Ledare: Polisen straffar fotbollen

Under många år har tusentals av Sveriges barn och ungdomar fått sin första introduktion i hur en demokrati fungerar via föreningsidrotten.

Den största idrotten bland barn och ungdomar på både flick- och pojksidan är fotboll. Trots alla viktiga funktioner som idrotten har i samhället, inte minst skolningen i hur demokrati fungerar, har det blivit allt tuffare att driva en fotbollsförening.

De senaste 20 åren har det blivit färre och färre barn och ungdomar från arbetarområden som haft möjlighet att gå med i en lokal fotbollsklubb. I och med att samhället har ändrat bidragen, till exempel ger man mindre summor i verksamhetsbidrag, och istället läggs allt mer resurser på tillfälliga satsningar.

Samhället försöker styra föreningarnas verksamhet genom att bara ge bidrag till föreningar godkända av Riksidrottsförbundet (RF). Istället för att engagerade medlemmar kan lägga sin tid på den direkta verksamheten blir man tvungen att lägga tid och kraft på att söka tillfälliga projektpengar. Idrotten och idrottsföreningars verksamhet ska bli allt mer kommersiell och likriktad för att få lov att vara en del i den organiserade idrotten.

För att vara en bidragsberättigad idrottsförening i till exempel Göteborgs kommun måste man vara medlem i RF, och för att bli medlem i RF måste föreningen bland annat ha RF:s normalstadgar för föreningar.

Denna försämring av bidragssystemen gör föreningslivets verksamhet osäker och tillfällig. Fotbollsklubbar i arbetarområden har kortare livstid än de i välbärgade områden. Samtidigt som samhällsutvecklingen och segregationens effekter gör att föreningar i arbetarområden borde ges möjlighet och tid till att bygga upp en stark folkrörelse och ett hållbart föreningsliv.

Även om barn och ungdomar inte längre har samma möjlighet att delta i den organiserade fotbollen så minskar inte intresset för själva sporten. Man kan se det i högt intresse för sportjournalistisk, den ökande publiken i senaste VM för damer, att korpserierna växer, och den växande publiken på allsvenskans och superettans matcher.

Samtidigt som elitfotbollens publik i Sverige växer så vittnar både klubbar, supportrar och polisen om att stämningen på matcher är bättre än i början av 1990-talet, då huliganslagsmål vid arenan förekom och det förekom rasism i ramsor.

Utvecklingen med ett minskat deltagande i den av Svenska Fotbollförbundet och dess distriktsförbund organiserade tävlingsidrotten, kan man inte se i supporterskapet till elitklubbarna. Det engagemanget växer, under 2018 var det över 2,5 miljoner besök på allsvenskan och superettan.

I supporterskapet byggs större delen av engagemanget utifrån ideella krafter och idéer, en folkrörelse. Detta är en del av svensk fotboll, som de senaste åren har valt att ta strid mot idrottens kommersialisering, bland annat genom att verka för ett bevarande av 51 procent-regeln och medlemsdemokratin i riksidrottsförbundets stadgar.

Ett ökat engagemang borde samhället se hoppfullt på.

Istället har polisen via sin villkorstrappa valt att agera nyttig idiot för Björn Erikssons, ordförande i RF, korruption. Expressen kunde i våras avslöja att samtidigt som den före detta polischefen Björn Eriksson varit (och är) ordförande för RF så har han varit avlönad av de privata vaktbolagens lobbyorganisation.

Ett av villkoren i polisens villkorstrappa för att få lov att arrangera en match i allsvenskan och superettan är att arrangören ska ta ansvar för ordningen vid arenan och dess närområde. Detta bland annat genom att anlita ordningsvakter.

Polisens PM 2016:21 beskriver villkorstrappan och arbetet mot ordningsstörningar på fotbollsmatcher. Detta PM togs bland annat fram för att ha mer enhetlighet i villkoren för matcharrangemang i hela Sverige. Men det togs också fram som en följd av att polismyndigheten inte längre hade rätt att skicka en faktura på de polisiära insatserna under matcharrangemanget till arrangören.

En följd av detta är att kostnaden ändå dumpas över på arrangerande klubb eftersom polismyndigheten i sin tillståndsgivning villkorar antalet ordningsvakter klubben behöver anlita. Som komplement till detta PM har man under maj 2019 tagit fram ett beslutsprotokoll, där konsekvenserna av det som bedöms som ordningsstörningar är väldigt repressiva. Man ska ha rätt att stänga sektioner på en arena, man har rätt att införa publikreduceringar som senast vid AIK:s match i Europa League-kvalet, matcher ska spelas inför tomma läktare.

Dessa konsekvenser frångår helt principen att personen som står för störningen drabbas av konsekvenserna. Istället är det kollektiv bestraffning av både klubb och publik som gäller. När andra kulturarrangemang drabbas av ordningsstörningar blir inte konsekvenserna desamma. I år har det rapporteras om narkotikabrott på musikfestivaler, trots det kräver inte polisen att nästa års festivaler genomförs utan publik.

Polismyndighetens nuvarande tillämpning av ordningslagen vid matcharrangemang gör att i princip ingen arrangör kan leva upp till den. Genom kravet på ordningsvakter flyttas dessutom ekonomiska resurser från polisen till privata aktörer. Vi får en privatisering av polisen.

En elitfotboll utan publik drabbar inte bara elitfotbollen utan även breddfotbollen. Ju färre som följer sporten, desto färre introduceras och börjar idrotta. Att man från politikernas sida låter polisen fortsätta med denna tillämpning är helt ofattbart, för man vet att ungdomsidrott inte bara ger individen bättre hälsa utan också minskar risken att hamna i en kriminell miljö.

Kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP) har under hela våren varit tyst, det är dags att hon tar tag i idrotten på flera nivåer. Breddidrotten behöver möjligheter för att bedriva sin verksamhet istället för att söka projektpengar. Polismyndigheten behöver ett nytt PM, med villkor arrangörer kan leva upp till och där den kollektiva bestraffningen av publiken är borttagen.