Pojkar i hederskulturen – både förövare och offer
För att till fullo förstå hedersförtrycket behöver man också förstå den särskilda roll som unga pojkar spelar i det. ”De är både förövare och offer”, säger Soleyman Ghasemiani, författare och engagerad debattör i frågan om hederskultur.
Flickor och unga kvinnor är de främsta offren för det reaktionära hedersförtrycket. Men för att förstå hederskulturen behöver man också förstå den särskilda roll som pojkar spelar i den.
De agerar ofta som en förlängd arm åt sin släkt, inte minst sina fäder. Samtidigt riskerar de också att drabbas av våldet.
– De är både förövare och offer, säger Soleyman Ghasemiani, författare och engagerad debattör i frågan om hederskultur, till Proletären.
Förväntningarna på de unga män som fostras i hederskulturen är många, de tvingas bete sig på ett sätt som överensstämmer med kulturens alla manlighetsnormer. Att bryta mot dessa, genom att till exempel komma ut som homosexuell, leder till uteslutning – eller i värsta fall en dödsdom.
De som tvingas övervaka sina systrar hamnar ofta också i en lojalitetstvist: backar man sin syster och hennes rätt till ett fritt liv riskerar man att uteslutas ur släkten.
Tvångsäktenskap, ett växande problem i Sverige, drabbar också unga pojkar i hög utsträckning.
– Om man tittar på hederskulturens kärna så är det lika vanligt att pojkar gifts bort mot sin vilja, som flickor. Och i båda fallen är det föräldrarna och släkten som måste ge sitt samtycke till ett äktenskap, säger Soleyman Ghasemiani.
Det är den äldste mannen i familjen som bestämmer. Pojkarna måste acceptera, gör de inte det så blir de uteslutna ur familjen och släkten – i värsta fall kan de till och med bli mördade.
Många gånger hotas, misshandlas eller mördas också män som anses ha dragit vanära över en ung kvinnas släkt genom en sexuell förbindelse eller förhållande med henne. Abbas Rezai som mördades i Högsby hösten 2005 blev en symbol för detta.
Hans kropp hittades sargad och han hade skållats med het olja i ansiktet. Senare visade det sig att hans flickväns föräldrar låg bakom mordet.
För ett år sedan sköts den 27-årige lärarvikarien och fotbollstränaren Alan Amin ihjäl på öppen gata i göteborgsförorten Lövgärdet. Det finns ännu många obesvarade frågor kring detta dåd.
Även om det inte finns några bevis för att det var hedersrelaterat är det flera lövgärdesbor och personer med inblick i hederskulturen som menar annorlunda.
– Offrets familj förnekar att det var hedersrelaterat, men andra som har känt familjen har sagt annat, säger Soleyman Ghasemiani.
Det som enligt honom talar emot att dådet skulle varit hedersrelaterat är att förövarna inte gått ut offentligt och rakryggat sagt att det är de som gjort det.
– När det gäller hedersvåld så sticker förövarna inte under stol med vad det handlar om. Man vill skryta om det, annars har man inte räddat hedern.
Hederskulturen var närvarande under Soleyman Ghasemianis uppväxt i västra Iran. Han berättar om en grannkvinna som mördades av sin man.
– Jag minns hur berörd jag blev av detta. Min pappa tog avstånd från det, men det var andra i släkten som sa att det var rätt åt henne.
Han trodde inte att det skulle finnas någon plats för hederskulturen i ett land som Sverige. Det kändes tungt att inse att den på sina håll hade etablerats även här.
Jämte segregationen nämner Soleyman Ghasemiani kulturrelativismen som bidragande orsak, tanken att alla kulturuttryck är lika mycket värda, hur hemska de än må vara, och att det kan finnas rum för dem i en sekulär rättsstat.
– Det tog inte lång tid innan jag märkte att den synen var lag, inte officiell förstås, men att allt byggde på den.
Trots att det fortfarande råder en stor beröringsskräck i Sverige för frågor om hederskultur upplever Soleyman Ghasemiani att det talas mer om det nu än för några år sedan.
– Den skräck som fanns innan kanske inte är lika stor nu, åtminstone om man utgår från till exempel det som Socialdemokraterna som parti nu säger. Även om de har spelat en stor roll i att kulturrelativismen har förstärkts genom åren och tidigare haft svårt att ta ställning mot hederskultur öppet och tydligt.
Soleyman Ghasemiani tar deras ställningstagande i frågan om förbud av religiösa skolor som exempel.
– Kanske lite ironiskt, för de öppnade ju för friskolesystemet, men personligen så är jag glad för denna vändning.
”Först senare i livet förstår de att de är offer också”
Ulf Berglund arbetar som skolsköterska på Hjällboskolan i nordöstra Göteborg, en hårt segregerad del av staden. I princip samtliga elever på skolan har invandrarbakgrund.
Han berättar om rollen som unga killar blir tilldelade i hederskulturen. Vissa kan känna att de får ett ärofyllt uppdrag när föräldrarna säger åt dem att de till exempel ska hålla koll på sin storasyster.
– De är kanske för unga för att förstå. Först senare i livet förstår de att de är offer också.
Det förekommer att elever på Hjällboskolan gifts bort, till exempel under sommarloven, eller strax efter att de gått ut nian. Flickor är mer utsatta, men det händer även pojkar.
– Jag känner till fall av att både flickor och pojkar gifts bort.
Inställningen till hederskulturen bland unga killar skiljer sig mycket åt. Enligt Ulf Berglund finns det en del som gillar systemet, en annan del som ogillar det men känner att de inte har något val, då de är rädda för att bli hotade. Ytterligare en del ogillar systemet och kompromissar genom att leva ett hemligt liv utanför familjen.
– Och så har vi förstås barnen som ogillar systemet, som inte vill kompromissa, och som försöker att påverka.