Ledare: Nysossar i Almedalen

Det har blivit populärt med personfixerade nyord i svensk politik, vilket märktes i förra veckans politikersamling i Almedalen. Magdalena Andersson drog till med ”Putinpriser” – för att dölja regeringens och kapitalismens ansvar för inflationen. Ebba Busch kontrade med ”Magdapriser” – för naturligtvis kan inte av KD helgade marknadskrafter bära minsta ansvar för skenande prishöjningar. Och Annie Lööf talade upprört om det fasansfulla ”Nooshitillägget” – trots att C röstade ja till höjda garantipensioner bara två veckor innan framträdandet i Almedalen, om än något motvilligt.

I samtliga fall handlar det om bedrägliga språkkrumbukter, där nyordens danare av olika skäl pekar finger mot för dem förhatliga personer.

Tro nu inte att vi är emot språklig nydaning. Tvärtom. Nya förhållanden kräver allt som oftast nya ord. Och efter V-ledaren Nooshi Dadgostars framträdande under årets Almedalsvecka vill vi lansera ett alldeles eget: ”nysossar”. Ja, just det. Nysossar, inte vänstersossar, för det Dadgostar presenterade i Almedalen var en variant av traditionell högersocialdemokratisk klassamarbetspolitik. 

Vi ska strax återkomma till Dadgostar och nysosseriet. Men först några ord om Almedalsveckan som företeelse. 

Samlingen av ekonomisk, politisk och byråkratisk elit i Almedalen har pågått i gott och väl 30 år och har alltid smyckats med demokratiskt tingeltangel. Men det gäller att hålla ångan uppe för att motivera spektaklet. Numera benämns Almedalsveckan därför som ”demokratins högborg”, som det optimala uttrycket för ”det demokratiska samtalet”.

Var demos – folket – tar vägen i denna framställning står skrivet i vatten, men det spelar mindre roll i en demokrati där folket reducerats till valboskap. Folket kan ju delta som tystade mediekonsumenter.

I år blev det inte mycket av det där demokratiska samtalet. Med två månader kvar till valet i september utvecklades tillställningen istället till en huggsexa i valretorik, där Ulf Kristersson försökte krama ihjäl Jimmie Åkesson och där SD-Jimmie gapade högst mot sosseeländet för att inte hamna helt i M-skugga. 

Nu förmörkades Almedalshimlen av det brutala knivmordet på Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och regioner, SKR. Mordet framställdes genast som ett angrepp på demokratin, men mördarens anknytning till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen och till SD-avläggaren Alternativ för Sverige tonades lika genast ner. Eftersom mördaren lider av psykiska problem. 

Utan kännedom om mördarens motiv är detta alltför typiskt. När en etnisk svensk begår denna typ av brott beror det på psykisk ohälsa, inte på ideologisk tillhörighet. Annat är det med muslimer. De må vara hur sjuka som helst, men begår de terrorbrott beror det alltid på förmodad islamism.

Nu har åklagaren sent omsider, och i bekväm medieskugga, rubricerat mordet på Wieselgren som ett terrorbrott. Bättre sent än aldrig. Se här ytterligare ett uttryck för den högerextrema miljöns angrepp på demokratin.

Åter till nysosseriet.

Den som stack ut i Almedalen var V-ledaren Nooshi Dadgostar. Men inte genom att gapa högst, utan genom att vara mest förbindlig. ”Allt Dadgostar sa är helt oproblematiskt för Annie Lööf”, skriver Svenska Dagbladets Torbjörn Nilsson (4/7).

Detta må vara riktat mer mot Lööf än mot Dadgostar, men det är likväl sant. Extremliberala C ingår i den tilltänkta regering som Vänsterpartiet kräver tillträde till, och då gäller det att inte reta den tilltänkta partnern Annie alltför mycket. Enligt Dadgostar är det nämligen ”helt naturligt att C och V samsas i samma regering” (SvD 4/7).

Denna samordning var Dadgostar noga med. Hennes enda skarpa krav i Almedalen var att en kommande S-ledd regering, om nu en sådan kommer till stånd, ska genomföra det vinstförbud i skolan som Magdalena Andersson propagerade för i sitt tal två dagar tidigare och som även C lite försiktigt anslutit sig till. 

Något vinstförbud i välfärden som helhet finns dock inte med på Vänsterpartiets ultimativa kravlista. Ett sådant är uppenbart förhandlingsbart.

I sitt tal kryddade Dadgostar sin attack mot marknadsskolan med att ett ”vinstförbud inte får begravas i någon utredning”. Men också det kravet är uppenbart förhandlingsbart. I en intervju i SvD direkt efter talet säger hon nämligen att ”en utredning får visa hur konstruktionen ska vara”. 

Efter sitt tal intervjuades Dadgostar av Ekots Mikael Sjödell. Det är här nysosseriet uttrycks i klar form. Några exempel:

• Natofrågan. Vänsterpartiet kräver inte att Sveriges ansökan om medlemskap i Nato ska dras tillbaka – ”… eftersom det finns en klar riksdagsmajoritet för medlemskap i Nato”. Det enda V begär är att regeringen redovisar innehållet i avtalet med Turkiet.

Här ska noteras att Dadgostar först påstår sig inte känna till att några V-organisationer deltagit i demonstrationer mot Nato tillsammans med Kommunistiska Partiet. När hon får exempel på orter där det skett säger hon att det ”inte var bra”.

Summan av denna kardemumma är att V uttryckligen accepterar Natomedlemskapet. För Natomotståndare utgör V inget alternativ, detta enligt Dadgostar själv.

• Bankerna. I partiprogrammet kräver V ett förstatligande av bankerna. Dadgostar är inte överens. ”Vi lever i en blandekonomi”, säger hon och därför ska bankerna inte förstatligas. Istället vill hon på socialdemokratiskt manér införa en särskild bankskatt.

• Socialism. ”Är du socialist?”, frågar Mikael Sjödell. Dadgostar svarar svävande. ”Det beror på hur man definierar begreppet”, säger hon. För att sedan tala om den socialdemokratiska välfärdsstaten och samarbetet mellan stat och näringsliv som sitt ideal.

Någon antikapitalism skådas inte ens vid horisonten. Vilket är givet för ett parti som vill framställa sig självt som bättre sossar än sossarna själva.

Man får honorera Nooshi Dadgostar för klara besked. För Natomotståndare och verkliga socialister, för oss som vill avskaffa kapitalismen, utgör Vänsterpartiet inget alternativ. Med V får vi istället nysosseri och en armkrok med Annie Lööf och nyliberala C.