Hoppa till huvudinnehåll

När Beatles sa goodbye

The Beatles är världshistoriens mest framgångsrika rockband. Liverpoolsönerna Paul McCartney, John Lennon, George Harrison och Ringo Starr lämnade ett stort kulturellt arv efter sig – flera av deras album räknas till världens bästa. Den här helgen är det 50 år sedan bandet upplöstes formellt.

Paul McCartney, Ringo Starr, John Lennon och George Harrison lämnar Sverige efter ett kort besök i oktober 1963. Under fem dagar spelade de på lika många orter – Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Eskilstuna. Det var Beatlarnas första riktiga utlandsturné efter genombrottet.
Okänd

Den 30 oktober 1963 uppträdde The Beatles i det enda popprogrammet i svensk TV, Drop In. När eftertexterna skulle sättas ansåg SVT att både Lill-Babs och Boris var större än The Beatles.

Fyra månader senare var Beatles världens största och mest säljande musikgrupp.

The Beatles singel She Loves You släpptes i England i augusti och i USA i september. Den 21 mars 1964 gick den upp på första plats på USA:s Top 100, och beatlarna hade inlett en resa som skulle fånga musikvärlden. Den resan avslutades officiellt för 50 år sedan: den 10 april 1970 förklarade Paul McCartney att han inte längre var medlem i gruppen och att The Beatles därmed inte längre existerade.

Undantaget John Lennon som växte upp i en relativt välbärgad medelklassmiljö, var medlemmarna i Beatles arbetargrabbar; de kom från splittrade familjer och fattiga förhållanden i Liverpool. Deras första publik fanns också i arbetarungdomen, men paradoxalt nog blev The Beatles med åren mer populära hos medelklassen samtidigt som medel- och överklassgrabbarna i Rolling Stones vann arbetarungdomens hjärtan. Medan Stones gjorde bluesbaserad rättfram rock’n’roll för en allt större publik, gick Beatles in i studion och producerade musik som var så komplicerad att den inte gick att framföra live.

John Lennon försökte ändå alltid hålla fast vid gruppens anknytning till arbetarklassen. Han skrev Working Class Hero i september 1970, efter Beatlestiden. En rasande och iskall uppgörelse med det brittiska klassamhället.

– Vi var de första sångarna från arbetarklassen. Vi förblev arbetarklass och vi förnekade det aldrig. Vi försökte aldrig ändra det sätt vi snackade på, och sånt ser man ner på i England. Det enda vi ändrade var vår image, förklarade Lennon en gång.

Det var 1956 som John Lennon bildade bandet The Quarrymen (ung. Grabbarna från stenbrottet). 1957 kom McCartney och Harrison med. Trummis var Stuart Sutcliffe som föreslog ett namnbyte till The Beatles. När bandet 1960 till slut antog namnet hade Sutcliffe bytts ut mot Pete Best. Två år senare ersattes Best av Richard Starkey, eller Ringo Starr som han kallade sig. 

Från de tidiga åren på Cavern Club i Liverpool, på arbetarklubbarnas fester och mindre tillställningar i hemstaden, kom Beatles till Hamburg och klubbarna på horgatan Reeperbahn där bandet spelade i två år, 1960-62. De bodde i de bakre rummen på nattklubbarna där de uppträdde.

I december 1962 återvände Beatles till England. Med sig tog de en frisk rockmusik med stämsång och snygga arrangemang, men framförallt de långhåriga men ändå välklippta frisyrerna som skapats av den tyska fotografen Astrid Kirchherr. Frisyrerna blev ett världsmode. Karriären tog fart och Beatles blev snabbt ett av Englands mest eftersökta liveband. 

Undantaget John Lennon som växte upp i en relativt välbärgad medelklassmiljö, var medlemmarna i Beatles arbetargrabbar; de kom från splittrade familjer och fattiga förhållanden i Liverpool.

Beatlarnas karriär som liveband varade i bara fyra år. I augusti 1966 slutade gruppen att uppträda live efter flera bråk och incidenter. I Filippinerna misshandlades och hotades medlemmarna av polis sedan de vägrat besöka presidenthustrun Imelda Marcos.

I Japan skulle Beatles uppträda i Budokan, arenan där japanska nationalister hedrade de stupade från andra världskriget. Beatlarna dödshotades av högerinriktade och religiöst konservativa grupper och skyddades av tusentals utkommenderade poliser. De transporterades till och från de fem konserterna i pansarfordon.

Efter 18 konserter i USA, där publiken skrek så högt att beatlarna inte ens hörde vad de själva spelade och efter att George Harrison hotat att lämna bandet, lade Beatles ner livekonserterna: ”vi kan sätta ut vaxdockor av oss själva istället”, tyckte John Lennon.

Men ett annat uttalande av Lennon väckte mer uppmärksamhet. I en intervju i mars 1966 talade Lennon om sin syn på kristenhet och religion:

”Kristendomen är på väg ut. Den kommer att försvinna och sjunka bort. Vi behöver inte ens diskutera det; jag har rätt och det kommer att bevisas. Vi är populärare än Jesus nu… Jesus var väl alright, men hans lärjungar var alldeles vanliga fetknoppar. Det de gör förstör allt för mig.”

Gruppens skivor och bilder på de fyra brändes på bål i bibelbältet i den amerikanska södern och beatlarna hotades att bli mördade om de någonsin satte sina välputsade svarta boots söder om Mason Dixon-linjen.

USA-turnén blev de facto slutet för livebandet The Beatles. Den resterande produktiva verksamheten gjorde gruppen i studion.

I augusti 1966 släppte Beatles LP:n Revolver som förebådade det som komma skulle. När kvartetten sedan i november 1966 gick in i skivstudion för att spela in Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, gruppens åttonde studioalbum, bröt Beatles definitivt med den mera raka rock- och popmusik de spelat tidigare.

Skivan kom ut i maj 1967 och på den samlades alla de musikaliska influenser som med tiden fört beatlarna åt olika håll. Harrisons smak för indiska toner och instrument som sitar och tambura (ett luta-liknande instrument) hördes på bland annat Within You Without You. Skivans titelspår Sgt. Pepper’s Lonley Hearts Club band och When I’m Sixty-Four avslöjade McCartneys kärlek till engelska vaudeville- och music hall-scener. Lennon gillade mer avancerad musik - på She’s Leaving Home förekommer varken gitarrer eller trummor, oerhört ovanligt i den tidens popmusik. På A Day in the Life bygger 40 musiker från Londons Symfoniorkester upp en stämning som Lennon ville skulle påminna lyssnarna om apokalypsen. Starr ville fortsätta spela traditionell pop och rock men fick inget utrymme för det på Sgt. Pepper’s… Den amerikanske musikhistorikern och Beatlesexperten Kenneth Womack, som skrivit flera böcker om gruppen, konstaterar dock att Ringos spel på skivan är det bästa och mest innovativa någonsin.

De 13 låtarna, med en total speltid på knappt 40 minuter, drogs igenom en uppsjö av teknisk utrustning och lösningar som aldrig tidigare prövats. Röster förvrängdes och musikslingor kördes baklänges eller med förvanskad hastighet. För Good Morning Good Morning hade producenten George Martin tagit med sig en kluckande kyckling i studion och för den som hade en skivspelare där nålen fortsatte att gå runt tills någon lyfte den, avslutades plattan med småprat och en hög ton som inte kan höras av människor, bara av hundar.

Skivan kritiserades för att den förhärligade droganvändning. Låtar som Lucy in the Sky With Diamonds, With a Little Help from My Friends och Being for the Benefit of Mr Kite sades anspela direkt på droger - Paul McCartney hade då givit efter för de övrigas önskemål att pröva på LSD för att, som det hette, vidga och förbättra skaparkraften.

Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band kostade omräknat till dagens penningvärde närmare sex miljoner kronor att spela in och beatlarna hade lagt ner 700 timmars jobb på plattan. Bandets första LP-skiva, Please, Please Me från mars 1963, tog ett knappt dygn att spela in och kostade 4 800 kronor att spela in.

Sgt. Pepper’s… hyllas än idag som ett av världshistoriens främsta musikaliska verk inom pop- och rockgenren. Musikkritikern och journalisten Jan Gradvall anser dock att den singel som kom ut precis före LP:n är i en klass för sig:

”Den 13 februari 1967 gav Beatles ut en singel med två A-sidor, Strawberry Fields Forever och Penny Lane. /…/ Det finns inget konstverk i pophistorien som inspirerar och berör mer än denna singel. Beatles är det största popbandet i historien. Den singeln är bandets finaste stund”, anser Gradvall.

Robert Johnson är en av Sveriges skickligaste gitarrister och musikredaktör på Sveriges Radio. Han ser Beatles position i historien och ett band som kommer att överleva allt:

– En relativt kort karriär och ingen återförening skapade ett monster som kommer att överleva både tredje världskriget och Keith Richards. Beatles var det första riktiga bandet och de var först med det mesta: omslag, koncept, frisyrer, kläder, inspelningsteknik, film, eget skivbolag, att alla i bandet sjöng och skrev låtar.

Däremot är Robert Johnson mer kritisk till den platta som så många musikexperter och bedömare anser vara världens bästa. 

– Bortsett från A Day In The Life som utan tvekan är en klassiker, är Sgt. Pepper det mest överskattade albumet i världshistorien. Att det var banbrytande betyder inte att det är bra för evigt. Albumet är inget facit som all annan musik ska jämföras med, säger Robert Johnson till Proletären.

50 år efter att Beatles upplöstes formellt är gruppens musikaliska och kulturella inflytande fortfarande stort.

Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band blev den sista skiva beatlarna gjorde helt tillsammans. Efter det var det mer sällsynt att bandets medlemmar var i studion tillsammans. Abbey Road, med det berömda omslaget där beatlarna går över gatan utanför studion på Abbey Road, började spelas in i september 1969. Det tog sju månader att få skivan färdig. Gruppens medlemmar bråkade konstant om allt och inget och skivans slutspår The End var det enda där alla fyra medverkade samtidigt.

Den 30 januari 1969 hade gruppen gjort ett sista offentligt framträdande tillsammans. På taket till egna skivbolaget Apples kontorsbyggnad i London spelade de fem låtar tillsammans med organisten Billy Preston, däribland tre versioner av Get Back.

Sista skivan Let It Be kom ut i maj 1970. Det lite märkliga låtvalet lyfts av George Harrisons distade gitarrsolo i titelspåret. Då var gruppen redan formellt upplöst och beatlarna ordentligt i luven på varandra. Bråken handlade bland annat om vilken roll Lennons partner Yoko Ono skulle ha, om vilken manager som skulle ta hand om gruppens ekonomiska intressen och om hur det kommersiella bolaget Apple, med intressen i allt från skivor och film till kläder, skulle drivas.

50 år efter att Beatles upplöstes formellt är gruppens musikaliska och kulturella inflytande fortfarande stort. Beatles innovativa musik, det sätt varpå de utvecklade musikindustrin och skapade trender och mode, har lämnat djupa spår i samtiden.

I Sverige och USA hade Beatles 20 listettor, i England 17.

Paul McCartney, 77 år gammal, och Ringo Starr, 79, är fortfarande musikaliskt aktiva. John Lennon och Yoko Ono blev mediaälskade fredsaktivister. Redan 1969 hade Lennon, i protest mot Englands stöd till USA:s krig i Vietnam, lämnat tillbaka den MBE-orden (Member of British Empire) han fått av drottningen 1965. John Lennon mördades utanför sitt hem i New York i december 1980. Han blev 40 år. George Harrison gick efter åren i Beatles ännu mer upp i sitt intresse för indisk filosofi och religion. Han avled i lungcancer 2001, 58 år gammal. Hans aska spreds i Ganges.