Kommentar: När kriget skildras försvinner alla nyanser

Tio dagar har gått sedan Ryssland inledde sin storskaliga attack mot Ukraina. Ännu en gång drabbas miljontals människor av krigets fasor, av död, förödelse och massflykt. Bilderna som kablas ut i media påminner oss om hur det sett ut när andra krig inletts, som i Jugoslavien 1999, Irak 2003 eller Jemen 2015.

Det som sker i Ukraina är ett brott mot FN-stadga och folkrätt. Vladimir Putin och det ryska ledarskapet har ingen rätt att invadera, bomba och ockupera ett grannland. Det gäller oavsett det blodiga krig som pågått i östra Ukraina i åtta års tid, och det gäller oavsett västmakternas inblandning och Natoinringning av Ryssland.

Men vi får knappast stopp på dödandet genom att skeppa in vapen, stärka Nato och skärpa den redan farliga konfrontationen mellan Ryssland och västvärlden. Om vi tar lidandet i Ukraina på allvar borde huvudfrågan vara att försöka hitta en väg för att lugna ner situationen, rädda liv och på sikt nå en fredslösning.

Tyvärr försvårar medierapporteringen möjligheten att få en nyanserad bild av vad som sker och av de händelser och intressen som lett fram till den katastrofala situationen. Vi överöses av samma typ av ensidiga, förenklade och förvanskade rapportering som vi sett under de senaste decenniernas krig.

Att beskriva det som pågår som en konflikt mellan ont och gott, mellan en isolerad, maktgalen diktator i Moskva och ett demokratiskt och frihetskämpande styre i Ukraina, bidrar inte till förståelse, snarare fördumning.

Verkligheten i Ukraina är precis som i andra konflikter varken svart eller vit. Ett exempel på det fick vi den 3 mars när USA-kanalen PBS program News Hour diskuterade utvecklingen i Ukraina. 

En av dem som intervjuades var Artem Semenikhin, borgmästare i den lilla staden Konotop i nordöstra Ukraina. Sittande på sitt kontor i Konotop förklarade Semenikhin att ukrainarna är redo att döda de ryska ockupanterna, och han tackade USA för vapnen.

På väggen bakom Semenikhin syntes ett välbekant porträtt. PBS valde att inte fråga om eller kommentera det. Alla som kan något om ukrainsk politik och historia kan se att mannen på väggen var Stepan Bandera, ökänd nazikollaboratör under Andra världskriget och hyllad av dagens ukrainska extremhöger.

Det är ingen slump att Semenikhin har en bild på Bandera på sitt kontor. Det uppmärksammades av israeliska medier redan i december 2015 när Semenikhin som representant för det högerextrema partiet Svoboda precis valts till borgmästare. ”Lokala judar i chock efter att ukrainska staden Konotop väljer nynazistisk borgmästare”, löd rubriken i The Jerusalem Post.

Drygt sex år senare framställs han som en frihetskämpe av PBS New Hour och flera andra medier i USA och Storbritannien.

Semenikhin är långt ifrån ensam. Högerextrema grupper har haft ett betydande inflytande på utvecklingen i Ukraina allt sedan Maidanprotesterna och regimskiftet 2014. 

En av de ökända och mest fruktade organisationerna är den nazistkopplade Azovbataljonen. Den har sin bas i Mariupol i östra Ukraina där de nu pågår hårda strider. Azovbataljonen är numera en officiell del av det ukrainska nationalgardet och har spelat en framträdande roll i det åtta år långa kriget mot de proryska separatisterna i Donbass.

Högerextremism och nazism är en av flera faktorer bakom den långvariga konflikten i Ukraina. Att blunda för detta och avfärda allt som rysk propaganda, som görs av en del kommentatorer och medier i Sverige, är oärligt och felaktigt.

Men vi måste samtidigt vara nyanserade och inte dra allt för långtgående och felaktiga slutsatser. Att erkänna att extremhögern spelar en politisk och militär roll i Ukraina är inte detsamma som att påstå att hela det ukrainska styret är nazister. Att erkänna extremhögerns roll är inte heller detsamma som att säga att Ryssland och Putin har legitima skäl att invadera grannlandet. 

Det är snarare så att vi måste nyansera bilden och avvisa den svartvita propagandan – från båda sidor. Då har vi en chans att skapa förståelse för vad som händer i Ukraina, och då kanske det går att hitta vägar till en lösning på de motsättningar och problem som ligger till grund för tragedin.