Intervju: Post-traumatisk poesi

Det har börjat koka lite på Postnord. Brevbäraren Emilia Leijon-Amrén, som polisanmälde företaget, har fått stor medial uppmärksamhet och ett brevbärar-upprop för bättre arbetsmiljö och mot höga chefslöner har fått över 25.000 underskrifter. För att ta två aktuella exempel. 

– Det är jättekul att det händer. Och det händer med rätta. Postnord är en organisation som varit väldigt hård mot väldigt många väldigt länge på ett sätt som inte är hållbart. Det är ett företag, men det är också en statlig samhällsservice och det känns absurt att den ska knäcka människor på löpande band. För att inte tala om vd:ns lönehöjning. Det är som att räcka fingret åt sina anställda. Och det samtidigt som Emilia blir hotad. Det är absurt.

Det säger poeten Anna Arvidsdotter, som själv har erfarenhet av Postnords förfaranden. Hon jobbade där i två år, först som bemanningsanställd, därefter som direktanställd av Postnord. Sedan blev hon utlasad… mitt under en graviditet.

– Facket lämnade in en en anmälan om företrädelserätt. Men sen låg de lågt. De blev förvånade i mitt fall, för enligt deras tidigare erfarenhet räckte en sådan anmälan för att arbetsgivaren skulle bli lite skakig. Men tiden löpte ut utan att något hände. Postnord anställde andra under tiden och kom runt det för det var olika sorters anställningar. Seko övervägde en skadeståndsbegäran men kom fram till att de skulle förlora det och då valde de att inte göra något. 

Anna Arvidsdotter kastades ut och fick som höggravid skriva in sig på arbetsförmedlingen. Någon ny anställning blev det inte – hon berättar att ”det räckte med att de såg magen”. Sedan kom föräldraledigheten.

Idag frilansar hon som kulturarbetare och ägnar sig bland annat åt sin livslånga passion – poesin. Minnet av den ensamhet och utsatthet hon kände lade grunden till dikterna i debutboken Händer att hålla i, som släpptes i höstas. En poetisk uppgörelse med Postnord, men kanske främst med den isolering som många unga med otrygg anställning känner.

 ”Händerna” i titeln kan ses som både redskap och källa till tröst. Även om boken inte är en trösterik historia. 

– Jag skulle verkligen vilja att min före detta chef läste den. Men också alla unga eller relativt unga som är eller varit i samma sits. Det är en godtycklig gräns idag förresten, det där med ungdom. Vilket är en del av problemet… att man både räknas som ung men också tvingas leva på det sättet länge. Och så alla som känner sig ensamma och önskar ett kollektiv på något sätt. Jag har försökt sätta ord på något jag själv saknade.

Utdrag ur boken.

– Grundläggande är att det är en kollektiv förlust, att man blivit ensam på arbetsplatsen när man inte borde vara det. Det finns en sån tydlig skillnad mellan dem som varit fast anställda länge och de som tvingas hoppa runt och kanske även kallas ”rastlösa” eller får höra att man har ”för höga krav”. Men det är väldigt sällan det handlar om det.