Max Gustafson: ”Vi reduceras till köpmaskiner”
Satirtecknaren Max Gustafson är aktuell med sin nya bok Homo Consumericus. Ett inlägg i debatten om konsumtionshysterin. Vad kan vi göra åt den och finns det en väg fram för den nödvändiga klimatomställningen?
Max Gustafson har växt fram som en av Sveriges mest kända satirtecknare. Även om du inte känner honom vid namn är chansen stor att du sett hans teckningar i tidningar, böcker eller på nätet. Ofta, om än inte alltid, kopplar han sina bilder till dagsaktuella frågor i samhället.
– Det finns alltid folk som kommer bli kränkta av det jag gör. De tolkar in saker som jag egentligen inte menar och utgår från egna erfarenheter, säger Max Gustafson.
– Men jag ser heller ingen glädje i att rita en vacker bild för att säga: ”titta vad jag kan göra”. Tristessen som kommer med det arbetet tar död på mig. Det måste finnas en substans och att jag säger något.
I Max Gustafsons senaste bok – Homo Consumericus – är det konsumtionshysterin som får sig en känga. Idén för boken kommer från en väggmålning han gjorde på en utställning i Helsingborg: en tillbedjande skara som lyfter sina händer mot en börsgraf. Väggmålningen ackompanjerades också av en röst från en högtalare som skanderar ut affirmationer om att “satsa på dig själv”. Skit i miljön. Skit i samhället. Det är du som är viktig.
– Jag var ute efter att fånga en slags frireligiös känsla kring konsumtion. Det sjukaste med allt är att dessa tankar finns i samhället och att vissa faktiskt tjänar pengar på att skriva böcker om den här attityden, säger Max Gustafson.
– Kommersialismen fördummar människor och förminskar oss till köpmaskiner. Det finns ingen tanke om att göra världen bättre, det enda som räknas är kvartalsrapporterna.
Samhället måste dock inte välja denna väg. Vi har möjlighet att ställa andra mål och krav på ekonomin, menar Max Gustafson. Men det som sätter käppar i hjulet för människan, hennes välmående och naturen är just kravet på vinst.
– Jag tror man kraftigt måste minska vinstintresset i sektorer som berör människor och natur. Det är skrämmande hur pass lite vi fokuserar på visioner och social politik. Det hade till exempel varit möjligt att ha som mål att den psykosociala hälsan ska förbättras inom 10 år. Men det är ingen som tar upp det som en möjlighet.
För nästan 400 år sedan påpekade satirikern John Donne att människan påverkas av samhället runtomkring henne. ”Ingen människa är en ö, hel av sig själv. Varje man och kvinna är en del av kontinenten, en bit av något större”, skrev Donne.
Precis som sin dåtida kollega tror Max Gustafson att människan kan förändras till det bättre genom samhället. Men då måste man ge henne förutsättningar till ett bättre samspel med sina medmänniskor. En början, menar Max Gustafson, skulle kunna vara ett mer kollektivt ägande av våra vardagsvaror.
– Vi skulle enkelt kunna dela och låna saker av varandra i mycket större utsträckning. Lite som ett bibliotek fast för verktyg, vitvaror, leksaker, etcetera. Det skulle inte bara dra ned på konsumtionen, det skulle också tvinga oss att faktiskt börja prata med varandra.
– Isoleringen och ensamheten som finns i samhället gör oss istället bara mer egoistiska. Vi sitter framför våra skärmar och träffar aldrig någon. Förståelsen och empatin för varandra försvinner.
Läsaren ska dock inte tolka in allt för mycket i beskrivningen. Max Gustafson målar inte upp ett storslaget drömsamhälle. Han är däremot övertygad om att politiken har ett syfte att fylla i den allt mer nödvändiga klimatomställningen för ekonomin.
– Green New Deal tycker jag är en bra diskussion att ta avstamp från. Vi måste också skapa jobb i klimatomställningen. Om någon förlorar jobbet kan vi inte säga att det är deras moraliska skyldighet. Samhället måste gå in, ta ett ansvar och göra investeringar. Här handlar det om psykologi. Det kommer att bli protester om det finns människor som förlorar på reformen.
Vad beträffar jobben och klimatomställningen så finns det en bild om ämnet i Homo Consumericus.
Företaget ”Global Death AB” ska etablera sig, i vad man bara kan uppfatta som en mindre kommun i Sverige. En reporter berättar om företagets verksamhet: giftiga tungmetaller, radioaktivt bränsle och vätebomber som kan utplåna mänskligheten. Ortsbon Lars-Göran ställer sig dock positiv till etablering eftersom ”det är bra för jobben”. Satiren, i detta fall, kan tolkas som att den riktas mot individen, inte företaget.
Om vi utgår från att satir ska sparka uppåt, blir då inte detta, i bästa fall, en spark i vertikal riktning?
– Jag har hört den här kritiken innan och jag håller inte riktigt med. I bilden du tar upp är Lars-Göran är en del av näringslivet. Om man verkligen tror att alla nyetablerade företag ”är bra för jobben”, oavsett verksamhet – då måste jag kunna driva med den uppfattningen. Min kritik är snarare mot människor som inte reflekterar kring dessa frågor.