Metallarbetare: "Skit i märket"
När industrins parter inom kort sätter nivån i avtalsrörelsen, det så kallade ”märket”, innebär det kraftiga lönesänkningar för Sveriges arbetare. – Skit i märket. Folk måste ta strid nu, säger industriarbetaren Erfan Kakahani.
Det var förra veckan som IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä berättade att förbundet kommer att ligga lågt i den kommande avtalsrörelsen. Förbundet ”tror inte på idén att kompensera för den höga inflationen”.
Något som i praktiken innebär lönesänkningar eftersom IF Metall är ett av förbunden som tillsammans med arbetsköparmotparten inom industrin sätter ”märket”, den generella riktpunkten för hur höga avtalskrav facken får ställa. Under den senaste avtalsperioden låg märket på 1,8 procent.
– Veli-Pekka och IF Metall tänker helt annorlunda än vad arbetarna gör, vi är verkligen långt ifrån varandra, säger Erfan Kakahani, arbetare på Kubal (Kubikenborgs Aluminium AB) i Sundsvall.
– Skit i märket, folk måste ta strid nu. Vi har tappat år av löneökningar innan avtalsrörelsen ens har börjat. Vanligt folk har ju snart knappt råd att äta.
2022 blev i praktiken ett år med reallönesänkning för Sveriges arbetare. Nu hotar IF Metall att göra också 2023 till en lönesänkningsår.
– Jag blir olycklig när Metall inte tar striden… det påverkar ju alla Sveriges arbetare, inte bara Metalls medlemmar. Det här gynnar verkligen inte oss och vår urusla löneutveckling. Kompenserar man inte de lägst betalda så medför ju det bara en ännu större fattigdom. De borde ta kampen istället för att värna kapitalets vinster. Och kapitalets konkurrenskraft ska inte komma före arbetarnas lönekrav, säger Erfan Kakahani.
Han får medhåll av Dennis Källerfors, arbetare på System 3R i Vällingby utanför Stockholm och medlem i IF Metall.
– Det är inte vi som ska stå för de ökande kostnaderna. Det ska de göra som tjänar på dem, vi arbetare ska inte betala för ekonomiska bekymmer som vi inte har någon skuld i, säger Dennis Källerfors.
– När vi har ökande priser på allt medan lönerna står still, då får vi en reallönesänkning istället. Vi går till jobbet och får mindre pengar i fickan än vad vi haft tidigare. Rent fackligt vore det ju normalt att kräva att våra löner ska följa hur ekonomin ser ut. Är inflationen hög bör vi fortfarande kunna gå till affären och kunna handla det vi behöver. Samma sak med bensinen.
Det är sedan 1998 som industrifacken i samarbete med industriföretagen sätter normerna för avtalsrörelsen, det så kallade märket. I avtalsrörelsen 2020 sattes märket att motsvara en löneökning på 2,23 procent på ett år, men efter diverse justeringar landade det till slut på 1,80 procent om året i ett avtal över 36 månader.
Enligt SCB låg inflationstakten för 2020 på 0,56 procent, det vill säga under märket. Men 2021 seglade inflationen upp till 2,17 procent. I augusti var inflationstakten uppe på 9,8 procent, det vill säga långt över märket.
– Märket hindrar oss som ska förhandla på en lokal nivå, vi kan inte gå högre för vi måste hålla oss till de centrala avtalen. Märket tar inte hänsyn till varken inflationen eller ränteläget.
– Här har vi folk som jobbat hårt och länge och får 300 spänn i löneökning, men deras levnadsomkostnader har ökat med det mångdubbla. Då uppstår ju frågan vem som ska stå för den kostnaden? IF Metalls svar är att det är vi arbetare som ska stå för den, konstaterar Dennis Källerfors.