Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Provokatörer och krigshetsare

Nancy Pelosis besök i Taiwan förra veckan visar att det finns krafter i Washington som inte nöjer sig med kriget i Ukraina.

Hangarfartyget USS Ronald Reagan runt Taiwan inför Pelosis besök.
Nathan Burke/US Navy

Det gamla tyska hårdrocksbandet Rammstein får ursäkta. Deras pyrotekniktäta konserter i Göteborg var långtifrån det mest explosiva besöket från en uppsminkad veteran någonstans i världen den gångna veckan.

När 82-åriga Nancy Pelosi landade i Taiwan i tisdags var det ett grovt brott mot den diplomatiska ordning som rått i 50 år mellan Kina och USA, och ett stort övertramp av en av Kinas tydliga röda linjer.

Så sent som dagarna före den oannonserade visiten hade Kinas president Xi Jinping i ett telefonsamtal med sin motsvarighet i USA påpekat för Joe Biden att ”den som leker med elden bränner sig till slut”.

En ovanligt kraftfull formulering från Peking, men så är det också en oerhörd provokation från Pelosis och Washingtons sida.

Även om såväl Biden som utrikesminister Tony Blinken försökt distansera sig från Pelosis besök så är hon med sin talmanspost tredje i rang i USA efter presidenten och vicepresident Kamala Harris. Bidens mummel om att han som president inte kan styra över vart talmannen – från hans eget parti – reser är också lika löjligt som det låter.

Trots Vita husets och utrikesdepartementets reservationer kring Pelosis avskedsföreställning, innan hon lär bli av med sin position efter höstens mellanårsval, är det tydligt att det finns krafter i Washington som inte nöjer sig med att Ukraina förvandlats till skådeplats för vad som USA:s försvarsminister Lloyd Austin redan i april i praktiken erkände är ett proxykrig där USA och Nato strider mot Ryssland.

Även Sverige är som bekant på Natosidan i Ukraina, efter att en enig riksdag – inklusive Vänsterpartiet – ställt sig bakom att skicka svenska vapen till kriget, som bland annat hamnat hos nynazister i den högerextrema Azovbataljonen.

Nu ska Sverige även skicka 120 militära instruktörer till Storbritannien för att träna 10.000 ukrainska medborgare, meddelade försvarsminister Peter Hultqvist på söndagen. Återstår att se om urvalet är lika strängt som när den kanadensiska militären tränat ukrainska nazister.

I upprinnelsen till Rysslands invasion av Ukraina var Biden tydlig med att han ”inte accepterar någons röda linjer”, som han sa i början av december förra året. Knappt tre månader senare upprepade Vladimir Putin ännu en gång i sitt numera ökända tal i samband med invasionen att planerna på att göra Ukraina till Natomedlem var en röd linje som Ryssland inte kunde acceptera.

Det var inte nationalisten Putins enda motiv till den ”militära specialoperationen” i Ukraina, och rättfärdigar naturligtvis inte den folkrättsvidriga invasionen, med det är tveklöst så att kriget hade kunnat undvikas om USA och Nato haft en mindre kompromisslös attityd mot Ryssland – och Ukrainas president Zelenskyj mot de självutropade så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.

På Natos toppmöte i juni 2021 slog den USA-styrda krigsalliansen ännu en gång fast att Ukraina ska bli medlem i Nato. Ett år senare, under brinnande krig i Ukraina, antog Nato sitt nya så kallade strategiska koncept på toppmötet i Madrid för en dryg månad sedan.

I organisationens nya ”strategiska koncept”, som det kommer ett nytt ungefär vart tionde år, nämns för första gången Kina, som bortom de senaste månadernas fokus på Ryssland är USA:s verkliga strategiska utmanare på världsnivå.

Och den diplomatiska krisen runt Pelosis besök i Taiwans huvudstad Taipei visar på hur det som fortfarande under Donald Trumps tid som president främst varit ett ekonomiskt krig mellan USA och Kina – med handelstullar, sanktioner och ”valutakrig” – snart nog kan komma att ta sig militära uttryck.

Nu är det Kina som infört sanktioner mot Pelosi och genomfört en fyra dagar lång militärövning runt Taiwan, som omedelbart följs av nya övningar. I det för varje dag ännu mer USA-tillvända Sverige handlar rubrikerna inte helt otippat om att Kina hotar Taiwan, och att det är Kina som provocerar och eskalerar situationen.

Men vem är provokatören när USA bryter med ett halvt sekel av diplomati och Taiwanpolitik? Som gällt sedan Nixon var i Peking 1972 och töade upp relationerna mellan de båda länderna som hade Sovjetunionen som gemensam fiende.

Det är inte heller bara USA:s officiella syn på saken. Endast ett fåtal småstater runtom i världen erkänner Taiwan, dit nationalistledaren Chiang Kai-Shek och den kinesiska överklassen tog sin tillflykt när Folkrepubilken Kina utropades 1949, och där Chiang Kai-Sheks militärdiktatur under decennier var helt överens med kommunistregeringen i Peking om att Kina var ett – däremot ansåg de sig båda vara den lagliga regeringen för hela landet.

Shanghaikommunikén, som fyller 50 i år, är det första av tre dokument som ligger till grund för de diplomatiska relationerna mellan USA och Kina, och att USA 1979 erkände Folkrepubliken Kina. I den erkänner USA att ”alla kineser på båda sidor av Taiwansundet vidhåller att det bara finns ett Kina och att Taiwan är en del av Kina”, och att ”USA:s regering utmanar inte den positionen”. 

50 år senare gör Washington ändå just det. Och vem är det som tjänar på att USA:s president minsann inte accepterar några röda linjer?

Inte är det de tusentals döda i Ukraina, såväl ukrainare som ryssar, eller de omkring tolv miljoner som fått fly sina hem. Det är det militärindustriella komplexet i USA – och Sverige – som tvår sina händer och ser orderingången öka medan vanliga människor lider i krigen.    

I Ukraina nu, och kanske runt Kina i framtiden. Dit svenska soldater kan komma att skickas om Sverige är med i ett Nato som ska kriga mot USA:s strategiska huvudfiende Kina.

Och vem är det som hotar och provocerar i Sydkinesiska havet? Kina har militärövningar runt sin egen kust, men vad gör USA:s krigsskepp där?

För en månad sedan gick jagaren USS Benfold genom Taiwansundet, och inkräktade tre gånger på bara en vecka på vatten i Sydkinesiska havet som Kina ser som sitt territorium. Vad hade USA:s reaktion varit om kinesiska krigsfartyg regelbundet patrullerat runt Florida eller utanför Los Angeles?

Såhär runt årsdagen för Hiroshima kan det också vara värt att påminna om att den atomdrivna u-båten USS Connecticut, som förvisso inte är en av USA:s allra största och kärnvapenbestyckade u-båtar, gick på grund i Sydkinesiska havet förra hösten.

Därutöver har den USA-ledda marinövningen Rimpac – världens största militärövning till havs – nyss avslutats efter att ha pågått i Stilla havet hela juli, med bland annat USA:s allierade i militärpakten AUKUS, Storbritannien och Australien, som deltagare.

Taiwansundet är inte heller den enda plats där höga amerikanska politiker befunnit sig nära en politisk krutdurk på sistone. Förra helgen utbröt skottlossning vid gränsen mellan Serbien och Kosovo, det Kosovo som Västmakterna ensidigt bröt loss från Serbien 2008 efter att Nato – lika folkrättsvidrigt som Rysslands krig i Ukraina – bombat Serbien 1999.

Anledningen var att Kosovos premiärminister Albin Kurti beslutat att etniska serber i Kosovo skulle vara tvungna att skaffa kosovanska id-handlingar och inte längre skulle få köra serbiskregistrerade bilar, ett beslut som sköts upp efter oroligheterna. Bara dagar tidigare hade USA:s utrikesminister Blinken varit i Kosovo och träffat Kurti – men det är väl bara en slump att ännu en latent explosiv situation var på väg att detonera precis efter att chefen för USA:s utrikesdepartement varit på besök.

Samma USA som för en vecka sedan dödade al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri i Kabul. Förvisso ingen att gråta över, men när Biden hyllar en framgångsrik antiterror-operation nämner han inte att det är USA själva som på 1980-talet beväpnade de islamister i Afghanistan som stred mot Sovjetunionen och som senare blev till al-Qaida.

En tidsinställd bomb, precis som beväpningen av extremister i Syrien och vapenleveranserna till Ukraina, där bara 30-40 procent av de inledande vapenleveranserna nådde sin destination enligt en färsk artikel i CBS News.

Rysslands förödande krig i Ukraina är en olycka som kommer att splittra den ukrainska arbetarklassen för generationer framöver. Men invasionen var inte ”oprovocerad”, vilket upprepas som ett mantra av västmakterna.

Ryssland har lärt sig från USA och Nato att folkrätten inte behöver respekteras om man har tillräckliga militära muskler. Men det är fortfarande USA som är den i särklass största och mest erfarna provokatören i världen, även om USA ekonomiskt sett är en supermakt på lerfötter idag.

Och blir det i sinom tid krig mot Kina runt Taiwan är det ingen högoddsare att det är samma gamla provokatörer och krigshökar som vanligt som ser till att krutdurken flyger i luften.