsen, militariseringen av polisen. Och förstås Vietnamkriget. Vi ville hålla upp en spegel mot problemen i dåtidens Sverige.

Proletären återkommer med mer om Maj Sjöwall och Per Wahlöös författarskap. Tills dess: här är tre böcker i serien Romanen om ett brott ni måste läsa.

Den vedervärdige mannen från Säffle (1971)

En polis mördas brutalt. Men vem var polisen? Och hur var han? Sjöwall och Wahlöö reder ut begreppen om bra och dåliga poliser i en roman som blev en utmärkt film av Bo Widerberg. Då hette den Mannen på taket. Martin Beck spelas fantastiskt bra av Carl-Gustaf Lindstedt med Sven Wollter som Lennart Kollberg och Thomas Hellberg som Gunvald Larsson.

Filmen är värd att se.

Boken är mer än värd att läsa.

Polis, Polis, Potatismos (1970)

På fina Savoy i Malmö talar en man i mörkblå shantungkostym till sitt middagssällskap. In genom dörrarna kommer en man, skjuter talaren som faller ihop med vänstra kinden i det krenelerade potatismoset kring en utsökt fiskstuvning à la Frans Suell. Skytten kliver ut genom fönstret och försvinner.

Vem var han? Vilken historia har han? Varför sköt han? Sjöwall och Wahlöö reder ut ett mord som inte är så enkelt som det först verkar, och där man inte utan orsak kan tycka att den talare som föll ihop i fiskstuvningen à la Frans Suell faktiskt fick vad han förtjänade.

Terroristerna (1975)

Martin Beck leder motvilligt en specialgrupp som ska förhindra ett terrorattentat mot en impopulär amerikansk politiker. Sjöwall och Wahlöö tecknar en bild av samhället i en ny tid. Och vilka är egentligen terrorister?

Terroristerna är den tionde och avslutande delen i Romanen om ett brott. Bokens avslutade meningar säger det mesta om det politiska perspektiv Sjöwall och Wahlöö hade i sitt skrivande. Martin Beck och hans Rhea är hemma hos Lennart Kollberg och hans hustru Gun. De spelar sällskapsspel. För tredje gången under kvällen nämner Kollberg bokstaven X. Den här gången i ett nytt sammanhang.

– Felet på dej, Martin, är bara att du har fel jobb. I fel tid. I fel del av världen. I fel system.

– Skulle det vara allt?

– Ungefär, sa Kollberg. Det är jag som börjar. Då säger jag X. X som i Marx.