”Mina vänner tjänade 40.000 kronor i veckan på att sälja droger”
Hiwad och Hadi har vuxit upp i så kallade utsatta områden i Stockholm och sett hur bekanta dragits in i kriminalitet. Hade det gått att hindra? Och hjälper det med hårdare tag och fler poliser?
Vi träffar Hadi och Hiwad på ett fik i centrala Stockholm. De är båda i 20-årsåldern och har vuxit upp i så kallade utsatta områden, fast på varsin sida av Stockholm.
Hadi, som egentligen heter något annat, kommer från Kista. Hiwad är uppvuxen i området Brandbergen. Båda två har gått i skolor där flera av deras klasskamrater dragits in i kriminalitet vid en tidig ålder.
– Det är en skillnad nu mot hur det var förr. Då hörde jag en skottlossning på tre år i Kista. Men sedan Husbys hyenor [ett gäng i Stockholmsområdet, reds anm] splittrades har jag hört skott varenda dag. Till slut blir man avtrubbad. Det händer, sen tänker man inte mer på det, säger Hadi.
– Just nu bryr sig ungarna inte. De åker upp med elskotrar och skjuter, säger Hiwad. För någon som inte vuxit upp i orten blir det svårt att förstå hur det fungerar. Både när det kommer till problemen och vad man ska göra åt dem.
Hiwad menar att frågan om gängvåldet är mångbottnad, men att det finns en röd tråd genom allt: pengar.
– Jag hade en barndomsvän som tjänade 40.000 kronor i veckan på att sälja droger. Och då gick han i nian. Fuck it, säger många. Det är inte värt att slita, utan möjlighet till arbete, utan stöd och utan framtid. Vad ska de göra istället, börja jobba på Samhall?
Hadi tar upp frågan om status. Hur samhället i stort lägger mer fokus på prylar och en image som måste upprätthållas.
– Sociala medier spelar in i detta. Bilar, klockor, kläder, telefoner. Det blir en livsstil. När alla saker dyker upp i feeden så frågan man sig: Varför har inte jag det där? säger Hadi.
I den offentliga debatten finns många uppfattningar om gängmiljöernas uppkomst. Nyligen menade den tidigare chefsåklagaren Lise Tamm att det inte går att skylla utvecklingen på fattigdom och narkotika.
– Alla fattiga blir inte kriminella. Och det är inte bara narkotikahandel som leder till mord, det är mycket heder, machokultur och hämndmotiv, sa Tamm i Dagens Nyheter.
Samhället måste lägga ett större fokus på föräldrar som bär ett ”tungt ansvar” redan från BVC, menade Tamm i intervjun.
Både Hiwad och Hadi nämner sina mammor som en av anledningarna till att de själva inte dragits in i kriminalitet. Men samhället inte kan lämpa över alla brottsförebyggande åtgärder på familjerna.
– Jag hatar när folk tar upp detta som en lösning på alla problem. Politiker och myndigheter ska fokusera på vad de själva kan göra! Och jag ser skolan som första steget där staten faktisk kan göra något. Vi kan inte tro att familjen kan lösa allt, säger Hadi.
Hiwad berättar att många av hans barndomskamrater som fastnat i kriminalitet också hade engagerade föräldrar och en liknande uppväxt som han själv.
– Men det hindrade inte dem från att bli kriminella.
Under intervjun återkommer båda två till samhällets ansvar när det kommer till kriminalitet och utanförskap. De senaste åren har ”samhällets ansvar” i den politiska debatten mest gått ut på att tävla om vem som kan lova flest poliser.
För ett halvår sedan gick Liberalerna ut med kravet på 33.000 nya poliser. Strax efteråt kontrade Socialdemokraterna med 50.000 nya poliser fram till år 2032.
– Det ger säker bra reaktioner och bonuspoäng i det politiska spelet. Men om polisen säger att de nya rekryterna inte ens uppfyller kraven, varför ska vi då massproducera dem? Fler poliser behöver inte leda till ett tryggare samhälle, menar Hadi.
Det var i en artikel i Aftonbladet i maj förra året Johan Siverland, lärare på polishögskolan, larmade om elevernas bristande kunskaper. Vissa aspiranter gick på tung psykofarmaka, andra bröt samman när de fick underkänt på prov.
Hadi och Hiwad fler hellre fler sociala projekt och aktiviteter i och utanför skolan. Hadi berättar att han jobbat i en kommun i norra Stockholm med ungdomar på glid. Projektet skördade framgångar – men lades senare ned.
– Vi jobbade med förebyggande åtgärder tillsammans med lärare som hade invandrarbakgrund, som många av ungdomarna. Men kommunen valde att lägga pengarna på ordningsvakter istället. När kommuner gör så här skiter de i framtiden.
En annan åtgärd som de politiska partierna verkar vara eniga om är hårdare straff. Men man pratar sällan om syftet med hårdare tag. Ska det införas för att tillfälligt få bort buset? Eller är tanken att de ska rehabiliteras? Det sistnämnda nämns sällan i debatten, menar Hiwad.
– Jag vet bara ett exempel där fängelsestraff faktiskt fungerat. Resten av de kriminella jag känner är kvar i samma bana. Det är många olika saker som måste falla på plats och det är nog bättre att studera fallen som faktiskt fungerar istället för att höja straffen.
Hadi tar upp den sociala miljön som gängen skapar för sina medlemmar. Något som gör det oerhört svårt att hoppa av.
– Och systemet med rehabiliteringen fungerar inte så bra. Du behandlas ofta som ett barn. Och det här är vuxna män som fått uppleva väldigt mycket. Då går det inte att säga: ”Om du sköter dig så får du gå och titta på hockey.”
Ibland använder man begreppet ”de låga förväntningarnas rasism”. Ligger det något i detta begrepp?
– Jag menar nog snarare att rehabiliteringen inte kan basera sig på prestation. Det här är inga A-barn vi har att göra med. Det där med ”låga förväntningar” är mest liberal propaganda. Vi måste också titta på hur olika individer har det. Alla kan inte dömas på samma sätt förrän de har samma förutsättningar, säger Hadi.