Postnord hotar sparka kritiska brevbärare
Postnords varannandagsutdelning har lett till drivor med försenad post och dubblerad arbetsbelastning för brevbärarna. Om personalen säger något kritiskt hotar Postnord med sparken. ”Det är nästan slavliknande förhållanden”, säger brevbäraren Emilia Lejon-Amrén till Proletären.
Emilia Lejon-Amrén jobbar som brevbärare i Stockholm. I september 2022 gick hon ut och vittnade om att Postnords varannandagsutdelning inte gått som planerat. Post kommer inte fram i tid, och brevbärarna mår dåligt på grund av ökad arbetsbelastning.
När Emilia gick ut med sin kritik valde cheferna på Postnord att skicka en skriftlig varning till henne.
– Det här är inte företaget jag började jobba för. Jag tycker jobbet är kul, men arbetsgivaren skiter fullständigt i hur jag eller andra brevbärare mår. Minst en gång i veckan är det någon som bryter ihop i omklädningsrummet. Jag har kollegor som sjukskriver sig på grund av ångest och måste äta antidepressiva för att orka gå till jobbet. Andra mår dåligt fysiskt och har ont i leder, rygg och armar.
– Det är nästan slavliknande förhållanden. Och samtidigt har vi en vd som bara ska ha högre och högre lön.
Sedan Postnord – vars vd Annemarie Gardshol har en månadslön på drygt 840.000 kronor – började med varannandagsutdelningen har Emilia kritiserat företaget för att pressa personalen för hårt. Förra veckan intervjuade Proletären en brevbärare som menar att arbetsbelastningen dubblerats i och med reformen. Något som Emilia också vittnar om.
– Distrikten är för stora och vi inte har tid att dela ut all post. Ibland är det drivor som får ligga i nästan en vecka. Men när jag påpekar detta för mina chefer är snarare fel på mig. ”Du kommer från landsbygden”, säger de, ”och är van vid ett annat arbetstempo”.
Emilia flyttade ned till Stockholm från Östersund för några år sedan. Hon menar att Postnords argument bara är ett sätt att slå sig fri från kritik.
– Det är alltid individen det är fel på. Jag och andra brevbärare har fått höra att vi är usla på vårt jobb. Postnord menar att vi maskar och tar för långa luncher. Det stämmer inte. Vi gör rätt och vårt bästa.
Postnords agerande mot sin kritiska personal måste beskrivas som närmast despotiskt. På mindre än en vecka har Proletären varit i kontakt med fyra brevbärare på olika orter i landet och ingen vågar ställa upp på en intervju med namn. De är rädda för hämndaktioner.
Mycket pekar på att Postnord har en intern avdelning vars jobb det är att granska sociala medier efter personal som kritiserar företaget. Om de blir påkomna skickar HR-avdelningen ut skriftliga varningar (en så kallad erinran) till sin personal.
Något som Emilia fått uppleva.
När hon behövde sjukskriva sig på grund av utmattning kontaktade hon vårdcentralen som i sin tur menade att hon skulle gå till företagshälsan. Företagshälsan menade det motsatta. När hon föll mellan stolarna stod hon utan sjukintyg: varning nummer ett från Postnord.
När Postnord krävde ett möte för att dela ut första varningen till Emilia krävde hon att ett fackligt ombud skulle närvara. Sekos ombud kunde först komma nästa dag. När Emilia meddelade detta och inte deltog på Postnords schemalagda möte kom varning nummer två.
– Den tredje varningen kom i november och låg i postlådan. De ville att jag skulle skriva under, men jag gick hem till min terminalchef och lade den i hans brevlåda istället.
Postnords tredje varning mot Emilia tar upp fem tillfällen då hon, på sin fritid, brutit mot Postnords ”code of conduct” och ”riktlinjer för sociala medier”. Vid två andra tillfällen har Postnord granskat och hittat tidningsartiklar om Emilia i Sekotidningen och Mitti.
”Du har även brutit mot lojalitetsplikten till PostNord. Du ska alltid vara lojal mot arbetsgivaren och inte yttra dig negativt på sociala medier eller andra medier om PostNord på ett sätt som kan skada verksamheten”, skriver Postnord i sin varning.
Det Emilia skrivit på sociala medier handlar om samma saker hon tar upp i denna artikel. Post som inte delas ut på grund av en för hög arbetsbelastning och att brevbärare far illa. Emilia tog först upp kritiken internt men eftersom Postnord inte lyssnade valde hon att prata med olika tidningar.
– Postnord vill måla upp mig som en kriminell. Allt jag gjorde var att förklara varför vi inte hinner få ut posten i tid. Detta borde vara något som Postnord ser positivt på. Jag vill öka kvaliteten. Men de tycker att jag skvallrar. Och det är ingen chef som vänt sig uppåt med kritiken. Det är väl enklare att slicka uppåt och sparka nedåt.
– Postnord vill inte att allmänheten ska veta hur det ser ut och frånsäger sig allt ansvar. De borde istället brösta kritiken och säga: ”Vi har misslyckats. Det är för lite personal.” Då hade vi som brevbärare haft en större förståelse, men kritiken rinner av som på teflon.