Oliver Anthony sjunger om klass – och hyllas av högern
Varför tar vänstern avstånd från en klasskildrare?
För knappt två veckor sedan släppte countryartisten Tyler Childers sin nya låt, In Your Love, med tillhörande video som skildrar två manliga kolgruvearbetare i Appalacherna i USA som blir förälskade i varandra. Ni kan säkert tänka er uppståndelsen, och det följande internetslaget, mellan en kulturvänster som älskade den, och en banjohöger som förbannade den.
Det kändes därför närmast som ett välorkestrerat skådespel när ännu en rödhårig countryartist, Oliver Anthony, (med exakt samma pipa som Childers) släpper låten Rich men north of Richmond som snabbt toppar listorna – och blir högerns stora favorit.
Varför har högern då anammat Anthony? Deras argument är att han är genuin och ärlig – och det faktum att han kritiserar skattesystemet och bidragstagare lär ha spelat in.
Men en annan orsak (som skrämmer mig mer) är att Anthony sjunger om klass. Rich men north of Richmond en av få amerikanska hitlåtar i modern tid som ens erkänner att det finns en arbetarklass i USA. Och under de senaste åren är det snarare högern i USA, och inte vänstern, som lyft fram klass i sin politiska retorik. Även om det stannat vid just retorik.
Är Anthony höger? Förmodligen, även om han själv säger att han står i mitten politiskt. Med största säkerhet är han också kristen. Vi ska komma ihåg att han bor i ett område där det politiska spektret inte är särskilt diversifierat.
Förenklat kan han välja mellan den konservativa gammelhögern med anor i sydstaternas baptism, rasism och aristokrati eller medelklassvänstern i universitetsstaden Ashville. Med tanke på att Anthony försörjer sig som plåtslagare (och är uppväxt i North Carolina) vågar jag påstå att han inte skulle känna sig helt välkommen hos det sistnämnda alternativet.
Ska jag vara ärlig är jag både glad och förvånad över Anthonys val av huvudantagonist i låten. Det hade kunnat vara mycket värre. Han hade också kunnat välja, precis som Tyler Childers, att sjunga om det mest slätstrukna och uttjatade ämnet som finns: kärlek.
Nu väljer Anthony istället att sjunga om överklassen och politikerna i Washington.
Känslan av hopplöshet i staterna strax söder om Washington D.C. (där Anthony bor) har blivit så enorm att dess konsekvenser numera är ett medicinskt begrepp – death of despair (dödsfall av förtvivlan). Dödsfall på grund av drogöverdoser är i områdena runt Appalacherna 140 per 100.000 invånare. I övriga USA är siffran 20 (och i Sverige 6 per 100.000 invånare).
Efter överdoserna kommer skrumplever som ledande dödsorsak och just nu faller medellivslängden i området. Arbetslösheten är skyhög och de få arbetsplatserna som finns kvar är multinationella snabbmatsföretag med minimilön.
Högern förstår detta. Men storstadsvänstern har sedan länge övergivit dessa delar av USA med det mer eller mindre uttalade motivet att de befolkas av en vit och privilegierad majoritet. Samma tendens finns även i Sverige. Utanför Stockholms tullar bor det bara rasister, får och folk som tänker som får.
Att Anthony ger en släng av sleven till höga skatter och bidragstagare rör mig faktiskt inte i ryggen. I stora delar av arbetarklassen finns ett förakt mot folk som vägrar jobba. Att blunda för detta är bara blåögt. Svenska Euskefeurat sjunger för övrigt om samma sak i Tankar på nattgammal is.
Allt måste inte vara rökridåer från högern. Denna bidragskritik stärker snarare den genuina känslan i låten. Anthony är den han påstår sig vara – en vanlig arbetargrabb. Som delar av vänstern nuförtiden inte påstår sig behöva.
Men jag kan samtidigt sträcka ut en fredskvist till både Anthony och hans kritiker genom Leadbelly, som för 100 år sedan sjöng:
Forgive and forget
There’s good in him yet
He´ll drink his sorrow to drown
Go lend him a hand
And help him to stand
Be kind to a man when he's down
Erling Bronsberg
Proletärenjournalist och countrymusiker