Krönika: Nej, Agnes Wold, det är inte trams att längta till pensionen
Agnes Wold har inga problem att jobba till 69. Det är lätt för en professor med ett stimulerande och varierande jobb att säga.
– Trams, säger Agnes Wold, rikskänd professor i klinisk bakteriologi, i en intervju i Göteborg Direkt förra veckan när frågan om pensionsålder kommer upp. Hon valdes till årets Göteborgare förra året och nu är hon utnämnd till årets kvinna av Aftonbladets läsare på självaste Internationella kvinnodagen, 8 mars – där hon segrade över Ebba Busch.
”Trams”, blir svaret på reporterns försiktiga kommentar om att det kanske inte är alla, som snickare eller städerskor, som orkar jobba längre än till 65. Det är inte bra att bli pensionär, menar Agnes Wold. Själv tänker hon jobba till 69.
Agnes Wold är inte tramsig till sitt sätt. Hon är inte tramsig med detta uttalandet heller. Hon är oförskämd och hon illustrerar med sitt svar landets skilda världar.
Medellivslängden är olika i städernas olika segregerade områden. De segregerade överklassområdena stoltserar med flera års längre livslängd än andra. Beror det på att människor i de fattiga områdena inte förstår sitt eget bästa och kräver att få jobba till 69, trots värkande kropp? Arbetarkvinnors medellivslängd sjunker medan överklasskvinnornas ökar. Beror det på att arbetarkvinnor är tramsiga?
Agnes Wold, läkare och professor, har missat något i sin logiska argumentationskedja som leder fram till slutsatsen att det inte är bra att bli pensionär.
Hennes eget stimulerande, varierande jobb, där hon själv har stort inflytande över sina arbetsuppgifter och hur de ska genomföras, där intresse och jobb antagligen sammanfaller, ger en helt annan grund för att fortsätta jobba till 69 eller rent av ännu längre.
Vi är många som har eller har haft jobb där det fysiskt tunga eller det psykiskt stressande gör att man längtar efter pension redan vid 55. Trots att man älskar sina arbetskamrater och vet värdet av sitt arbete. Och trots att man ser risken att bli fattigpensionär.
Men även om kroppen och den sönderstressade hjärnan säger ”pension nu!”, så är det inte till en tillvaro i isolering och meningslöshet man längtar efter. Det är här Agnes Wold blir oförskämd mot arbetare, mot kvinnor, som inte orkar jobba till 69.
När samhället stänger mötesplatser och när det kostar för stora pengar att resa, gå på kurser eller ta upp en hobby, då blir pensioneringen inte fullt ut den återhämtningen och det goda liv som den skulle kunna vara.
De flesta människor vill bidra till det allmänna, till det gemensamma. Om pensionen var tryggad på en hygglig nivå även för arbetarkvinnor, och gemensamma mötesplatser och uppgifter för allas bästa att utföra värdesattes i samhället, då skulle inte bara professorer känna glädjen av att vara nyttiga och kreativa.
Och hade Agnes Wold behållit något av sin ungdoms radikalitet, så hade hon kommit ihåg att klasskillnader existerar och påverkar inte bara människors livsvillkor, utan också deras tänkande.
Marit Kalleson
Pensionerad förskollärare och medlem i Kommunistiska Partiets partistyrelse.