Kommentar: Nya regler oklara och otillräckliga
Det är oklart vad de nya reglerna för utstationerad arbetskraft betyder. Att det skulle stoppa lönedumpningen är inte troligt.
I förra veckan presenterade regeringen en remiss för den lag som ska ligga till grund för tillämpningen av EU:s ändringsdirektiv från 2018 rörande utstationerad arbetskraft. Planen är att lagen ska träda i kraft vid halvårsskiftet. EU:s ändringsdirektiv har omgetts med mycket buller och bång. Nu ska utstationerade arbetare likabehandlas med inhemska i fråga om löner och villkor, påstås det.
Som utstationerad räknas arbetskraft som har sin anställning i ett land och jobbar tillfälligt i ett annat. Det är en grupp som ökat kraftigt på arbetsmarknaden i Sverige. Förra året registrerades nästan 107.000, merparten för uppdrag i byggbranschen. Majoriteten är från Polen. Det är ett känt faktum att deras löner och villkor oftast är sämre, till och med mycket sämre, än vad avtal och arbetsmarknadslagar tillåter.
Enligt lagförslaget ska facken nu kunna kräva och ta strid för liknande löner som svenska anställda har. Idag begränsas den rätten till minimilönen eller grundlönen i kollektivavtalen. Dessutom ska regionala skyddsombud kunna få tillträde till arbetsplatser där det inte finns några fackliga medlemmar. Utöver det ska anmälningsplikten skärpas. Utländska företag ska redan från dag ett anmäla sin arbetskraft till Arbetsmiljöverket. I dag går gränsen vid arbete som varar längre än fem dagar.
Det verkar bra och behövligt för att röja upp i dagens kaos. Men det är ett skrapande på ytan. Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark var kvittrande glad på pressträffen när förslaget presenterades.
– Det här är väldigt viktigt för att vi inte ska få lönedumpning i Sverige, sa hon enligt tidningen Arbetet.
”Få”? Den är ju redan ett stort problem.
Även om hon menar ”fortsättningsvis” blir det ändå falskt. Om lagförslaget går igenom är det inte utrett vad EU:s nya regler innebär. Vad räknas in i definitionen av lika ersättning kontra den gamla benämningen minimilön? Redan har det höjts röster att det som avses absolut inte är ”lika lön för lika arbete”. Var säkra på att utländska företag med bistånd från Svenskt Näringsliv kommer att få detta prövat.
Värdet i att facket kan ta strid för de utstationerades löner kan också diskuteras. Redan nu skulle exempelvis Byggnads, med dagens regelverk, kunna ta till stridsåtgärder för att tvinga fram löner motsvarande lägsta lönen för yrkesarbetare, cirka 30.000 kronor i månaden. Att det inte sker beror, förutom konflikträdsla, framförallt på två saker. För det första har företag som dumpar löner och villkor lärt sig att missbruka regelverket. De kan vid behov presentera falska dokument och vittnesmål som skönmålar verkligheten. För det andra är inga av deras anställda medlemmar i facket. Många varken törs eller vill höja rösten. Trots allt är lönen de får avsevärt bättre än i hemlandet.
I senaste numret av Byggnadsarbetaren beskriver ett reportage detta förhållande. Ett turkiskt företag, Sitar, är underentreprenörer till huvudentreprenören NCC vid en av etapperna för Västlänken. Redan nu har de hundra anställda på plats och när alla anlänt kommer de ha 250 turkiska byggnadsarbetare på plats. I Turkiet tjänar en byggnadsarbetare cirka 500 euro i månaden, eller cirka tjugo kronor i timmen. Här har de fyra gånger så mycket, berättar platschefen.
På många byggprojekt finns idag övervägande utländsk arbetskraft. Flera svenska byggföretag har få egna anställda. Andra har blivit rena byggledningsföretag utan anställda som låter allt arbete gå genom upphandlade underentreprenörer av skiftande karaktär och seriositet.
Sveriges unikt generösa regler för arbetskraftsimport och EU:s fria rörlighet för arbetskraft har bidragit till detta kaos av fusk och utnyttjande. Dessutom leder det till undanträngning av anställda och arbetslösa som bor i Sverige och kompetensförluster. Företagen kan numera strunta i yrkesutbildning och återväxt. Självklart ska alla som arbetar i Sverige ha samma löner och villkor. Men då måste också arbetskraftsinvandringen vara reglerad. Det krävs en arbetsmarknadsprövning som utgår från behoven på arbetsmarknaden och tillgången på inhemsk arbetskraft. EU:s ändringsdirektiv och regeringens nya lagförslag vill få oss att titta åt ett annat håll.