Historia: När norrmännen sade ”Nei”!
För 50 år sedan gav våra grannar i väst EU nobben. – Vi vann för att vi stod tillsammans i en folkrörelse – arbetande människor, bönder, fiskare, fackföreningar på gräsrotsnivå, män och kvinnor, ungdomar, kristna, ateister och olika konstnärer och artister, säger Roy Pedersen, ordförande i Nei til EU.
I Norge har EU-motståndet alltid varit starkare än i Sverige. Våra grannar i väst har två gånger gett unionen nobben. Den första var för 50 år sedan, i samband med omröstningen om EG-medlemskap (EU:s föregångare).
Roy Pedersen, ordförande i Nei til EU, berättar om den massiva mobilisering som ledde till nej-segern.
– Det var mitt politiska uppvaknande. Jag deltog som gräsrotsaktivist i min hemstad, en liten plats som heter Hvittingfoss som ligger cirka tio mil sydväst om Oslo. Här vaknade människor i alla åldrar ur sin politiska dvala och blev politiskt aktiva för första gången.
De flesta samlades i Folkebevegelsen mot EEC (Folkrörelsen mot EG), som senare blev Nei til EU.
– Vi vann för att vi stod tillsammans i en folkrörelse – arbetande människor, bönder, fiskare, fackföreningar på gräsrotsnivå, män och kvinnor, ungdomar, kristna, ateister och olika konstnärer och artister. Människor som aldrig tidigare jobbat tillsammans stod tillsammans och vann. Kvinnor från Kristelig Folkeparti och vänstern skapade till och med en egen kvinnoorganisation mot EEC och bidrog till att bryta den manliga dominansen i debatten. Och alla de partipolitiska ungdomsorganisationerna var emot, utom högerns ungdomsförbund (Unge Høyre).
Huvudparollen då var ”Vi vil bestemme selv framfor Brüssel – forsvar, folkestyre og nasjonal suverenitet”. Och den gäller än idag, säger Roy Pedersen. För ja-sidan, med stora delar av kapitalet bakom sig, har aldrig gett upp.
– Det sker en viss förskjutning från nej till ja. Partiet Venstre (liberalerna) har ändrat ståndpunkt från nej till ja och Miljöpartiet diskuterar om de ska bli ett ja-parti. Rysslands attack mot Ukraina har också i hög grad bidragit till ett EU-närmande. Men ett socialdemokratiskt parti som kämpar i regeringsställning och har ett stöd på runt 20 procent hittills vill inte ha EU-medlemskap på agendan.
Norge är inte medlem i EU men i det ekonomiska samarbetsområdet EES, vilket gör landet mottagligt för det fria flödet av arbetskraft. Efter EU:s östutvidgning 2004 kom framför allt tusentals byggnadsarbetare till Norge. På den tiden var Roy Pedersen ledare för Oslo Byggnadsarbetareförening.
– Vi förde en aggressiv diskussion men beslutade att välkomna de polska byggnadsarbetarna. Frågan ställdes, vad kan förena en utländsk och norsk byggnadsarbetare? Svaret var detsamma som för hundra år sedan – ingen ska arbeta under byggfackets minimilöner.
– Därefter samlades en stor mängd dokumentation in om social dumpning, i betydelsen löner under kollektivavtalet. Dokumentationen användes för en politisk kamp för generalisering av kollektivavtal. Ett system som inte finns i Sverige, men som innebär att lönesatserna i kollektivavtalen görs till norsk lag. Den kampen vann vi med envist motstånd från den norska arbetsgivarföreningen, NHO.
Stora resurser lades på att organisera migrantarbetarna. Byggfacket i Oslo har till exempel polsktalande anställda som hjälper till med organisation, förtroendeval och så vidare.
– Generaliseringen av kollektivavtalen har varit ett avgörande bidrag mot lönedumpning och har inte hindrat fackföreningsbildning, snarare tvärtom. Det leder också till att facken prioriterar höjda lönenivåer för att motverka ökade löneskillnader, vilket också främjar facklig organisation och motverkar rasism.
En av de största politiska frågorna i Norge nu är, precis som i Sverige, de skenande elpriserna. Högerpartiet, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, Arbeiderpartiet och Miljöpartiet tog Norge in i EU:s energiunion och energibyrå Acer 2018. Därmed tappade Norge nationell kontroll över bland annat vattenkraften.
De som röstade emot var Kristelig Folkparti, Centerpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Rødt. Det var starkt motstånd i fackföreningsrörelsen, berättar Roy Pedersen, vilket slutade med att norska LO röstade nej till Acer.
– Inte nog med att många nu måste ha hjälp av staten för att betala elräkningar, utan även den traditionella konkurrensfördelen för norsk industri med billig el är på väg att försvinna. Nuvarande och framtida industrijobb går förlorade. Byggandet av nya utländska kablar har också främjat kraftexporten till framför allt Tyskland och Storbritannien. Och det kommer att bli värre till vintern. Ett genomsnittligt produktionspris för el i Norge är 12 öre per kilowattimme. Nu kostar det normalt flera kronor plus näthyra.
Nei til EU kräver nu bland annat omförhandling av utlandskablarna och att landet ska ut ur Acer, vilket innebär att hålla elproduktionen utanför EU-marknaden, utan att säga upp hela avtalet.